>13 vid bordet!

8

>
Vilken värd man är! Inför 13 herrars alldeles egna tolkning av Steven Spurrier’s numer klassiska Judgement of Paris krävs att logistiken är på plats och att agendan följs något så när.

Henrik, en av deltagarna, åtar sig mätta sällskapet och anländer således tidigare. Jag har aldrig träffat Henrik. Och fast jag vet ‘first impression lasts’ sitter jag där i bara shorts medan hustrun agerar frisör och trimmar frillan – när Henrik knackar på dörren! Så fungerar den – lagen om alltings jävlighet alternativt – planera din tid bättre!

Nåja, Henrik tog det väl och jag gjorde mitt för att snabbt ändra på första intrycket genom att skänka ett glas av den mäktiga Mouchao Tonel 3-4. Tror det fungerade….

Ni har säkert redan noterat intrycken från ett par av kvällens deltagare. Såväl Vintresserad, Frankofilen och Winepunker har så här långt sammanfattat kvällens viner väl och frågan är om ni vill läsa ytterligare en version av sittningen?

Nej, jag trodde inte det heller så håll till godo med en laddning allmänt svammel från Mise en bouteille’s intryck av dagen!

13 vid bordet. En av alla Agatha Christies klassiker. Försent upptäcker gästerna att mord står på menyn. Mord var emellertid inte vårt dilemma, snarare vidskeplighet. Skulle fru fortuna överge oss och oturen grina oss i ansiktet?

Både ja och nej. En vinprovare for i backen med ett duns, en armbåge fick ett glas på fall och trikloranisol förstörde för 2004 Chateau Cos d’Estournel och 2000 Pahlmeyer. Ingen posttraumatisk reaktion från vinprovaren ifråga och mig veterligen påverkade fallet inte heller dennes betygsättning under kvällen. Det utspillda glaset kunde snabbt åtgärdas men de där förbannade korkarna….

När dussinet högkvalitativa viner ska avverkas är det ganska tufft med en ratio på nästan 17% korkdefekter. Frågan är hur länge man som konsument är beredd riskera så mycket när vin av hög klass visar oroväckande hög defekttendens?

Fram för mer alternativa förslutningar och avsluta kapitlet kork för samtliga viner som inte har någon utvecklingskurva som överstiger 5-10 år. Portugal och dess korkekslobbyister må skugga mig i en mörk gränd men nu får det vara slut! Lägg allt krut på att enbart framställa toppkvalitativa korkar, sky inga kostnader och de som slutligen väljer buteljera med kork kan hantera kostnaden. Jag menar, kan du hosta upp hundralappar för en flaska kan korkens förhöjda kostnad enkelt bakas in…


Nu kunde Cos utträde räddas med en flaska 2002 Chateau Palmer. Anledningen till det hastiga valet av en nolltvåa var rätt och slätt mindre dekanteringsbehov jämfört med exempelvis en nollfyra. Tack och lov blev vinet förvånansvärt uppskattat även om årgångens grönhet var närvarande. Men Palmer är Palmer; elegans i ett glas!

Som inskränkt Bordeauxsamlare är det uppskattat när någon kommer och lyfter på skygglapparna med jämna mellanrum. Innerst inne vet jag Kalifornien är precis lika bra vinmakare och att det bjuds på många fantastiska producenter. Men det är lika dyrt som Bordeaux och en inrotad smak är svår ändra – den late stannar därför vid sin last.

Men, men, men, Formans 2005 Cabernet Sauvignon var min stora favorit när betyg skulle levereras i första flighten! För ren dagsnjutning var denna en sann silkesfilt i gommen medan vissa föredrog den mer pampiga, och till en början rakt på sak, 2004 Beringer Private Reserve.

Mitt eget bidrag var jag inte lika nöjd med inledningsvis, 2000 Chateau Le Bon Pasteur, men under resan och när vinerna stått ett tag i glaset växte Michel Rollands vin ett par steg och aspirerade på topplaceringen.

Rolland är min husgud. Hans filosofi om att skörda så sent som möjligt men ändå extrahera och jäsa lång tid tilltalar min smak. Bruket av ny ek för såväl lagring som jäsning är sällan ett problem för viner som följer Rollands mall och dessutom är det än mer imponerande att Le Bon Pasteur är så pass bra med tanke på att egendomen ligger på ganska bördig mark i Pomerol. Förutsättningarna borde egentligen inte vara här…

Samma måste sägas om Beringer som gick från en kakaolikörsdoftande gräddpuck till ett störtskönt, elegant kraftpaket. Wow! Även här, som i Le Bon Pasteur står vinmakandet i centrum även om det naturligtvis är högklassiga druvor man arbetar med.

2002 Mayacamas, 2001 Chateau Pontet-Canet och 2002 Chateau Palmer läckra även de men det är förra trion som tog mig med storm.

I pausen mellan de två provningarna rusar Henrik upp i köket och avslutar tillagningen av kvällens rätt; lammytterfilé med rödvinssky, saffrans-zabaglione, haricots verts och en vitlöksdoftande potatisgratäng. Stortjejen Clara, två år, vill ner och titta vad pojkarna har för sig i källaren men blir lite avskräckt när hon ser allt för många nya ansikten. Betrakta med stor nyfikenhet på avstånd är dock fina grejer; i pappas knä.

Michel drar fram en extra flaska som visar hur förbannat gott det kan vara med mogen Napa. 1999 Frog’s Leap. Inte stort, bara ren njutning med sina närmast Bordeauxliknande lätt gröna och parfymerade stil. Återigen, plånboken avgör hur många vinområden samlingen ska bestå av men nog hade jag med glädje sett fler mognande kalifornier i min egen modesta kollektion. Frågan har ställts förut men efter kvällens upplevelser skriker desperationen inom mig; har ingen ett snuskigt välavlönat jobb till mig!

Medan Michel bjuder på mogen Napa drar jag fram en så kallad gomrensare innan maten. Medveten om att det var en udda skepnad var det dock enligt smakpanelen snarare en gylföppnare och jag tror få lär rusa för att inhandla mousserande Silvaner från Franken! Hans Wirsching är en av de främsta i bocksbeutellandet men vi var nog alla överens om att det här var mer ett vin som breddade ens personliga provningsram än rent njutbart. Sorry Hans; fel publik.

Lammet var kalas och att självmant anmäla sig till kökstjänst under en provning som denna är av Moder Teresa-karaktär. Tack Henrik!

Flight två provades under aningen mer stressiga förhållanden, åtminstone för undertecknad såsom diskpojk och allmän köksassistent, och för kocken Henrik. Väl på plats med glasen framför oss började dock en underbar doftresa.

Sekundära dofter tar över och både en och annan häst passerades. Vissa mer djuriska – andra stannade vid hästsadeln. Yppigheten är puts väck och nu gäller mogna röda bärtoner, örtighet, elegant integrerad ek och i vissa fall en komplexitet som är svår överträffa.

Även om Dunn Vineyards 1984:a avgick med sistaplatsen var det inget dåligt vin. Kanske min fascination överför gamla viner tog överhand men nog släppte det lite av den inledande svampen och sojan efter ett tag i glaset? Michel som tagit med flaskan berättar han fortfarande väntar på att få prova en mogen Dunn!

Bordeaux ställer upp med 1995 Chateau Lynch-Bages från Pauillac, 1990 Chateau Leoville-Barton från Saint Julien och 1986 Chateau Talbot från samma område. Napa, förutom Dunns 1984:a, består av 1987 Silverado och 1994 Spottswoode.

Talbot avgår med segern och det är välförtjänt. Det är utan tvekan kvällens flaska och den doftexplosion 86:an bjuder på gör det lätt förstå varför man fastnar i Bordeauxträsket. Slottet är ett av de större i Saint Julien och idag tyvärr långt från forna dagars glans. Inte dåligt, absolut inte, men bara ett i mängden.

Robert Parker ställer sig också frågan varför slottet inte kan kopiera bedrifterna från 1982 (96 poäng Robert Parker) och 1986 (RP 96 p). Två årgångar som visar vad Talbot faktiskt är kapabelt till.

Spottswoode förresten; ett vin jag gillade starkt men som tydligen kunde bättre i årgången enligt allas vår Kalifornienkännare Michel. Flaskvariation? Måhända men jag gillade hursom och kanske det hänger samman med att det var en av mina första stora Kalifornienupplevelser för snart 15 år sedan! Att i övrigt ha Michel med oss denna kväll var en sann fröjd och historierna kring många av egendomarna i Kalifornien var en ynnest få ta del av.

Efter moget behövs ungt för att återställa gommen. Vi hamnar i en diskussion kring Bourgogne samtidigt som ostarna åker fram. Vad är då bättre än att plocka fram två Pinot-viner från druvans högsäte och låta gruppen fortsätta prova blint!


Jag bestämmer mig för ett Corton-race; en 2006 från Domaine Rapet och en 2002 från La Pousse d’Or. Underbart munskölj och en befrielse efter alla sträva cabbar! Särskilt den sistnämnda levererar ren och skär njutning även om Rapet’s rena frukt kanske var den gomrensare vi främst behövde just då? Som alltid när det dricks bra Bourgogne fälls den i vinsammanhang klassiska kommentaren “Jag borde ha mer Bourgogne i samlingen”.

Innan hundarna släpps loss och gästerna skickas ut ur källaren är det färdknäpp som gäller. Och hos en Madeiratok är det givetvis vulkanvin i avslutningsglaset.

Terrantez från Adegas de Torreao får stå för refrängen och min sista flaska av den förmodade 1906:an ryker. Flaskan har dekanterats i god tid och man får utan tvekan veta man lever när smakens syraattack angriper! För mig gudomligt, andra må bli avskräckta; att det är unikt och historia runt omkring vinet är det dock inget snack om. Ha i åtanke att det idag endast finns runt 750 rankor Terrantez kvar på ön och du förstår…

Klockan närmar sig midnatt. Mer än sju timmar har fortlöpt och ensam står jag där med sopkvasten i handen. Förresten, efter att ha städat och diskat undan alla spår efter bataljen mellan kontinenterna är det få saker som slår sätta sig i soffan, knäcka en iskall coke, trycka i sig några chips och plöja kvällens alla fotbollsresultat på text-tv. Zlatan regerar men herre jävlar vilken passning av Elm!

Share.
  • Frommen

    >Ah! Det var verkligen kanon att fly ett gäng vaknätter på rad(kände mig lite zombieartad men ändå laddad) och istället vidga vyerna på den här kalasprovningen. Det var mycket skoj, med väldigt trevliga extraviner dessutom. Bra fixat allesamman!

  • Frankofilen

    >Skön, personlig sammanfattnin, och tack för ett fulländat värdskap! Visst är 17 procents korkdefekt deprimerande. TCA sägs ju inte behöva vara ett problem längre (om man inte har det vineriet). Varför satsar inte fler på "säkra" korkar?

    Och en BYOB vore väl kul. Gärna helt utan restriktioner annat än att man skall ta med en god flaska att smaka blint…

  • Niklas Jörgensen

    >Kul att se dig igen Micke!

    Franko; sans France var nog mest för att som senast hos dig i somras inte sitta där med ett gäng bdx :-)

  • Frankofilen

    >mmm Bordeaux garrrgggllll… ;-)

    Det är nog ingen fara, jag gissar alltid portugisiskt på dina viner och Barolo på det från T&S…

  • Niklas Jörgensen

    >Ja, var det inte du som satte min La Mission Haut Brion som Periquita i somras ;-)

  • Frankofilen

    >schh, jag är mest glad över att min 2007 Mouton Cadet tappad på formanbutelj föll dig så i smaken ;-)

  • Niklas Jörgensen

    >I rest my case :-)

  • Henrik

    >First impressions last, indeed.
    Jag kommer att minnas allt från denna kväll med ett stort leende på läpparna, inklusive friserandet.
    Och ja, Mouchao Tonel var en höjdare. Öppen i två dagar vill jag minnas att du sa – den kan man nog återkomma till om 20-25 år utan att det gör ont.
    Nu hade jag Beringer etta i den unga flighten och le Bon Pasteur tvåa, men Forman, som trea, var ett underbart glas det med.
    Det skulle jag kunna dricka både i morrn och om fem år …
    Och apropå min insats mså leder nog moder Teresa loppet rätt kraftigt – det oaktat att jag är väldigt nöjd med hur saffranssabayonnen verkar ha träffat.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers