>1971 Colares Reserva tinto

>
Sista vinet ut i helgens trio portugiser var en röd Colares. Jag har tidigare skrivit om det fascinerande området med sina oympade vinstockar på Ramiscodruvan (klicka här) och hoppas innerligen alla läsare får chansen prova en Colares någon gång.

Vi har besök från Malmö och vad är ett bättre sätt avsluta en trevlig helg än en 1971 Colares Reserva från Tavares & Rodrigues!

Colares är ett vin med stora anor. På 1800-talet hörde det till de dyraste i London men tyvärr var det en hel del fusk med flaskor så 1931 lät fascistregimen tvångskooperativ bli lösningen. Producenter fick helt sonika lämna in sitt vin för vinifiering och lagring i kooperativets källare. Här bestämdes när vinet var redo för buteljering och försäljning. 18 månader var minimum för lagring på de stora träfaten med en volym på ca 14 000 liter men många spenderade uppåt 10 år på fat. Tilläggas bör att 1935 var 507 vinbönder tvångsanslutna till kooperativet. I och med Portugals inträde i unionen upplöstes tvångskooperativen men de flesta vinbönderna fortsatte leverera till kooperativet. Det fanns visserligen inte många kvar då Colares sakta men säkert blivit offer för urbaniseringen och byggandet av semesterbostäder. Idag återstår endast tre inköpare av Colares och det är Real Compania Vinicola, Antonio Bernardino Paolo da Silva och det senast tillkomna Tavares & Rodrigues som var ett dotterbolag till ett större sällskap som tyvärr gick i konkurs för 5 år sedan. Colares-delen har dock lyckats klara sig kvar.

Idag är produktionen av Colares ca 60 000 flaskor och det inkluderar även vita Colares som görs på Malvasia. De vita kan för övrigt också lagras lång tid och det finns exempel på närmre 50 år gamla Malvasia Colares som smakat utmärkt. Vinerna är torra.

Vad gör då Colares så speciellt? Ja, förutom att vara oympade vinstockar så är druvan ett unikum. Ingen annan Vitis Vinifera har så små druvor som Ramisco och så tjockt skal. Druvan har växt i sandbankarna precis vid kusten och snittåldern på de flesta rankorna är över 100 år. Då vinrankan har svårt få fäste i sanden så grävdes stora gropar i sanden, ibland nästan 10 meter ner (där leran tar över). Arbetet var förenat med livsfara för när som helst kunde sandgropen rasa samman och begrava stackaren som stod där nere. Således var arbetet alltid utfört om två personer där den andre stod beredd med en stor spann som kastades ner om sanden skulle börja rasa. Då hade grävaren ett lufthål tills de lyckats gräva ut honom!

Ramisco’s syra kräver lång lagring, minst 10 år men ofta det dubbla, för att mildras. Tyvärr hade många viner förut inte kraften att hålla så lång tid och det medför idag vissa begränsningar i vilka viner man ska våga köpa. Av de tre som finns kvar idag är det främst Antonio Bernardino Paolo da Silva och Tavares & Rodrigues som producerar långliggare. Men det finns nerlagda vinfirmor som titt som tätt dyker upp ur gamla bortglömda källare i Portugal och som kan vara fantastiska. Caveat emptor gäller dock och ha inställningen att varannan flaska är sisådär. Då många äldre kostar kring EUR 30-40 kan detta dock vara värt chansningen!

Jag har besökt kooperativet i Colares och sett den anrika anläggningen där Colares-vinerna mognade på de stora träfaten, en mäktig lokal. Dock provades endast några yngre viner av något modernare snitt, även om dessa omisskännligt var från Colares! Dessutom fick jag tillfälle smaka Ramisco som var ett par veckor från skörd och förvånades över druvans fina sötma. Visst var skalet strävt som attan men upplevelsen var ingalunda obehaglig.

Hur var då 1971:an? Först av med blyhöljet som skyddade korken och försiktigt torka bort diverse skräp. Sedan försiktigt upp med den ganska klena korken som dock kom upp sammanhängande. Helt genomfuktad dock. En första sniff i flaskan gav mig känslan av korkdefekt men efter några minuter i provglaset var det intrycket som bortblåst! Puh. Vinet dekanterades och jag valde medvetet att spara 10-15 cl i flaskan dels för fällningens skull men även för att dofta och smaka av dagen därpå, alltså idag.

Reservan hade en vacker röd kärna med tydliga tegelbruna kanter. Bara synen av vinet ger mig nästan rysningar av välbehag. Efter lite tid i karaffen (ja, dessa gamla viner mår faktiskt bra av karaffering otroligt nog!) så provade vi den anrika drycken. Doften var stor och innehållsrik och gav mig snabbt en känsla av Islay. Inte för rökigheten men mer för att även här påverkar havet faten och ger drycken en ton av hav och tång. Så var fallet även med reservan även om det mest var havsvindar över doften blandat med mörka körsbär, tobak, trä och en lätt örtighet. Jordigheten gör sig också påmind – eller kanske jag ska säga sandigheten?

Smaken är avrundad, vital, sträv men ändå med en viss mån av sötma. Ingen snipig syrlighet och definitivt inga ålderskrämpor. Min kusin T fascineras av havsinslaget i vinet och jag kan bara hålla med. Ingen crowdpleaser men dock ett vin som väcker uppmärksamhet. Jag plockar fram en 28 månaders Parmesan som vi äter till vinet. Osten är underbar men häftigast är att den lockar fram sötman i vinet än mer.

Dag två; jag skänker upp sista glaset ur flaskan som stått i kylskåpet under natten. Doften är fortfarande imponerande om än mer läderbetonad och fikonaktig. I smaken har syran accentuerats och vinet är inte särskilt behagligt dricka längre. Det är dock inte vinäger så all in all är det imponerande den lilla skvätten inte blivit vinäger under natten!

Från Colares-bloggen Freguesiacolares har jag lånat bilden på Tavares & Rodrigues byggnad.