>1994 Wehlener Sonnenuhr Riesling Auslese

0

>
Avstannar författarkarriären efter ett Nobels litteraturpris? Vissa menar så är fallet. Musan flyr men bankkontot fylls på till den milda grad att man inte behöver skriva fler betonggrå diktsamlingar.

Vinvärlden då? Vad händer om man föräras Decanter Magazine’s “Man of the year”? Blir man mer taggad producera än bättre eller hamnar man i något hybrisliknande tillstånd med insikten att fler vindrickare måste få chansen dricka mina fantastiska viner?

Tyvärr måste jag säga att vissa saker var bättre förr. Särskilt när det är Dr. Loosen i glaset. 2005 utsågs Ernst Loosen till Decanters “Man of the year”. Redan då tyckte jag vinerna tappat lite av sin själ; de var välgjorda, kliniskt rena men saknade personlighet och var lite väl publikfriande. Nu känns det nästintill elakt klanka ner på något som faktiskt är gott men när man vet hur det har smakat är jämförelsen oundviklig.

Lördagskvällens välkomstvin var från den gamla goda tiden – 1994. Fotbolls-VM i USA, en underbar varm sommar med långa nätter framför tv-rutan, en och annan kall och slutligen ett brons. Decenniets bästa sommar utan tvivel! Och året var även bra i Mosel. Så pass att det nämns av flera som det bästa under 1990-talet.

1994 Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr Riesling Auslese. Min Rieslingfrände Jesper i Köpenhamn frågar om vi ska buda på ett parti helflaskor av ovan nämnda samt ett gäng halvor 1994 Prälat. Så blir fallet och priset landar löjligt lågt. Vill minnas den här kostade DKK 120 (2007).

Tilltugget består av rökta musslor i röd chili, gul lättstekt lök och bladpersilja. Grillat leverspett, marinerade i mortlat lagerblad med rikliga mängder vitlök och olivolja, varvat med hembakt bröd i skivor. En fänkålsrullad Capocallo med färsk fänkål i vinäger bredvid samt syrliga svarta oliver i chili och vitlök. Ett sådant sammelsurium av smaker kräver sin Riesling!

Gyllene färg. Stor utvecklad bouquet med modellera, fläder, persika, bensinmack och grön örtighet. Minns Michael Stahlmanns ord när vi satt där, i den gamle doktorns arbetsrum och provade 2005:orna.

-Säg aldrig till en Moselproducent att det doftar diesel eller bensinmack! Moselriesling har skifferkaraktär och det är endast Rheingau som doftar diesel!

Stahlmann, som jag vill minnas var Loosen’s marknadschef, var själv utbildad i Rheingau och berättade hur han närmast blivit utskälld av en lokal producent när han nämnde Moselriesling och disel i samma mening.

Smaken har mognaden som en bra Auslese men sötman mer som en Spätlese. Det är fortfarande fullt vitalt och syran är ännu bitig, nästan lite spritsig till och med! Modelleran återkommer och ledsagas av en lätt blommighet, persika, örtagård och solmogna röda äpplen. Fin längd och ett bevis på hur bra och personligt Loosen var för dryga decenniet sedan.

Vinet matchar tilltugget väl men särskilt kombinationen med de rökta musslorna är jag förtjust i.

Ett glas kvar i flaskan och det provar jag kvällen efter. Fortfarande fin livlighet och inga ålderskrämpor. Vad hände egentligen Ernst? Blev det viktigare erbjuda oss större kvantiteter och publikfrieri än att göra högklassig och lagringsduglig klassriesling?

Det var bätte förr.

Share.