>1998 Domaine du Pegau Cuvée Réservée

5

>
Rejält inspirerad av en bloggkollega åker 1998 Domaine du Pegau Cuvée Réservée fram! Efter att ha läst om Pegau-provningen står det klart att jag undermedvetet redan valt lördagkvällens vin då jag letar råvaror i den lokala matbutiken. 1998:an är fantastisk och det blir tredje flaskan jag ger mig i kast med – dock första som ackompanjerar mat.


Valet faller på ett väl beprövat recept där jag inspirerats av det syditalienska köket, närmre bestämt det apuliska köket. En kalkonstek från Ingelsta, insmetad i en mix bestående av finhackad vitlök, bladpersilja, citronskal, hemgjort ströbröd, parmesan och olivolja. Steken får först en skvätt citronsaft och sedan täcks den med smeten. 175 C i närmre 90 minuter. Lite hönsbuljong i botten av pannan hjälper till och blir även till en läcker skysås. Till det en potatis- och svampgratäng. Mandelpotatis skivas, likaså Portabella (som fått ett stänk citron) och varvas. Mellan varje lager parmesan, ströbröd, basilika och olivolja. In i ugnen en timme.

Maten är allt vad vinet kan önska! Syrorna är underbara tillsammans och det här är ett giftermål i bästa EU-anda! Frankrike och Italien blir ett.


1998 Domaine du Pegau Cuvée Réservée dekanteras inte utan jag föredrar följa vinet under kvällen. Det har en lätt mogen röd färg, visst tegel i kanten. Doften är inledningsvis något stum men efter bara några minuter är det dags att börja beta av doftregistret! Här vimlar det av intryck och man kastas fram och tillbaka mellan stall, torkat läder, hallonlikör, soja, lakritspiptobak, viol och stendamm. Jag blir fullkomligt exalterad av doften som jag tycker är än större än förra flaskan som dracks tidigare i år.

Smaken är klassisk Pegau – syrarik, röda frukter och med ett eldigt, torrt avslut. De röda bären är uppfriskande och inte lika likörintensiva som i doften. En viss pepprighet finner jag också i smaken, ett drag som inte visade sig i doften. Frukten är viril, syrorna på inga sätt på väg utför, strävheten stramt uppsamlandes och senare framåt kvällen smyger sig en lätt fudgeton på. Vinet är med nästan fyra timmar och visar inga som helst trötthetstecken. Våra gäster får med sig sista skvätten hem då den ena hälften varit utsedd till “designated driver” denna afton – en sådan här vinupplevelse kan jag inte undanhålla bilisten även om jag var bra sugen på sista glaset själv!

Då är frågan; hur länge lagra? Personligen är jag överförtjust i stadiet vinet befinner sig i just nu men ser ingen som helst anledning stressa i mig det resterande beståndet av två flaskor. Doften kan vara något missledande till en början då den indikerar ett moget vin men smaken visar det har många år kvar. Jag lagrar max tre år till – äldre Chateauneuf-du-Pape än så har jag nämligen ännu ingen större positiv erfarenhet av. Jag provade 2003:an för ett par månader sedan, i all hast, och måste medge det inte imponerade i samma grad som denna. Kan vara inne i besvärlig fas och jag hoppas få återkomma om några år. 1998 däremot andas klass rakt igenom!

Redan i augusti hade jag med 1998:an på min topp-10 lista för 2008. Jag kan lugnt påstå den lär stanna där året ut för två toppupplevelser av årgången under 2008 blir svåt knuffa ner!!

Share.
  • Finare Vinare

    >Härlig läsning! Visst befinner det sig i en skön fas just nu. Det här vinet var så underbart gott att det ber om att få njutas och drickas över en hel kväll på ditt vis, hela personligheten istället för en liten skvätt i ett ISO-glas. Men även om det hade serverats i en fingerborg hade budskapet gått fram…

  • Frankofilen

    >Skönt att se någon som inte darrar på manschetten när det kommer till att korka upp nittioåttor från Pegau… Låter hur gott som helst. Vad gäller den omskrivna nolltrean blir det spännande att se hur den utvecklas. Som ungt tyckte jag det var helt fantastiskt. Förra sommaren kändes det betydligt mera knutet i jämförelse. Jag gissade på lite besvärlig fas precis som du, och tror att det kommer igen. Mina Vinare drack visst en flaska igår så vi får kanske en lägesrapport snart. Men jag har lite funderingar om nolltreorna från både Rhône, Bordeaux och Bourgogne när det gäller livslängd. Hoppas bli rejält motbevisad i framtiden.

  • Niklas J

    >”Men även om det hade serverats i en fingerborg hade budskapet gått fram…”

    Så sant som det är sagt :-)

  • Niklas J

    >Här bangas det inte :-)

    Frankofilen; jag börjar bli överbevisad om 2003’s storhet i Bordeaux efter en hel del bra upplevelser senaste året! Rhone är jag desto mer orolig för just nu men hoppas precis som dig på att bli motbevisad!

  • Vintresserad

    >Rolig läsning! Både mat&dryck låter lysande inspirerande. Har tyvärr inte provat Pegau ngn gång, men där får man helt enkelt hålla utkik efter möjligheter framöver.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers