>1999 Ayala Brut Millésimmé

>
Vi har alla olika utgångslägen. Vissa skriver om vin ideellt, andra har det som sitt levebröd. Bloggare är logiskt nog mer begränsade och skriver oftast om sina egna preferensområden och har sannolikt stött på ett vin genom eget inköp eller dylikt. Dessutom tenderar de flesta inlägg ha tyngdpunkten på positiva upplevelser – även om bedömaren är synnerligen kompetent. Majoriteten av bloggarna skriver nämligen av sig sin passion, sin glädje.

Vinexperterna, såsom de kallas i dagspressen, har det som en del av sitt levebröd – att recensera viner och egna preferenser kan inte styra på samma sätt som för den oavlönade bloggaren. Här hyllar experten ett vin den ena sekunden för att i nästa såga ett annat vid fotknölarna. En del proffstyckare har stor genomslagskraft på gemene mans inköpsvanor och naturligtvis påverkar det i sin tur importören och producenten.

Inget nytt eller revolutionerande så långt. Men om du nu har provat ett vin som det kan finnas viss förväntan på, vare sig det framkommer först efter flaskan avtäckts (om den provas blint) eller om du provar öppet, och vinet är en stor besvikelse kan det finnas all anledning tänka sig för innan sågningen levereras.

Anta du provar en Champagne, låt oss säga 1999 Ayala Millésimé. Viss förväntan är rimligt ha på en årgångschampagne producerad på druvor hämtade från klassiska Grand Cru-lägen i Aÿ, Mareuil sur Aÿ, Cramant, Mesnil sur Oger och Chouilly. Om nu vinet är en besvikelse så visst, låt gå. Allt kan inte vara bra. Men om vinet du provar har drag som kan få dig misstänka flaskvariation, korkdefekt eller felaktig lagring; vad gör du då? Publicerar ditt IG eller omprovar? Hur proffsig är du med andra ord.

En expert ska kunna identifiera skillnaden på ett mediokert hantverk och avvikelser på grund av ovan nämnda faktorer. Baserar provaren intrycket på ett hastigt genomfört smakprov; publicera inte! Finns inte möjligheten till omprovning; publicera inte! Är du osäker huruvida det är mediokert eller defekt på något sätt; publicera inte!

Jag har vid två tillfällen senaste halvåret druckit 1999 Ayala Millésimé. En riktigt bra Pinot-dominerad Champagne, åt det fylligare hållet till. Vinet har visat upp mognad men inga tendenser på att omedelbar konsumtion bör utlysas. Dyr ja, 399 kr, men vi talar om Champagne – en kostsam inventarie.

Om man nu levererar omdömet: “Ett vin som sett sina bästa dagar. Kärnbeskt och bråkigt med oxidativa toner.” och bedömer det som ej prisvärt skulle då jag reagera om jag var expert. Låter onekligen som man fått tag på en flaska som spenderat ett halvår två decimeter från en glödhet halogenlampa på Systembolaget alternativt kokat i Lagenas varudepå. Min första tanke skulle inte vara att detta är vad jag kan förvänta mig av en årgångs-Ayala, särskilt inte de karaktäristika som nu nämns. En väletablerad och för många förtroendeingivande smakpanel borde inse detta. Eller är det helt enkelt för omständligt? Kostar för mycket? Eller är det bara skoj såga; spela Allan i femton minuter?

En sågning är mer än bara ord. Det får, när en rikstäckande expert levererar den, stor betydelse för de flesta är inte tillräckligt insatta eller bryr sig överhuvudtaget inte av att undersöka fler experters tyckande, såsom internationella diton som ligger långt före nivån många svenska vinbedömare befinner sig på. Nu är vin till syvende och sist en subjektiv upplevelse och dessutom baserad på egna preferenser men visst går det framföra en bedömning som får anses proffessionell och någorlunda objektiv?

Alltså undrar jag vad Ayala och dess ägare Bollinger egentligen hällt i de flaskor av 1999:an jag korkat upp senaste halvåret då inget av de buttra attributen Vingruppen fann var närvarande i mina flaskor?

Millésimé 1999 uppvisar svag ton av nyjäst bröd, bokna äpplen påminnandes om engelsk cider, blodgrape, rostade mandlar och mineral. Komplext även om det säkert kan lägga sig till med än mer subtila toner om något år.

Tät mousse och en smak som avviker något från doften i och med en stramare skrud och lite mer citrus och nöttoner. Matigt. De lätt unkna äpplena är kvar och likaså brödigheten. Viss blommighet i den citronkrämiga eftersmaken. Inte den längsta av eftersmaker men en renklingande sådan och definitivt en Champagne av klass.

Jag är ingen poängsättare men att det här är värdigt 90-91 poäng är det inget snack om för min del.

1999 Ayala kan med andra ord varmt rekommenderas av en glad amatör. Dock ej den flaskan som står under halogenlampan…