>2 x Portugal

4

> Helgen innebar en mindre familjeträff; mina föräldrar och bror var på besök. Tyvärr bjöd helgen även på en del magont så jag avstod från att dricka vin och nöjde mig med att dofta, smaka och spotta.
Först ut var Periquita’s Reserva från 2004. Underligt nog har jag aldrig provat vinet trots jag brukar uppskatta budget-portugiser och länge haft den vanliga Periquita som säkert köp. Druvsammansättningen är härligt inhemsk; 50% Castelão, 30% Touriga Naçional och 20% Touriga Franca enligt etiketten som vidare förtäljer att vinet fatlagrats i 8 månader. Systembolaget anger 2005 som årgången i lager just nu men jag lyckades få tag i en 2004:a. 2005 är jag något skeptisk till efter mitt besök hos José Maria da Fonseca i Azeitão det året. Första veckan i september var det 38 C i skuggan och jag fick veta de kämpat mot värmen hela sommaren. Nu tål många av de inhemska druvorna värme men min efarenhet av de mer sydliga delarna av Portugal, och regionerna runtomkring Lissabon, är att de tenderar bli väl syltiga när värmen slår till. Jag blev väl mottagen hos producenten, rundvisad på egendomen i lugn och ro och fick en mycket diger provning med mat efteråt. Visst var det främst för det underbara elixiret Moscatel de Setubal jag var där men lika kul var det att se vart Periquita vilade även om det innebar viss besvikelse. För Periquita ekförstärks! Vinet ligger i gigantiska gamla träfat, gissningsvis bortåt 20 000 liter stora, och för att ge lite ekrondör skickas ekchips ner i vinet. Blä, inget kul att se en gammal trotjänare avslöja sitt rätta jag! Ekchipsen får mig att undra om dessa även hälsat på i reservan för fatet är inställsamt i doften som är lätt sötaktig och tobaksvaniljig. Värmen är där och gör sig påmind då bärtonerna är något syltiga och lätt oxiderade. Nu är just det oxiderade draget positivt och ger vinet mer spänning i doften även om min personliga smak inte är helt övertygad. Smaken är välbalanserad, tillrättalagd, lätt bärsöt och med drag av fikon, tobak och en lätt läderton. Jag får känslan av crowdpleaser och det har man verkligen lyckats med! Ganska bra koncentration och fin eftersmak. Svårt att inte ge vinet godkänt och plus i kanten för det här är trevligt, särkilt om man betänker prislappen på 79 kr. För de som är intresserade rekomenderar jag att prova den vid sidan om den lite modernare Meia Pipa som kommer från producenten Quinta do Bacalhõa, José Maria da Fonsecas granne. Här blandar man lokala Castelão med Cabernet Sauvignon och Syrah. Kul jämförelse då priserna är mer eller mindre identiska och växtläget likaså!

Nästa vin ut var även den portugis. Under vårt besök på Madeira tidigare i år var höjdpunkten inte ett Madeiravin utan Ramos Pintos 2000 Douro Reserva Especial; ett magnifikt vin med Douro’s storhet mixat med fransk stramhet. Köpt på restaurang för EUR 69 – väl hemma sökte jag vinet och fann det i en vinbutik i Lissabon för EUR 95! Lite väl saftigt så hoppet tillskrevs istället Ramos Pintos 2004 Duas Quintas Reserva för EUR 21. 2004:orna har jag upplevt som ganska strama, torra och tuffa i sin stil och det här var inget undantag. Mörkt som natten och dov i doften. Vinet fick en timme på karaff men mjuknade knappast för det! Doften var mer traditionell stil med drag av stendamm, slånbär, viol och tobak. Ganska torr smak med rejäla, ganska grova tanniner. Lång smak. Det här var långt, långt från den silkeslena Reserva Especial och lite besviken var jag allt, mest för att stilen var så annorlunda. Då jag inte drack sparades en tredjedel av karaffen i hopp om att jag skulle få tillfälle smaka senare när magen lugnat sig samt att vinet kanske kommit på bättre tankar än att trilskas.

Tisdag kväll. Magen känns i balans och jag tar fram karaffen, häller upp och doftar. Ojdå, nu har det så sakta öppnat i doften och bjuder på mer blommiga toner. Smaken är fortfarande sträv så det förslår men frukten är i bakgrunden och kanske det finns hopp ändå. Det här kräver tålamod och bör inte öppnas de närmaste fem åren. Dock är det något som inte jag behöver bry mig om för jag köper inte mer av denna – inte min stil helt enkelt. Parker ger den 90 poäng vilket jag varken kan säga bu eller bä om för det här var ett av de tuffaste viner jag provat – bedömningsmässigt. En liten kul detalj i det hela; Ramos Pintos hemsida kräver man anger ålder för att kunna besöka sidan. Intressant att man då kan ange man är född 2007….är man inte lite väl ung för att överhuvudtaget surfa runt på nätet redan då?

Share.
  • Mats L

    >Om du gillar Moscatel så skall du prova Fonsecas Moscatel Roxo DSF (Domingos Soares Franco). Finns nu på beställningssortimentet i 1998 års modell. Moscatel Roxo (“violett Moscatel”) är den vanliga Moscatelens mörkare kusin och har lite mer fyllighet och syra. Var nästan utrotningshotad för 10-20 år sedan. Jag provade den på vinmässan i Lissabon förra året och privatimporterade den via Wine Agency. Fyllig och balanserad med bra syra och mognadstoner av torkad frukt. God till söt dessert eller istället för dessert…

    http://www.vingruppen.se/Wineagency/Producenter/Producent/Produkt/?Product=5237

  • Niklas J

    >Har en hemma! Äger även en Bastardinho 30 år gammal – den är utdöd däremot! Plantorna rycktes upp 1974!

  • Mats L

    >Kul, har aldrig provat den druvan.

  • Niklas

    >Bastardinho är en mutation av Moscatel. Köpte den på plats hos José Maria da Fonseca efter att ha smakat den 30-åriga! Ett underbart vin med fantastisk syra!

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers