>2002 Gevrey-Cambertin Le Poissenots

>
Cavolo rosso. Visst låter det vackert. På svenska är det dock inte lika välklingande. Rödkål.

Tillagat på tyrolskt/norditalienskt vis är det ett utsökt ackompanjemang till smakrikare fisk och lördagskvällens inledande förrätt bestod av nämnda rödkål, hastigt stekt rödingfilé och en reducerad rödvinssås.

Till det en 2002 Gevrey-Chambertin Le Poissenots från firman Geantet-Pansiot.

Jag erkänner med detsamma, min erfarenhet av Vincent Geantet’s viner är ytterst begränsad och nyfikenheten är således stor. Hur mår 2002? Vilken stil kan jag förvänta mig? Fungerar vinet till rätten?

Vinfirman Geantet-Pansiot är av det yngre slaget och bildades 1955 av Vincents far, Edmond. Drygt 30 år senare, 1989, tog sonen över arbetet och startade tämligen omgående att sätta sin prägel på vinerna. Låga skördeuttag, ytterst begränsat bruk av tillsatser som gödning och bekämpningsmedel samt idéen om att vinmarken sköter sig själv är grundtankarna hos Vincent.

När det kommer till vinifieringsprocessen avstjälkas vinet för att undvika allt för aggressiva tanniner, några dagars macerering innan jäsning tillämpas och vid just jäsningen tillåts skalen dra lite längre tid med musten. Bruket av nya fat är begränsat till ungefär en tredjedel nya varje år för Vincents bättre viner. Behöver jag säga filtrering undvikes?

Vinerna från firman anses vara ytterst terroirorienterade och även om njutbara tidigt har de en mycket god lagringskapacitet, särskilt Charmes-Chambertin och Gevrey-Chambertin.

Vincent Geantet’s andel av Premier cru-marken Le Poissenots kan i övrigt knappast påstås vara av det större slaget; 0,63 ha stoltserar man med.

2002 då? Ja, få har väl missat hyllningarna av årgången och det talas till och med om en av de absolut största de senaste två decennierna. Säsongen bjöd inledningsvis på kallt väder under blomningen och så kallad millerandage (ojämn fruktsättning). Augusti var ojämn men inte förödande fuktig. September var dock en månad med klart väder och obefintlig nederbörd. En kylig nordöstanvind gjorde jobbet i september och såg till att röta inte fick fäste. Dessutom bidrog den kyliga vinden till en långsammare och därmed jämnare sockerbildning och fenolisk mognad utan att druvans signum, syran, drabbades. Ingen tokvärme under skörden så visst man kan förstå att årgången hyllats.

Men den som kan sin Bourgogne vet detta inte betyder så mycket. Är det någon vinregion som inte ska generaliseras allt för hårt är det just Pinot Noir-druvans hemvist.

Flaskan öppnades och dekanterades tre timmar innan servering – Orrefors Bourgognekupa och så lätt kyld vid serveringen.

Våra gäster vet inte vad som döljer sig i glaset men färgen avslöjar en hel del och när det doftas på vinet råder det inget tvivel på druva! Doftmässigt förhållandevis utvecklat; integrerat med sötlakrits, mörka körsbär,rostat kaffe, kompost och aningen vilthängt. Läckert!

Smaken visar upp en stramare sida; syran är delikat och balanserar den fina solmogna frukten väl. Den animaliska tonen är där, bären drar åt bittra körsbär och fatet är tydligare. Och det osar jord! Jag inser att när jag sitter med en Bourgogne av denna klass i handen är det snudd på oöverträffbart. Visst är jag Bordeaux-junkie men skulle inte gråta om några av mina Bordeauxpavor plötsligt förvandlats till Gevrey-Chambertin från Geantet-Pansiot.

Lång ren eftersmak. Ingen brådska dricka denna men visst är det fint redan nu. Når sitt crescendum gör vinet nog först runt tioårsdagen. Stilmässigt befinner sig Geantet-Pansiot i gränslandet mellan modernt och traditionellt. Det är inte Tollot-Beaut’s modernare stil men det är inte heller en Jadot. Vincent har med andra ord funnit sin väg!

Och visst är det strålande till maten! Det är just det som gör Bourgogne så himmelskt; passar till så mycket. Syran i rätten, främst då i rödkålet, matchade vinet galant och att det ligger en bit firre bredvid är underordnat. Här styr rödkål och sås!