>2003 Bordeaux – ett nertramp i Pomerol….

0

>

Hur mår 2003 i Bordeaux? Mer atypisk årgång i många vinregioner runt om i Europa får man leta efter – ett år då värmen inte bara tog musten ur druvorna!

Alkoholstinna, brända, syltiga, atypiska, obalanserade och stjälkiga är bara några av alla negativa omdömen jag läst om 2003 Bordeaux. Antingen har jag haft tur eller så har jag inte funnit nämnda drag i de 2003:or som slunkit ner genom åren men faktum är att det är en kontroversiell årgång. Minns bara debatten mellan Jancis Robinson och Robert Parker runt 2003 Chateau Pavie. Tur grälet tog plats i cybervärlden för annars hade väl det hela slutat i handgemäng – så pass hätsk var stämningen dem sinsemellan. Och debatten blev något av en lägerdelare där respektive groupies såg allt ur ett svart-vitt perspektiv.

Fredagskvällen bjöd på kycklingfilé i krämig kantarellsås, ärtor och gratinerat potatismos med smak av karljohanost och smör. Till det föll valet på en 2003 Chateau Feytit-Guillot från Pomerol.

Hört talas om slottet? Med sin produktion på 2000 flaskor och där resterande del av druvorna som skördas säljs till Jean-Pierre Mouiex så är det förståeligt att det gått dig rakt förbi. Producenten omnämns dock i vinlitteraturen och det är just denna jag får konsultera för att finna mer information om egendomen. Merlot står för fiolerna medan 10% från respektive Cabernet, Franc och Sauvignon, står för uppbackningen.

Inköpt hos Helsingör Vinkompagni där jag fick veta att Continental Wine (som driver Helsingör Vinkompagni och 100 000 flaskor i Lyngby) köper in hela delen som vinifierats av J P Moueix – vilket visserligen inte är mer än ett par tusen flaskor. Men med ett pris precis under en dansk tvåhundring i somras är det värt en chansning. Danskar brukar kunna sin Bordeaux….

Korken åker upp och är knappast någon sexcentimeters, mer av en fulkorks-Bordeaux. Ett hastigt smakprov för att säkerställa allt är ok vilket det är. Jag blir dock inte särksilt begeistrad av första slurken men hoppas lite luft gör jobbet.

Klar röd färg med viss mognad i kanten. Vinet är inne på sitt sjätte år och det förvånar mig aningen att det redan är tegel i kanten. Årgångens värme?

Upp ur glaset väller en nyslagen gräsmatta, sötlakrits, dammig grusväg, korinter och röda bär. Merlot med alla klassiska attribut med andra ord. Inget överväldigande eller stort. Behagligt bara.

Smaken lever ändå inte upp till doften och visar upp ett något ihåligt mellanregister. Det drar åt lite omogna plommon, blomsteräng, dygnsgammalt gräs, matjord och lakrits. Något stjälkig strävhet men fin frukt i bakgrunden. Behaglig eftersmak; dock ej lång.

Feytit-Guillot får rätt och slätt betyget gott – mycket tack vare sitt fina samspel med kantarellsåsen. Det lär förmodligen utvecklas något år till och hålla nivån två-tre år – uppdrucket innan tioårsdagen är nog ett bra riktmärke. I övrigt, att det står Jean Pierre Moueix på etiketten är ingen garanti för något överhuvudtaget – i Feytit-Guillots fall blir jag bittert påmind om att jag hostat upp en hundring för varumärket Pomerol. Precis som i Bourgogne lyser benämningen fynd med sin frånvaro och om ärligheten ska fram är det ett ord som inte existerar i den pomerolska encyklopedin.

Borde jag vetat bättre när jag stod där med flaskan i näven? Ja. Borde jag sluta sponsra medelmåttig och överprisad Pomerol? Ja. Kan jag låta bli då? Nej….har man en gång fått smak för den oöverträffade sensuella stilen pomerolsk Merlot kan bjuda på är det kört!

Share.