2003 – de stora fyndens årgång!

2003. Bespottat, negligerat och svårsålt. Trots advokatens positiva syn på årgången i Bordeaux har marknaden och slutkonsumenterna en annan åsikt vilket inneburit prisfall. Europa drabbades av en värmevåg 2003 och många är vinregionerna som fått utstå kritik för att deras druvor antingen stressmognat, drabbats av värmeslag och bara varit i obalans. Årgången har blivit något av en symbol för generaliserandets brister och trångsynthet, något som uppmärksamma och vakna konsumenter bör ha i åtanke!

2005 är ett stort år för Bordeaux, 2004 är majestätiskt i Piemonte och 2007 är enastående i Mosel. Generaliserandet av en årgång underlättar naturligtvis för den bekväme vinköparen och visst är det bättre köpa en Haut-Medoc från 2005 än 2002. Men de skrupelfria är än fler i en så kallad stor årgång och många faller för frestelsen utnyttja ett årtals renommé, och skippar en tuffare selektering i vinmarkerna så att druvklasantalet blir fler in vid skörd; ergo mer klirr i kassan på bekostnad av kvaliteten och endast möjligt på grund av generaliserandets makt!

Det senaste året har flera viner och producenter visat mig att man visst kan hantera värme och producera storslagna resultat. Chateau Pavie, Mouchao Tonel 3-4, Taylor’s Vintage Port och SA Prüm Wehlener Sonnenuhr Fass 17 Riesling Auslese för att nämna några. De senaste veckorna har dessutom två piemonteser anslutit och visat musklerna; Giacomo Conterno’s Serralunga-Barolo Cascina Francia och Luca Roagna’s Barbaresco Pajé!

En god vän, låt oss kalla honom den långe jugoslaven, fyller år och vad är en bättre present än att bjuda denne och familjen på middag och därtill hörande vinupplevelse? Nu vet jag vart preferenserna ligger och därför blir det Nebbiolo i glaset. Till detta en lasagne med långkokt kalvköttfärssås och jodå, pancetta! Ostsåsen består av Allerums 24-månaders Prästost och hela kalaset toppas med tvåårig Parmiggiano.

I karaffen väntar Luca Roagnas Barbaresco Pajé 2003. Ett vin jag räknar med kommer vålla min middagsgäst vissa besvär att identifiera, trots dennes kompetens i Nebbiololand. Och visst får jag rätt! Efter en trevande start och många pannveck som bland annat fått honom fundera på södra Frankrike och stor Aglianico bestämmer han sig för att det är Nebbiolo. Där börjar letandet att komma än närmre en slutgissning men jag ser vinet förvirrar.

Till slut, efter att ha fått en ledtråd som stavas 2003 landar gissningen först på Sandrones Le Vigne, som när den felmeddelas, ändras till Giacosas Barbaresco Santo Stefano. Ruskigt kompetenta gissningar, särskilt den sista.

Slutkommentaren innan sista gissningen är ändå bäst; “Det är inte många som kan göra Nebbiolo av den här kvaliteten”. Aningen förvånad får han så flaskan i näven för beskådan. Underbart när man kan glädja och överraska en sann vinnörd!

Mitt eget intryck, efter att ha provat Pajé 2003 vid två tillfällen, är att detta är precis vad jag söker och drömmer om att finna i en Nebbiolo. Naturligtvis talar årgången i vinet men visar blott hur fantastiskt bra nolltre faktiskt kan vara och att all Nebbiolo inte måste dofta och smaka likadant år ut och in; rättare sagt – ska inte!

Pajé har en mörk färg, fortfarande med blå kant. Doften som skiftar karaktär flera gånger under kvällen startar inledningsvis med de renaste bärnyanser man kan önska sig; färska mosade blåbär och jordgubbar. Viol och färsk mynta i bakgrunden som hjälper elegansen ännu ett steg framåt och sedan en tjärighet, påminnandes om finska pastiller, som ger tyngd. Skön jordnärvaro som gifter sig perfekt med den sötaktiga frukten. Inget snack om att det är ett varmt år men vem bryr sig; det doftar ju helt jävla underbart!

Om doften är sensuell och härligt sötfruktig så stramas intrycket åt rejält i gommen. Pajé fullkomligen fyller gommen med ren frukt, rasiga syror och tungviktartanniner. Ingen stressad frukt med gröna inslag, ingen obalanserad alkohol, blott skön textur. Tjärigheten är mer tydlig i smaken och likaså den våta blomjorden. Viol drar mot roshållet till och frukten är mer blåbärig. Ruskigt lång smak som till en början är insmickrande men som under kvällen stramar upp sig alltmer och blir mer krävande.

Antonio Galloni landar Pajés 2003:a på en nittiofemma och det var även mitt inledande betyg första gången vinet provades blint. Följs en flaska en hel kväll, först ett glas innan maten, till maten och efter, är det än mer respektingivande och det är inte utan att jag tänker både en och annan gång på hur Enrico Giovannini Moresco’s magiska 1971 Pajoré smakade vid 5-6 års ålder. Kan detta månne vara ett liknande vin?

(2003 Barbaresco Pajé, Luca Roagna, 94-95 p)

N.B. Bristly’s Gabriel Enning meddelar mig att Pajé 2003 släpps i januari och landar då på 389 kr. Gabriel, Gabriel….tack för att du släpper ett så bra vin under femhundringen!