>2004 Chateau Pedesclaux

>
I Robert Parkers 2007 Bordeaux-rapport står följande att läsa: “With the exception of Pedesclaux, virtually all of the classified growths produce high quality wine.”

I samme mans Bordeaux-bibel (4:e utgåvan) står följande att läsa om Chateau Pedesclaux: “Pedesclaux gets my nod as the most obscure classified growth in the 1855 Classification of the wines of Gironde. “ Vidare: “In short, life is too short to drink Pedesclaux.”

I Belgien, som länge var slottets huvudmarknad, var den gamla Bordeauxstilen mycket uppskattad. Oftast krävde vinet minst 10 år innan den började visa upp registret och jag kan bara föreställa mig brett-nivån i en gammal, mogen Pedesclaux! Även i blindprovningar av äldre mogna årgångar har egendomen gjort mycket bra ifrån sig.

1996 tog Brigitte och Denis Jugla över den familjeägda egendomen, dock först efter skörd och vinifiering. Bland slottets trogna fans rankas just 1996:an som den sista i den traditionella skolan. Brigitte och Denis startade ett moderniseringsarbete och ändrade stilen radikalt på Pedesclaux. Successivt har man gått mot mer trendriktig stil och således fått sig en ny skara anhängare. Dessutom har man sedan 1997 börjat sälja in vinet till fler negociantfirmor vilket inneburit att Pedesclaux inte längre enkom är belgarnas Bordeaux.

Min egen erfarenhet av slottet sträcker sig till en nyligen provad 2004:a som letat sig in på Systembolaget. Inte för att jag blivit avskräckt av Robert Parker utan snarare för att jag inte sett den särskilt många gånger på marknaden. Extra kul att prova den då och än roligare var sättet jag fick provat den på! Min bror var på besök för ett par veckor sedan. Med sig hade han en flaska att prova blint. Jag hade lovat oxfilé och föga visste jag vilken kombo jag hade framför mig.

I glaset presenterar sig vinet som ett ungt sådant; åtminstone färgmässigt. Det är mörkt med en lätt röd kant, Doftmässigt är jag direkt i Bordeaux, efter alla dessa år sitter det i ryggraden. Men jag är osäker på om jag befinner mig på Merlot- eller Cabernetstrand. De första intrycken är aningen blyerts men även ganska tydliga gräsiga toner, örter och plommon. Jag får en liten känsla av svarta vinbär men ytterst liten vilket får mig att fundera på en Saint Emilion. Fatbehandlingen är tydlig och av modernare snitt; rostade toner av mörkt kaffe och Valrhona.

Smaken är väldigt insmickrande och vinet är lätt ta till sig samtidigt som det ändå har ett visst djup. Fatet är något i övertag men har fint sällskap av cedertoner (blyerts), nyslaget gräs, plommon och svarta vinbär. Skönt minerligt syrabett i eftersmaken som stannar kvar ett tag. Inget fylligt och koncentrerat vin men mycket fin balans och läckert till mat. Dessutom även lätt dricka på egen hand.

Min spontana kommentar är 2005 Saint Emilion men det stämmer ändå inte; jag vet bara inte vad det är jag ska ändra på. Men så börjar utvecklingen i glaset. De svarta vinbären skuffar undan plommonen och allt mer börjar klassiska Pauillacdrag visa upp sig. Efter en del dividerande med mina doft- och smaklökar bestämmer jag mig för en 2005:a från Pauillac.

Med facit i hand så borde jag insett det inte hade 2005:ornas sötmogna frukt men vad gör det. Lite stolt är jag ändå att ha resonerat rätt.

Modernt men inte utan Pauillac-närvaro och definitivt med viss lagringspotential. Det är rätt och slätt förbannat gott utan att vara stort. Jag har definitivt provat klassificerad Bordeaux som varit sämre och Parkers kommentarer om Pedesclaux känns väldigt främmande. Uppenbarligen har vi alla väldigt olika intryck av slottet men en sak är säker; tack vare jag fick provat den blint, hade ingen aning om att den fanns att köpa på Systembolaget och dessutom fick den till mat gjorde jag kunde leverera ett intryck direkt från hjärtat; utan påverkan från tyckare och pris.

Att prova blint är inte bara lärorikt – det ger mig även en chans att bedöma vinet utifrån vad som är i glaset! Inte vad som står på etiketten. 2004 Chateau Pedesclaux – ja tack!