>2004 Vigna Rionda – Alfredo Roagna

4

>
A cavallo donato non si guarda in bocca säger italienarna och uttrycket står även att finna på hemmaplan; skåda inte given häst i mun. Men nu vill jag gärna deltaga i debatten, och då vinet ifråga inte gjorts av de vänliga givarna, tar jag tillfället att ge Roagna’s 2004 Vigna Rionda chansen visa upp sig till fredagens huvudrätt och ost.

Vigna Rionda dök upp blint i en storslagen Barolo-uppställning för några veckor sedan och flera var det som rynkade på näsan. Själv kunde jag inte bestämma mig vilken fot jag skulle stå på; vinet tog mig knappast med storm men var inte heller ett som gick mig rakt förbi. Finare Vinare kände likadant och bestämde sig för omprovning. Så ock Mise en bouteille som i och med en inbjudan till vänner i Norrtälje tog tillfället i akt; dels testa vad andra tycker, dels ge Roagna’s nollfyra chansen tillsammans med en höstgryta!

Norrmännen pratar om att olika fat skulle kunna vara boven men är ändå överlag väldigt positiva till Roagna’s nollfyra. Galloni tvekar och många med honom men som alltid är det den egna preferensramen som avgör!

Just nämnda Galloni från The Wine Advocate har svårt bestämma vilket ben stå på, vilket följande visar:

“Roagna’s 2004 Barolo Vigna Rionda remains a mystery to me. I have tasted four bottles of this wine and found some variation. My first bottle was extraordinary, but subsequent bottles have been far less exciting. The wine possesses lovely liqueur-like fruit woven into suggestions of dried roses, spices and licorice. The best bottle reminded me of some of the greatest Vigna Riondas I have ever had in its freshness and structure, while other bottles have been more advanced, and while still pretty, lacking the sheer perfume and verve of the great bottle.


That said, Nebbiolo can be a perplexing wine and some of the bottles may have just been shut down, so only time will tell which is the real Roagna Vigna Rionda. My best advice is to suggest that readers taste this wine before making any major commitments. This Barolo Vigna Rionda was vinified by Canale with the help of Luca Roagna. The wine saw a relatively short (by Roagna standards) maceration time of 60 days followed by roughly two years in oak. Anticipated maturity: 2012-2029. Score: 90+. —Antonio Galloni, October 2008.”


2004 Vigna Rionda får en snabb luftning. Jag tar ett doft- och smakprov vid öppnande och utan att fundera nämnvärt länge inser jag det här lär bli svårbedömt; undrar vad värdparet säger?


En kycklinggryta med massor av egenhändigt plockade höstsvampar från trakten bjuds det på. Grädde, vin, rotselleri, bacon och soltorkade tomater finns med att ackompanjera den läckra grytan. Maggropskänslan säger det här borde passa Vigna Rionda som handen i handsken…kanske det visar sig från sin rätta sida då?


Färgmässigt är intrycket äldre än 2004; det är om än vackert rubinfärgat även försett med en tydlig tegelkant som indikerar ålder. Men tegelkant kan likväl vara resultatet av botti-lagring och då vinet serveras öppet behöver mina funderingar kring färgen inte gå mer djuplodande än så.


Inledningsvis är doften lätt spretig; en lätt alkoholstickig bärlikörston är inte särskilt behaglig. Jag får intrycket av att alla deltagande komponenter inte funnit varandra än men det tar blott någon halvtimme så är doften mer harmonisk. Lakrits är dock förvånansvärt påtagligt, men de torkade rosbuketterna är där likaså samt nyslipat trägolv, nypon, kompost och gammal intorkad hästsadel. Jag får även en svag nyans av torkade frukter med i bilden och noterar ett fikonfruktaktigt drag. I min doftvärld råder inte harmoni, än, men jag är ganska säker på att det doftmässigt sätter sig om ett par två-tre år.


Om förväntan är tanniner a la grovt sandpapper blir man minst sagt paff för tanninstrukturen är inte alls så hänsynslös som mången ung Barolo, främst då av traditionell stil, brukar uppvisa. Det är förhållandevis elegant, med ganska litet mittparti, syrliga lingon- och nypontoner och med lakritsorienterat slut. Just lakritstonen irriterar mig aningen då den i nuläget är aningen för dominant såväl doft- som smakmässigt.


Rökigheten får mig att tänka finska tjärpastiller och den nyasfalterade vägen utanför huset. Rosorna är färskare än i doften men har stjälken med i smaken som efterlämnar en viss obalans. Ganska lång avslutning som dock inte får mina Barolisti-klockor att klämta.


Ovan nämnda är intrycket när vinet provats utan mat. Till nämnda kycklinggryta tonas lakritsdraget ned betänkligt och blommigheten blir mer framträdande. Mer röd frukt ger sig tillkänna och syrorna som var i viss obalans känns mer trygga i grytans sällskap. Förvandlingen är märkbar även om det inte förtar de splittrade intryck det inledningsvis gett mig. Till en bit hårdost på getmjölk gör sig Vigna Rionda riktigt bra senare på kvällen men det gröna stick jag tidigare noterat i smaken är kvar; doften är dock i betydligt bättre samstämmighet nu.


Värdparet testades under kvällen med en strålande Bourgogne och 2004:an från Roagna. Deras svar var unisont; nollfyran var deras kopp medan såväl jag som hustrun föll pladask för den förförande doften och smaken från den unga nollsjuan från Pommard.


Robert Parker lär ha sagt att det svåraste som finns prova ungt är Nebbiolo. Jag kan inget annat än hålla med och tycker detta kan appliceras på såväl traditionell som mer modern Nebbiolo. Det var några år sedan jag lade poängbedömning på hyllan men under fredagskvällen funderar jag vart jag skulle lagt den på hundraskalan; 2004 Roagna Vigna Rionda är fruktansvärt svårbedömd och i nuläget har jag vansinnigt svårt gå längre än 91-92 poäng. Sätter sig doften (vilket jag är ganska övertygad om att den gör) går betyget upp, men det är främst smaken som förvirrar. Och där vet jag fortfarande inte vilket ben jag ska stå på…


Kommer vinet fläska till sig; är det i en supervresig fas just nu? Om så lär betyget uppgraderas några pinnar om 10 år men just nu känns frukten för klen för ett decenniums avhållsamhet från flaskorna. Jag säger på återstående om fem år och hoppas då på en lektion som heter duga 2014!


N.B. Fast tänkom det är så här storslagen Barolisti är vid ung ålder! Tänk om jag missar en fabulös 1971:a! Någonting säger mig att jag inte helt ska ge upp på det här – 369 kronor är ett bra pris och ibland måste man våga! Är jag en av dem; som vågar?


Share.
  • Kayaker

    >Spännande att läsa alla poster.
    Jag ska nog köpa på mig ett par flaskor till så att man kan öppna en vartannat, vart tredje år ett tag framöver. Det kan nog bli ganska lärorikt.

  • Niklas Jörgensen

    >Hej Kayaker; ja, om inget annat så är det här en värdefull lektion! Och en sådan kan väl vara värd ett par flaskor…

  • Frankofilen

    >Trots att jag vridit och vänt på det här vinet i lugn och ro känns det fortfarande lite svårt att begripa sig på. En hel del tvivel, samtidigt som det finns en del att gilla. Blir intressant att se om fem år (om det inte dyker upp blint i var och varannan provning innan dess…)

  • Niklas Jörgensen

    >Franko; kan bara hålla med. Ena stunden får jag en känsla av att ngt stort är på g i glaset, andra stunden känns vinet nästan enkelspårigt.

    Men det är smaken som förvillar mest. Slankheten är lite underlig i en 2004:a från ett läge som detta men den kan jag egentligen ta; gillar ju Bourgogne ;-)
    Men slankheten här ledsagas av grönt och det ger känslan av att druvmaterialet kanske bör ifrågasättas.

    Såg norrmännen snackade om olika fat; visst varierar faten – inget nytt under solen – men till den milda grad att man inte har koll på vad man skickar ut? Nej, tror inte det. Detta är en lägerdelare och jag som traditionalistvän är inte riktigt vän med den här….än!

    Jepp, nu vill alla testa en närmaste året och slänga in Rionda i diverse blindprovningar :-)

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers