>2005 Chateau Haut-Bages-Libéral

>
Så, jag börjar känna mig nöjd nu. Nöjd med det antal 2005:or från Bordeaux som jag provat. Dessutom tycks de senaste noteringarna tyda på att det börjar bli dags utfärda tunnelvarning! Ett vin som visade tecken på detta var helgens 2005:a från Chateau Haut-Bages-Libéral.

Starkt inspirerad av Frankofilens inlägg om 2005 Chateau Grand-Puy-Lacoste, ett slott vars stil Haut-Bages-Libéral ofta påminner om, kunde jag ändå inte låta bli korka upp den ensamma flaskan som fått sådana lovord! Men varför bara köpa en flaska; det ger väl inget? I Haut-Bages-Libérals fall hade jag dock en anledning. En låda inhandlades nämligen i april 2006 hos Berry Bros & Rudd i London – baserad på de superlativ slottet fick med sin 2005:a. En flaska i Systembolagets två år försenade en primeur 2005-försäljning inhandlades således för att bedöma om lådan var värd berömmet och värd fortsatt lagerplats i Basingsstoke eller om den skulle säljas vidare.

Haut-Bages-Libéral består av tre parceller varav den största gränsar mot Latour, avskild av en väg. Premier cru så nära men ändå så långt borta klassificeringsmässigt för Haut-Bages-Libéral! Övriga lägen är belägna vid Pichon-Lalandes marker samt tidigare nämnda Grand-Puy-Lacoste. Det har svajat en del kring slottet men med Claire Villars vid rodret startade en vandring uppåt på kvalitetsstegen och idag avspeglas detta inte minst i prislappen men även på allt mer positiva omnämnanden.

Runt 100 000 flaskor producera från vingårdar mestadels bestående av Cabernet Sauvignon uppbackade av Merlot och Petit Verdot. Andelen nya fat ökar och numer är runt hälften nya varje årgång.

Medoc’s klassificering är sedan länge endast kuriosa och inget man kan ta på allvar. Många är slotten som producerar vin på högsta nivå utan att för den delen benämnas premier cru. Och i motsatt riktning finns det de som har en allt för generös klassificering och inte förtjänar sin status. Jag kan inte låta bli skänka det en tanke med jämna mellanrum; hur skulle det se ut om Bordeaux klassificerade burgundiskt; det vill säga markmässigt och inte producentmässigt? Personligen är jag Bordeaux-afficionado ut i fingerspetsarna men kan ändå inte låta bli irritera mig på vetskapen att ett slott av hög rang såsom exempelvis Pichon-Lalande kan införliva en Cru Bourgeois i sitt förstavin och ändå få kalla det 2nd cru. Plötsligt kostar parcellen från Cru Bourgeois-slottet sex-sju gånger mer i och med en mer namnkunnig ägare!

Bordeaux har redan tillräckligt med producenter kan tyckas och husstil har gått före varje unik vinmarks egenskaper, åtminstone för en stor del av slotten. Men tänk tanken om nu exempelvis Haut-Bages-Libéral istället producerar tre viner, ett från respektive parcell, och låter varje mark tala. Oj, vad häftigt det skulle vara att börja lyssna till varje unikt växtläge! Kanske är detta melodin den dagen det föråldrade försäljningssättet en primeur dör ut? Vi har sett tendenserna i Saint Emilion och Pomerol; är det inte dags för det samma i Medoc?

Dags för dekantering. Med tanke på Frankofilens noteringar och intryck av Grand-Puy-Lacoste känns luftningen inte som en rekommendation utan snarare ett krav.

Mörk röd färg. Det doftar….inte mycket. Ok, dags pröva tålamodet och låta vinet stå ett tag till. Efter lite tid i glaset börjar det dock veckla ut sig och klassisk Pauillac blandas med årgångens lätt kaliforniska drag. Det doftar av färsk mynta, svarta vinbär, blyertspenna, matjord och är snyggt inlindad i en diskret rostad fatton. Dessutom smyger sig ett blommigt drag på i doften och ökar vinets lite moderna drag. Att det är Pauillac är det ändå ingen tvekan om. Särskilt när det smakas och tanninstrukturen och cederträet gör sig tillkänna. Fortfarande är myntatonen där medan de svarta vinbären fått sällskap av mörka körsbär och ett lätt rökigt drag. Kompakt frukt. Fantastiskt fin balans och årgångens storhet märks tydligt. Syran uppfattas som, om än inte låg, så åtminstone i den lägre skalan. Inget att oroa sig för dock; lagringskomponenterna är på plats och många stora år har ofta dömts ut för tidigt på grund av avsaknad av syra. Är syra rentutav överskattad?

Smaken är lång och skönt kvardröjande blommighet, rostad fatton och vinbär stannar envetet kvar. Det här var en riktigt kul upplevelse. Pauillac av denna klass och till någorlunda humant pris i en årgång som 2005 växer inte på träd. Klart som tusan jag är nöjd och lådan stannar i Londonlagret. Däremot är rådet för den som är sugen på att nalla en av sina flaskor; dekantera i god tid. Minst 12-15 timmar i förväg. Och kom ihåg – tunnel är i antågande så kanske det bästa är att helt enkelt vänta sisådär fem-sex år innan första korken åker?

Poäng? Inget för en vinromantiker som mig själv. Det finns för många faktorer med i bilden jag omöjligt kunnat och velat betygsätta men alla har vi ju olika tillvägagångssätt. Och referensramar. Se bara på Cellartracker där 2005:an får allt från 86 till 95 poäng. Vad är det som gör ett vin får så pass skiftande omdöme? Är det enkom våra egna preferenser eller spelar sådant som tidigare erfaranhet, miljö, flaskvariation, personlig form/humör någon roll? Jag är övertygad så är fallet och därför undviker jag poäng men medger dock att jag gärna tar en titt på de mest trovärdiga och kunniga bedömarna vi har. Man behöver ju inte stirra sig blind på den intetsägande siffran när det förhoppningsvis finns en bedömning i ord brevid!

Nu förväntar jag mig knappast folk ska ge sig ut på jakt efter 2005 Haut-Bages-Libéral efter min rescension. Nej, läs inlägget som en status på 2005:ornas dagsform. Läs det samman med mina övriga intryck av årgången och få ett hum om vad som väntar i framtiden.

Min 2005-odyssé Bordeaux är härmed över för ett par års tid – åtminstone vad gäller de mer långlivade vinerna. Att det är en fantastisk årgång med genomgående hög kvalitet är det ingen tvekan om och att jag mest fallit pladask för de Merlotdominerade är heller ingen nyhet. Hoppas någon därute haft nytta av inläggen – eller inspirerats på något sätt! Nu väntar nya marker att utforska, på tur närmast 2006:orna.