>Alentejos stolthet!

>
Endast producerat i exceptionella årgångar. Och bara de bästa av egendomens Alicante Bouschet och Trincadeira hamnar i de två specialtillverkade 5000-liters faten, Tonels 3 och 4. Namnet? Tonel No 3-4!

Den matematiskt begåvade har redan räknat ut att två femtusenliters fat är det samma som ytterst begränsad produktion. Ca 1000 lådor görs av vinet – när det väl produceras. Att det hör till topp-fem bland Portugals dyraste bordsviner råder det ingen tvekan om – frågan är bara om det är värt det? 688 kr är inte småpotatis för en teinturier!

Låt mig säga det redan nu. Tonel No 3-4 är något av det mest udda jag provat och med en doft- och smakpalett jag inte kan dra mig till minnes jag stött på tidigare. Men det är fascinerande, coolt och urläckert vilket gör att det fångat min uppmärksamhet. Jag vill kalla det enkelspårigt till en början men inser snabbt det enbart beror på att jag är helt ställd och får gräva långt bak i registret för att finna ord beskriva vinet med. Det här är ett vin jag sannolikt skulle vara lycklig över att ha i min ägo och kunna njuta av kring pensionsålder (det är trettio år dit!)! Herdade do Mouchão heter producenten, en egendom jag tidigare rescenserat ingående och helt sonika norpar jag axplock från nämnda inlägg.

Egentligen var det inte tänkt det skulle handla om vin. Kork var det som gällde när familjen Reynolds, med Thomas Reynolds i spetesen, flyttade från Porto till Alentejo. Alentejo är just känt för sina korkekar; det är först i modern tid som även vinerna nått likvärdig och välförtjänt berömmelse. Det tog dock hela tre generationer innan familjen Reynolds gav sig in i Alentejo’s vinindustri. John Reynolds, Thomas Reynolds barnbarn, köpte år 1901 en större egendom i Alentejo, nämligen Herdade do Mouchão, i syfte att utöka familjens korkeksodlingar. Samtidigt planterade han dock en del av egendomen med vinrankor och det är här grunden läggs för Herdade do Mouchão. Främst planterades Alicante Bouschet, en druva som hämtades från Frankrike. Uppbackad av Trincadeira lät man vingården ta en bushvine-likande form.

Portugal var precis som grannlandet diktaturstyrt. I närmre ett halv sekel höll först Salazar och sedan Caetano landet i ett järngrepp. 1974 revolutionerade militären i den s k Nejlikerevolutionen och diktaturen kunde störtas. Vid revolutionen ockuperade banktjänstemännen bankerna och krävde ett förstatligande av dem för att säkra kapitalet inte flydde landet. Lantarbetarna ockuperade storgodsen och här drabbades Herdade do Mouchão då familjen Reynolds (och nu även Richardson) drevs bort från egendomen. Det tog 12 år innan de kunde återvända och återfå sin rättmätiga egendom, mycket tack vare socialisten Soares som blivit president och som fört in Portugal i på den tidens EU; EG.

Väl tillbaka så uppdagade Richardson att vingården som anlades i början av seklet var demolerad och en hel del av plantorna upprivna av de demokratitörstande (?) lantarbetarna. Vinet som legat i källarvalven var till stor del uppdrucket av desamma så Herdade do Mouchão’s historik kan lite liknas den som skedde i Tokaji i samband med kommunismens förstatligande av vingårdarna. Utan att lägga några politiska värderingar in i sammanhanget kan man ändå inte låta bli att gråta en skvätt åt det respektlösa beteendet.

Hursomhelst så gav inte familjen Reynolds/Richardson upp utan planterade om vingården med återigen Alicante Bouchet och Trincadeira. Även mindre parceller av Aragonés, Touriga Nacional, Moreto och Syrah fick plats i vingårdarna.

Bland Portugals vinkonässörer har Mouchão ett gott rykte. 1963:an är smått legendarisk och når med portugisiska vinmått mätt hiskeliga summor på auktioner. Sägs fortfarande vara ett stort, stort vin! För den mindre bemedlade är 1982:an inte att förakta heller även om den fortfarande är ung!

Alicante Bouchet alltså. Druvan är en korsning av Grenache och Petit Bouschet och har odlats sedan senare hälften av 1800-talet. Druvan är en teinturier; det vill säga såväl färgat skal som rött kött. Knappast känd som en druva av elegans och finess utan producerar mest rustika viner av enklare stil, mycket på grund av dess högavkastande rankor. Men på egendomen Herdade do Mouchão odlas den med största aktning och respekt och man hyllar dess frukt, tannin och rondör.

Herdade do Mouchão producerar tre viner, Dom Rafael (yngre stockar samt druvor som inte når upp till Mouchão’s nivå), Mouchão och i stora årgångar görs som sagt Tonel No 3-4.

Portucastas-Anders ställer upp följande trio i sin sortimentsprovning: 2006 Dom Rafael, 2003 Mouchão och 2003 Tonel No 3-4.

Först ut är Dom Rafael. Att det är enklaste vinet ur trion rådet det ingen tvekan om – det är dock ruskigt välgjort och lätt ta till sig i sin saftiga och charmerande stil. Rafael bjuder på tallbar, mynta, färskmosade björnbär/hallon och viss kompost. I ett kort ögonblick är jag i Zinfandels drottningssyltvärld men tallbarren flyttar mig snabbt tillbaka till Iberiska halvön! Smaken är mer åt ecualyptus men granskogen är där fortfarande. De mörka bären drar åt sylthållet men smaken är inte söt. Ungt, koncentrerat, ändå saftigt, och alkoholstinnt vin.

Ja tack säger jag till ett glas i sommar när jag står där någonstans i grillröken med ett glas vin i handen. Här har vi en tuffing i glaset som tål vind, rök och ja, det mesta!

Om ovanstående lirar i Allsvenskan så råder det ingen tvekan om att 2003 Mouchão är topplag i Premier League. Även om det är ack så ungt råder det inga tvivel om dess inneboende kvalitet. Tallbarren är här; tydligen ett kännetecken för Alentejo, men bärmässigt är det tal om röda syrliga bär och en mer diskret framtoning. En nyöppnad påse matjord väller fram ur glaset och tillsammans med en lätt höstlövston, lagerblad, röda bokna äpplen och piptobak är det en minst sagt udda doft vi har i glasen. Bra strävhet som ändock är åt det vackert sandiga hållet till, skänker struktur. Rött äppelskrutt (läs engelsk cider) och hallon i den unga smaken. Lång kvardröjande fint syrlig smak. Behöver jag skriva att det mår bra av lagring?

Mouchão är fottrampat (Visst är Portugal underbart!), utan avstjälkning och jäser sedan i Lagares (öppna tankar) innan det förflyttas till fat. Vinet spenderar två år på blandade fat, små som stora. Mouchão blandas och filtreras mycket försiktigt innan det buteljeras och får ytterligare 18 månader på flaska innan försäljning.

Så, äntligen dags för sista vinet! Inte för att jag vill hem men för att i sista glaset för kvällen står Tonel No 3-4, ett vin jag längtat efter att få prova! Att det närmast är svart som natten hade jag nog förväntat mig men att det är så förhållandevis öppet i doften är mer överraskande. Vi kryssar av de obligatoriska tallbarren och ger oss sedan hän i en närmast bedövande doft av röda bokna äpplen, nymålat, lakritsrot, mynta, hallon och vinbär. Redan här slår det mig att jordigheten är tydligare i förra vinet – endast en svag sådan i Tonel 3-4.

Smaken är bombastisk och bjuder på en tanninsmocka modell större. Som jag inledningsvis skrev upplevs det nästan enkelspårigt till en början men det växer och blir med lite tid i glaset allt mer spännande och nyanserat. De röda bären går igen i smaken, likaså lakritsroten och granskogen. En starkvinston smyger sig på men vinet upplevs torrt. Har du tid och lust vänta några decennier misstänker jag det här kan vara en storartad upplevelse.

Slutkommentar: jag har en del 2003:or på provat-listan och kan konstatera att i min smakvärld är det få som tagit sig ur det hela med sådan bravur som Portugal. Kanske för att man är van vid att hantera värme?

P.S. Ta en titt på producentens hemsida. Vackra bilder och särskilt porträttsamlingen fascinerar mig…