Alvarinho – igen….

0

>
Lördagskvällens middagsövning blev en gösfilé som fått ligga i lite citronsaft och sedan smetats in på toppen med tomatpuré och avslutningsvis ströbröd och en finhackad liten vitlöksklyfta över. Lite olivolja i formen och sedan in i ugnen på låg värme. Till det en tunn omelett med parmesan och några skivor aubergine. Som sås en kall salsa bestående av färsk Jalapeno, tomat, lök, vattenmelon och en skvätt vitvinsvinäger. Till det? En Alvarinho naturligtvis och således åter i Portugal! Vinvalet föll på Anselmo Mendes 2005 Muros de MelgaçoAlvarinho, husets s k prestigevin på druvan. Det intressanta här var att vinet lagrats på franska ekfat och det är ett risktagande vad anbelangar Alvarinho. Men oron var obefogad; mogen stor doft av syrligt gröna äpplen, persika, mineral och en fin fänkålston. Eken mycket diskret! Smaken var nästan krämig vilket jag nog aldrig tidigare upplevt i en Alvarinho och fatlagringen blev mer närvarande men ändock diskret fortfarande. Dofterna bekräftades i smaken. Ett synnerligen välgjort vin med tillräcklig ryggrad för att bli än mer spännande med fatlagringen. Varför görs det inte fler sådana viner – det är ju så förbannat gott och lätt ta till sig! Tyvärr vet jag redan svaret och det är torrheten men främst syran – vinets ryggrad som desvärreratas av konsumenterna som skriker efter kalljästa fruktbombsvitviner med klart markerad bärsötma. Trist är det och än tristare är det till maten.

Smakkombinationen var superb och salsan gifte sig mycket väl med vinets syra. Än en gång bekräftar en Vinho Verde Alvarinho för mig att det är en av de främsta när det gäller kombinationen mat och vin.

Share.