>Blind date

>

Vad välja när Frankofilen bjuder in till en BYOB; något som skickar övriga till månen eller en flaska som man länge sneglat på, klappat ömt och som säkert vid dussinet tillfällen varit ytterst nära korkas upp? Sistnämnda får det bli och äntligen ska jag åter få dricka ett glas från ett slott som står mig väldigt kärt.

Sex personer – sex flaskor. Nåja, något åt det hållet i alla fall. Det blev visst åtta och en halv storartade viner till sist, delikata ostar, pit stop hos Primo Ciao Ciao och en på tok för sen hemfärd. Med andra ord en onsdagskväll att minnas!

Välkomstdrinken serveras blint. En ljus gul färg med lätt grönstick i kanten. Till en början något återhållen doft men med temperering och luftning letar sig finstämda kokostoner, fläderblommor, aprikos, krutrök och en svag örtighet fram. Första känslan är svalare Pfalz Riesling men borde ändå inte frukten vara mer tropisk då? Behaglig, oljig och med en relativt låg syra. Om nu det här är Riesling är jag lätt konfunderad. Men krutröken är där och tonerna av kokos och aprikos är typiskt för mig i mången ung tysk Riesling. Inte så lång men ack så ren och delikat frukten är. Ytterst svag sötma.

Facit: 2006 Schlossböckelheimer Felsenberg Trocken, Nahe. Hermann Dönnhoff naturligtvis.

Betyg: Sommar i ett glas! Inget för källaren utan njut nu. Frankofilen har fram lufttorkad korv och då visar sig Dönnhoff från sin bästa sida. Smaken visar upp mer aromatiska och snudd på blommiga drag. Läckert!

Uppvärmningen avklarad. Låt leken starta!

Glas 1

Mörk, blåröd/lila färg indikerar yngling. Doften är en explosion av färskt snus, piptobak, hallonlikör, stendamm, söt lakrits och en lätt bränd jordighet. Nu gäller det hålla känslorna i styr och inte glömma bort sig för det här är en ynnest få dofta på! Subjektiviteten härskar för några minuter innan jag kort och gott skriver C9dP i mina anteckningar.

Smaken är på samma nivå som doft och här gäller det hålla i hatten. Massiv tanninstruktur som ändock är sensuell på något märkligt vis får sällskap av färskkrossade hallon, bärlikör, salami, våta stenar och en lika skön knivskarp syra. Frukten är kompakt och eftersmaken lång och intensiv utan att besvära gommen. Svag bitterhet i eftersmaken skänker ytterligare djup. Doften av färskkrossade hallon som dyker upp senare under kvällen är snudd på oöverträffbart! Jag är än mer säker på min gissning men har svårt bestämma druvsammansättning. Ungdomlig bångstyrighet och nollfemmornas tunnelseende gör dock jag gissar 2006.

Facit: 2006 Clos des Papes från just Chateauneuf-du-Pape. 98 respektingivande poäng från Robert Parker. Jag finner vinet fantastiskt bra men omdömet från vingurun är nog lite väl generöst. Anders gör dock skäl för sitt namn, Nektar och glädje, för det är precis vad han har bjudit oss på!

Betyg: Lås in och släng bort nyckeln! Det här är så läckert dricka redan nu men säkerligen också det som visst kallas barnarov. Ibland kan det vara värt ställa sig i brödkön när man får elixir för 462 kronor…

Glas 2

Flaskorna döljs i en monopolkasse och inga igenkänningstecken står att finna. Påsarna/flaskorna slumpas ut på bordet och det som hälls upp i glas två har inte mycket gemensamt med föregående. Färgmässigt bjuds vi på en djup röd färg med tegelinslag i kanten. Ok, inte purungt med andra ord. Toner av hostmedicin, torkade örter, terpentin, rosor och röd frukt ur glaset. Fatet finns där och likaså en svag kompostkänsla.

I munnen visar vinet upp fin mognad med sötmogen röd frukt, lakritsrot, lite fatrost och så dök det visst upp lite tjära också. Mina tankar far mellan norra Italien, södra Frankrike och är en sväng i Priorat-land innan jag vid andra smakprovet börjar inse de här tanninerna är ganska unika; massiva och sandigt torra på ett charmigt sätt. Det är långt, elegant och ger ett moget intryck. 1995 faller gissningen på och Barolo. Vi diskuterar Conterno, Aldo och Giacomo, Altare för att nämna ett par…

Facit: 1998 Cannubi Barolo, Paolo Scavino. Ok, Giacomo Conterno är ultratraditionalist och facit är ungefär dennes raka motsats! Vi är dock flera runt bordet som undrar över den mognadskänsla vinet uppvisar. Ulrik som bjuder berättar den är inköpt i Rom och diskussion om inköpsbutiken ifråga och dennes för varma lagring av viner rullar upp. Till vinets fördel? Det blir bättre under kvällen!

Betyg: Ge mig en viltfågel, en jordärtsskockekräm och skönt syrlig Sercialskysås till det här och jag tror vinets storhet kommer fram!

Glas 3

Nästa påse randomiseras fram och våra glas fylls återigen med mognad. Röd färg med tegel i kanten. Doften är dock lättare känna igen och att tänka utanför boxen Bordeaux kan jag inte. En något svårbedömd doft till en början men så är det med gamlingarna som inte bjuder på lika enkel dechiffrering som ungdomarna. Viss komplexitet, svarta vinbär, soja, aningen grön med stjälkiga toner, hostmedicin, jord, läder och integrerade fat. Medoc plitar jag ner i anteckningarna.

Elegant skrud, lätt medicinig och tunn i mittregistret men så kommer det en rejäl laddning tanniner och en bra längd som avslut. Först en liten besvikelse men vinet fläskar på sig och lädertonerna, grusigheten och de svarta vinbären gör jag är övertygad om Cabernet-strand. 1996?

Facit: Konjären bjuder halvvägs in i gissandet på en ledtråd; det är inte Medoc! Jaha, så var vi där igen. Varför har jag så svårt för att pricka mogen Merlot-Bordeaux? Årgångsmässigt flyttar jag nu ner ett år till 1995 och med tanke på svarta vinbär misstänker jag en Saint Emilion med en hel del Cabernet Sauvignon. Figeac? Rätt svar var 1998 Chateau Trottevieille, Saint Emilion. Nyttigt, nyttigt….har man i ett och ett halvt år jobbat med Casteja och Trottevieille i Köpenhamn, provat vinet säkert vid dussinet tillfällen borde man känna igen stilen. Men nu är det blindprovning och det är förbannat skoj bli satt på pottkanten stup i kvarten!

Betyg: Lammfilé med gräddig sås tack! Vinet kräver mat för att inte försvinna då det helt bygger sin existens på elegans i en medelslank skrud. Dock viss förvåning över hur fort det ändå mognat. Trodde 1998 skulle tåla mer? Inköpt förra året i just Danmark av Konjären och priset omräknat till svenska pesetas landade på runt 400 kr. För mogen Bordeaux och ett erkänt namn som vaknat till liv igen är det ett sympatiskt pris. För vem vill ha en 2006:a för samma pris?

Glas 4

Nu ska vi tillbaka till de yngre förmågorna! I glaset en mörkröd dryck med lätt blå ton i kanten. Öppen doft med mycket av det goda; mörka bär, hårt rostade fat (Valrhona, kaffe, vanilj), hallon-, björnbärslikör, lätt bränd ton och färsk läderväska. Doften balanserar hårfint mot drottningsylt och får mig att tänka Zinfandel. Kanske inte elegant men ändå en doft som gör en nyfiken på vad som kan finnas i glaset.

Det är nästan så man hoppar till. Så pass intensivt är vinet i munnen. Svarta vinbär möter upp, den brända karaktären är där, faten likaså och någonstans i allt detta vilar en kompakt fruktighet som backas upp av en tanninsmocka. Eftersmaken en bit över minuten. Det är något enkelspårigt idag men lik förbaskat ett synnerligen välgjort vin. Minst fem år i horisontellt läge och jag träffar gärna på den här igen. Men vad i all världen är det här? Vi hoppar mellan Europa och Kalifornien men jag erkänner villigt att isen är extra hal just nu. Jag kan inte frambringa en bra gissning utan nöjer mig med att ha trott det var en Zin. Med lite hjälp till sist från Frankofilen, som är säker på detta är hans flaska, hamnar vi i Kalifornien och Napa.

Facit: 2004 Merryvale Profile, Napa Valley. Genast letar sig ett par goda minnen från studietiden i Lund fram och de där tre flaskorna Merryvale Starmont jag då köpte. Kostade lika mycket som en kursbok men smakade så mycket bättre. Ett av mina första bättre kalifornier jag provade då. Profile är i en annan klass, likaså prislappen.

Betyg: Värt pengarna? Svårt säga. Gillar man stilen så kan det vara en riktig succé – jag konstaterar det är mycket bra men ber få återkomma om fem år. Så pass fascinerande dock att jag lär inhandla en flaska av ren framtida nyfikenhet. Mat? En gigantisk t-bensstek tack. Saltad och pepprad bara.

Glas 5

Min medhavda flaska? Osäker som attan är jag och inte blev det lättare av att jag bara drog korken och konstaterade felfritt! Vinmannen är tvärsäker på det är hans flaska så vi beslutar oss för att servera fem och sex vid sidan om varandra. Röd färg med tegelton i kanten. Fin mognad med hostmedicin, rök, integrerade fat, torkat gräs och plommon. En liten svag honungston i bakgrunden gör att jag inledningsvis är bombsäker på att detta är min. Min medhavda slottsbordeaux brukar jag nämligen finna honung i…

Elegant, sirlig och älskvärd. Inte någon kraftig sak utan rakt av samstämmigt och i superb balans. Lätt örtig, mineralig och fint rödfruktig. Körsbär? Strävheten är rejäl och inledningsvis finner jag viss volatil syra i slutet. Bra drag i eftersmaken dock. Efter en stund är det bara att erkänna; det här är inte mitt. Kan omöjligt vara då jag själv skriver 1985 i mina anteckningar. Örtigheten och elegansen är klockrent i just den årgången. Men så var det ju det här med slott – återigen tänker jag i Medoc-banor. Till slut åker flaskan fram och…

Facit: 1988 Chateau Tertre-Rotebouef från Francois Mitjavile i Saint Emilion. Tack Vinmannen för den här flaskan! Oerhört spännande prova en på den tiden nydanare och snudd på garagiste – med 20 år på nacken. Vinet stod tidens test bra och kändes inte alls på väg falla samman om än det redan nu var komplext och på toppen.

Betyg: Gott, gott, gott!

Glas 6
Jaha, den egna flaskan blev sist ut och hamnade bredvid en superelegant Saint Emilion från en mästare! Röd färg med lät tegelröd kant. Inledningsvis dov med röd frukt, mineral, bränd karaktär, fint integrerade fat och plommon. Svårbedömt. Men luft i glaset och plötsligt börjar det sakta öppna upp; kryddhylla, honung, tobak och en rökighet jag inte funnit i slottet tidigare. Fatet är snyggt inbakat och doften mineralosande.

Elegant, karaktärsfull och på samma gång svår sätta ord på de intryck smaken ger. Rasiga syror, fint tilltagen frukt och en omgång tanniner som inte alls påminner mig om snällheten i många andra från årgången. Mineral, plommon, svag curry, tobak i en lång smak. Många år framför sig!


Facit: 1999 Chateau La Mission Haut-Brion, Pessac-Léognan. Det talas om 99:ornas drickvänlighet och älskvärdhet. Detta är i varje fall det sistnämnda men lagra det lite till är nog på sin plats. Hade räknat med inställsamhet redan nu men det här skiljer sig rejält från tidigare viner från året. Det är så mycket bättre! Omräknat i svenska kronor har det köpts för ca 850 kr. Billigare La Mission är svårt finna!

Betyg: Premier cru på rea!

Till ostarna åker en 2001:a Chateau d’Arche fram. Cuvée Madame. Än en gång gyllene droppar från Vinmannen och det fantastiska 2001. Läcker tropisk frukt, vårhonung, vanilj och liten Salubrinton. Fet och oljig men ändå med pigg syra gör drickupplevelsen fräsch och tonerna av kokos, persika, ananas och vanilj är godisbutik! Lång och ren smak med Salubrin i eftersmaken.

Innan hemfärd drar så Frankofilen korken på kvällens sista flaska, 2001 Chateau La Tour Carnet. En Haut-Medoc som levt en obskyr tillvaro länge men som numer fått ett uppsving. Inte så konstigt kanske med tanke på att Bernard Magrez ligger bakom? Klassisk Medoc med alla attribut på plats. Läder, svarta vinbär och Faber-Castellpenna. Okomplicerat men ändå med spänning och visst djup. Härligt glas och nu går jag hem!