>Blindprovning

>Fem glas framför mig. Alla ganska gula i färgen. På grund av druvan, växtklimatet, eklagring eller är det rentutav åldern som förgyller vinerna?

Det är dags för blindprovning ett par dagar innan nyårsafton. Vi är tio förväntansfulla som bänkat oss för aftonens första flight hemma hos H. Tio vuxna som är som små barn i en leksaksaffär! Vi som deltar har ingen som helst aning om vad H dukat upp med – dock finns det ett tema, en röd tråd i provningen meddelar värden.

Det är fem gyllene drycker jag har i glasen framför mig. Min tanke går osökt till något ekat med ålder men när jag väl doftar på första glaset finner jag ingen ek överhuvudtaget utan kall frukt med tydliga mineraldrag. Hm, det här kan bli svårare än jag trott är min första tanke…

Vinerna

Glas 1

Ganska gul färg. Doften är öppen och bjuder på ganska tydliga drag av äppelskrutt, yoghurt, våt sten och en lätt örtighet. Smaken visar upp vått ylle, ni vet, lovikavanten, grönt äpple, yoghurt, mineral och en lite bitter avslutning. Lätt vaxig. Syran är stram och även om eftersmaken inte är lång så är den elegant. Min spontana känsla är vit Bourgogne eller torr Vouvray, det vill säga Chenin blanc. Men kanske viktigast; det är inget vin jag faller för utan tycker det är lite trist helt enkelt.

Glas 2

Gul färg men aningen ljusare än föregående. Pigg doft med läckert drag av engelsk apelsinmarmelad, citrusskal, viss grön ton, limeyoghurt och lätt krutrökston. En lätt ekighet i bakgrunden. Rejält stram smak med superb upplyftande syra. Lätt ekig, örtig, äpplig, mineralig och med mycket fin ras och precision. Lång smak. Ungt vin med många år framför sig. Det här känns ett par nummer större än glas ett och seglar upp som favorit så här långt. Mer Chardonnay-stil i denna jämfört med förra som var mer Chenin blanc.

Glas 3

Gul färg, närmast identisk med tvåan. Stor doft, mer ungdomlig och med inslag av flinta, ek och rosor. Stram och tydligt ekig smak som drar åt kaffehållet. Lite gles i mittpartiet som visar upp en lite spretig örtighet. Smaken är dock lång och elegant i slutklämmen. Känns som en Bourgogne Chardonnay, en ung sådan. Precis som ettan saknar vinet något, kanske är det ryggrad?

Glas 4

Ganska gul färg, något ljusare än föregående. Oj, här var det initialt tutti-frutti en masse! Men efter en liten stund skymtar toner av syren, stram mineral, lime och något lätt tropiskt. Smaken är blommig (syren), fin tuttifrutti, lätt krämig, koncentrerad men med pigg och frisk syra. Efter ett tag dyker en svag ekton upp i bakgrunden. Känns kallare i frukten än exempelvis ettan men har inte kraften som tvåan. Ungt vin – det här provar jag gärna igen om ett antal år! Men vad är det? Känns inte som Bourgogne Chardonnay och jag finner ingen nämnvärd ek även om krämigheten gör mig övertygad om att vinet sett ek i något stadie. Stor fantast av blommiga viner som man är så seglar denna upp som favorit så här långt!

Glas 5

Gul färg, ungefär som ettan. Ett vin som sticker ut med våt lovikavante, fläder, limeskal, bokna äpplen och en känsla av mognad. Stram, torr smak med drag av vått ylle, äpple, blomma, örter och mineral. Tät, eldig och med fin stram avslutning. Det här är kontroversiellt men jag fascineras av det. Bredvid fyran min favorit. Påminner om Chenin blanc men även Chablis.

Vi får några minuter på oss att dofta och prova igen innan det är dags att förlöjligas med totala felgissningar! Jag summerar de fem vinerna och landar i Frankrike. Om jag är i Loire eller Bourgogne kan jag inte bestämma mig för; jag vet H har ett tema men innebär det fem Chenin blanc eller fem Chardonnay? Tre av vinerna vill jag ska höra hemma i Bourgogne, två är mer hemmahörande i Loiredalen.

Det visar sig att de flesta av oss är inne på samma spår men då det divideras fram och tillbaka så är ändå känslan att vi sakta men säkert leds in av vår ciceron på Chardonnay. Ok, då är vi i Bourgogne. Nästa blir bestämma temat. Vår värd avslöjar det är ett mycket stramt tema och en av deltagarna gissar på samma producent på vinerna men det är fel. Då slår det mig; H har serverat samma vingård i glasen! Och visst var det så. Vi har precis provat fem olika versioner av Grand Cru-läget Les Clos i Chablis!

Glas ett är Jean-Marc Brocards oekade tolkning av vinmarken. Årgång 2002.

Glas två är William Fevre’s ekade Les Clos. Årgång 2002.

Glas tre är William Fevre’s ekade Les Clos. Årgång 2004.

Glas 4 är Jean-Paul Droin’s mycket lätt ekade tolkning. Årgång 2004.

Glas 5 slutligen är Louis Michels oekade och strama tolkning av Les Clos. Årgång 2005.

Fantastiskt olika viner och synnerligen lärorikt. Dagen efter läser jag på lite extra om producenternas olika metoder och lägen i Les Clos-marken för att göra provningen fulländad kunskapsmässigt. Tack H för den här vinprovningen som kanske var årets mest givande för egen del.

Les Clos är den största av Grand Cru-markerna i Chablis och ligger mellan Valmur i väst och med Blanchot gränsande i öst. Alla Grand cru lägen ligger vid sluttningen mot floden Serein och ner mot byn Chablis.

Av de representerade producenterna är Fevre mest generös med ny ek, Droin mer försiktig (50% ekfatslagras och endast åtta procent av faten är nya) medan varken Brocard eller Michel använder sig av träslaget.

H ställer fram en förrätt bestående av hembakt surdegsbröd, ett rejält lass räkor i krämig röra toppad med mängder av löjrom. Jag provar genom vinerna till förrätten och nu ändrar de karaktär än en gång. Bäst gör sig Michels version medan de lite ekigare inte riktigt gifter sig med rommen och räkorna. Tyvärr är Brocard något lam i frukten vilket gör mig närmast irriterad då Systembolaget bestämt sig för att detta är den Chablisproducent som vi ska ha som prototyp och mer eller mindre nöja oss med. Att ett monopol låter en producent överrepresenteras till den milda grad som Brocard är gör mig konfunderad; vill man nu behålla ett monopol så borde man väl ändå tänka sig för lite? När dessutom Jean-Marc’s Les Clos är bland de svagare av de fem undrar jag än mer över inköpsprocessen.

Summa summarum: Blindprovning är läskigt, avslöjande och ruskigt kul! Åtminstone jag lär mig ofantligt mycket och riskerar inte bli etikettdrickare vilket är fasan nummer ett! Bäst till slut enligt min smak; Droin’s 2004:a tätt följt av Michel’s 2005:a. Sedan Fevre’s 2002:a och på delad sistaplats placerar jag Fevre’s 2004 och Brocard’s 2002:a.