>Bordeaux 2008 med svinen!

4

>
Har du tio minuter över? Intresserad av Bordeaux? Då hoppas jag mitt alster kan intressera – annars, skriv ut och lägg vid nattduksbordet och du har ett
textbombardemang som får dig somna omgående!

Planen är enkel. Först Merlot-territorium, sedan Cabernet Sauvignon-riket. Pomerol, Saint Emilion, Pessac-Léognan och till sist Médoc-halvön. Agendan innebär emellertid ett hoppande mellan stationerna men vad gör det när Bordeaux 2008 står på programmet och Tryffelsvinet arrangerar sitt årliga Beyerman-besök.

Negociantfirman från Bordeaux är på resa och på sin tour till Oslo, Stockholm, Köpenhamn och London har de ett stall av eminenta slott som visar upp den på pappret intressanta och närmast unika årgången 2008. För att underlätta för provaren kastas ett referensvin in i provningen och de flesta tar chansen/risken visa upp sin nollsjua.

2007 ja; decenniets sämsta vid sidan av 2002. Medan många nolltvåor för min del bjuder på lite väl stjälkiga och gröna drag, samt torra tanniner och blek frukt, är nollsjuornas problem mer att de är så tunna i mittregistret. Fin doft ja, men det händer på tok för lite i gommen. Att de lär utveckla mer grönhet när den initiala fatkaraktären avtar är knappast någon uppseendeväckande gissning. Ändå, 2007 kan bjuda på delikata, om än lätta viner som gör jobbet till måltiden. Problemet är dock att girigheten satt käpp för detta och 2007:ornas prissättning är den mest snedvridna sedan 1997:ornas brist på verklighetsförankring.

Vissa tycks redan ha gett upp ’07 och ställer upp med ’04 eller ’06, två årgångar som till viss del minner om ’08. Domaine de Chevalier väljer skänka 2002:an vilket kanske är smart? 2008:an framstod utan tvekan som ett stort vin vid sidan av den stalliga och lätt stjälkiga nolltvåan – som ändock på något endimensionellt vis var charmig.

Kvällens cooling är utan tvekan Christian Dauriac, ägare till Saint Emilion-slotten Destieux och Montlisse samt Pomerol-egendomen La Clémence. Förutom varandes en mycket sympatisk herre med nära till skratt är han även en generös man. För hur ska man annars tolka hans andra bidrag på bordet, La Clémence? Tillhörandes falangen garageviner är produktionen minimal och säljer sig självt. Att då skänka 1999:an som referens var inget annat än generositet utöver det vanliga. Och vilket vin sen Christian, 1999 La Clémence är så sensuellt och mjukporrigt som bara Pomerol kan bli och för en hängiven anhängare av garagevinerna är det en fröjd se hur väl vinet utvecklats under tio år. Eat that doubters!

Specifika rekommendationer är vanskliga. Vi gillar alla olika viner och stilar. Men någonstans finns ändå en grundkvalitet och när denna är anmärkningsvärd vill jag lyfta fram dessa. Vinerna som nedan nämns är mina favoriter från Beyermans besök. Fler provades men jag vill inte avskräcka från läsning! Ha dock i åtanke jag är Merlot:are och fäblessen för Saint Emilion, Pomerol och Pessac-Léognan har viss övervikt bland superlativen.

Inledningsvis; 2008 är över alla förväntningar! Merlot-vinerna är såväl koncentrerade som strama och välstrukturerade i sin skepnad. Inte alls samma fetma som exempelvis 1998 vid samma ålder men med mer klassiskt strukturerade tanniner. Trodde jag det i juli månad 2008 när vi stod där i markerna och kikade? Två veckor efter var man då och det var förvånansvärt kyligt i Bordeaux…

Nu är det september som avgör utgången och med tanke på månadens generositet 2008 var succén ett faktum. Flertalet producenter i Libourneområdet berättar också skörden startat exceptionellt sent. Några startade sista dagarna i september och avslutade sin skörd först runt 20 oktober! Inga extrema avvikelser i form av förhöjda procentsatser Cabernet i Saint Emilion utan man följde något så när odlingarnas sammansättning.

Högsta lägstanivå finner jag som sagt i Saint Emilion och Pomerol och till viss del även Pessac-Léognan. Medocvinerna är ruskigt bra även de men här var noterna mer svajande.

Ok, då kör vi!

Chateau L’Angelus, Saint Emilion

L’Angelus är stort och exceptionellt koncentrerat. Inte för alla men gillar du flörtandet med garagekulturen och ändå önskar ett ben kvar i den traditionella myllan är 2008 det mest prisvärda du lär springa in i från L’Angelus på bra länge. Prisvärt förresten, vinet kostar tusenlappen och det kan tyckas komiskt använda sådana begrepp, men faktum är att det är 30-40% under slottets normala pris.

Nollåttan fullkomligen osar mineral i sin ungdom. Det är tätt och med en sötmogen frukt. Ändå svalt på samma gång. Fullpackad smak med enorm täthet, rasiga syror och en klockren balans. Det här är stort och blir större! 2006:an ställer upp som sparringpartner och är även detta av toppkvalitet. Jag föredrar ’08 men ’06 har L’Angelus signum, elegant så det förslår kombinerat med kraft och saft. Eleganta rasiga syror . Ska jag dock gräva djupt i plånboken och inhandla en-två flaskor är det utan tvekan 2008 som står på inköpslistan. Nollsex är löjevärt prissatt.

Vignobles Comtes von Neipperg

Magali Malet är marknads- och kommunikationsansvarig för Neippergs imperium och med sig har hon Castillon-slottet Chateau d’Aiguilhe samt Saint Emilion-egendomarna Clos de l’Oratoire och Canon La Gaffelière. 2008 och 2007 av respektive trio. Som stor anhängare av den nya skolan i Saint Emilion har Stephan von Neippergs viner ofta tilltalat min gom. 2008 gör mig inte besviken och särskilt är det Canon La Gaffelière som sticker ut med sin elegans, koncentration och fina balans. Inte samma koncentration som L’Angelus men mer elegans. Trots skördeuttaget ändå var nere på 28 hektoliter/hektaren berättar Magali.

Clos de l’Oratoire är numret mindre utan att för den sakens skull vara dålig. Här råder fin balans och mer finstämdhet men likväl, i en stram skrud. Soutard är granne till slottet och maj månads golfbollshagel förstörde 90% av slottets potentiella skörd medan Oratoire slapp undan med änglavakt!

Slutligen en avstickare till Côtes de Castillon och d’Aiguilhe. Enklare ja men ett jäkla bra vin ändå när den kan landas under tjugolappen, en europeisk sådan vill säga.

Hos Neipperg blev skillnaden mellan 2008 och 2007 markant. Nollsjuornas var behagliga och lätta ta till sig men inget snack om saken; de var lätta och med kort liv framför sig. Spara dina slantar och lägg dem på nollåtta. Eller ha is i magen och avvakta utgången av 2009!

Kuriosa; för den ekonomiskt bekymmersfria finns även lyxetiketten La Mondotte. Neippergs prestigevin var nere på 18 hl/ha i skördeuttag 2008! Jo jag tackar jag…

Vignobles Dauriac

Christian Dauriac har tagit sig tiden hänga med på Skandinavien och brittouren. Och det är jag glad för eftersom Destieux representerar något av det mest prisvärda i dagens Saint Emilion! Det är moderna viner; ingen traditionell med murriga toner och plommon en masse. Nej, Christians slott är generöst med faten, plockar sent och håller lågt skördeuttag. Kanske lite inspirerad av Rolland får han ändå ut ett rejält lass tanniner att backa upp den söta frukten. 2005:an är, trots att smaknoteringen är ett år tillbaka i tiden, fortfarande fastetsad i min gom och jag har stora förväntningar på nollåttan som han skänker.

Och visst levererar Destieux återigen även om jag är säker på att den inte når upp till nollfemmans nivå. Mittregistret är aningen klent vilket drar ner lite på helhetsintrycket. Dock, kan den landa runt EUR 30 per flaska är det ett bra köp. 2004:an serveras som referensvin, en årgång jag provat tidigare och avstår denna runda. Ögonen har nämligen fastnat på garagevinet La Clémence, också den i Dauriacs ägo. Med en minimal produktion, runt 6-7000 flaskor årligen är det sympatiskt ta med vinet på rundresan.

2008:an är läckert sensuell och med sötmogen frukt, redan nu inlindad i ny ek. Nyregnade stenar en varm sommardag; oj vilken skön närvaro det är i doften! Elegant, balanserad mörk frukt, inbjudande ek och mineral. Inte så koncentrerat men tillhör utan tvekan kvällens tjusare. La Clémence blir ingen långliggare a la L’Angelus men 10-12 år lär den klara utan tvekan. 1999:an som tidigare nämnts tar hem segern som provningens charmknippe nummer ett. Om jag förstod det rätt dessutom debutårgången för vinet! Jag höjer mitt glas och tackar! Pomerol is da shit!

Chateau Gazin

Normalt en lite stöddigare Pomerol och jag drar mig till minnes mitt senaste möte med nollettan, ett imponerande bra vin. Nollåttan skänks och det första som direkt slår mig är Philip Togni! Fatrostningen bjuder nämligen på exakt samma toner jag finner i Tognis viner och det är inte illa!

Sedär, en Bordeauxnörd som mig själv kan också sätta Napavin som referens, prototyp! Rostningen är bara så klockren med sina toner av vanilj, kaffe och popcorn och frukten är skönt mogen. Bra kraft i vinet och ett nummer större än exempelvis La Clémence får jag nog erkänna. Gazin kan, inget nytt, men ändå är det ett av kvällens överraskningar. Så här bra trodde jag inte om Gazin.

Clos Fourtet

Vad hände egentligen 2005? 98 parkerpinnar är det samma som Gerard Perses Chateau Pavie men medan den sistnämnda ligger på den nivån hela tiden är Clos Fourtet en stigande stjärna. Äldre årgångar jag provat av egendomens vin har varit i den gamla skolans stil och slottet har varit en av underpresterarna i lång tid. Dessutom med för hög klassificering så att priserna kunnat bibehållas snuskigt höga. Nu är Saint Emilions klassificering skrotad, återinsatt, skrotad, återinsatt, tagen till domstol….ja ni ser. Visst är det larvigt? Vad ska Bordeaux med klassificeringar till när de ändå inte ger någon som helst uppdaterad indikation på ett slotts status.

Med nollfemman har Clos Fourtet återigen blickarna på sig. Var det en enskild händelse och ett lyckokast eller är man på banan igen? Minns vinerna från Talbot åren 1982 och 1986. Monumentala viner men vad hände sedan?

Såväl ’08 som referensen ’06 visade att man är att räkna med även om inget av dem kom upp de de poängnivåer 2005 erhållit. 2008 faller mig mest i smaken för sin stramare stil. Mer klassisk St Emilion än konkurrenterna för kvällen och här bjuds på kall mineral, mörka körsbär och i övrigt lite dova, återhållna drag. Men mycket gott finns det där nere i djupet och skulle vara spännande prova om 10-12 år.

Egendomen köpte Moulis-slottet Poujeaux i januari 2008 och denna kunde också provas. Genast blev skillnaden större och det är bara inse Bordeaux allt mer blir som Bourgogne; det sitter i prislappen. Dock, fantasterna av Poujeaux vet jag finns därute. Kanske ni ska hålla ett öga på slottet nu och köpa på er några flaskor äldre årgångar för i och med förvärvet av egendomen har Clos Fourtet anlitat samma konsult till Poujeaux, Stéphane Derenoncourt.

Stéphane är sannolikt Rollands arvtagare och gillar man inte dennes stil ska man nog se till lassa på av gammal Poujeaux för den lär snart vara ett minne blott! Derenoncourt förresten; en autodidakt som blivit ett av de största namnen i Bordeaux. Utan någon som helst vinbakgrund!

Ett hopp sydväst och jag är nu i Pessac-Léognan och fyra egendomar hamnar på minnesvärda listan.

Chateau Les Carmes Haut Brion

Jag mejlade med Didier Furt innan kvällens tillställning. Efter vårt besök hos dem sommaren 2008, där vi blev generöst mottagna och visade runt egendomen av Didiers dotter Peneleope (vinmakare sedan 2005) har Les Carmes en speciell plats i mitt hjärta. Vinet har visserligen sedan jag provade det första gången fallit mig i smaken de tillfällen jag druckit lillebrodern till Haut-Brion och La Mission Haut-Brion. Men ni vet hur det är; ett gästvänligt och personligt bemötande när man bemödat leta upp producenten ger en skjuts i rätt riktning.

Berätta vilka dina favoritviner är och jag vågar nog påstå du säkert besökt producenten vid något tillfälle. Eller hur?

Nu har Penelope precis fått en son, och kan inte deltaga, utan sänder farsan till Stockholm. Didier är en av de första jag letar upp när jag kommer, för att hälsa och få ett litet snack innan horderna kommer. Han skiner upp när jag kommer och börjar genast gräva i sin portfölj. Se här Niklas; jag har kopierat vår korrespondens! Vi får oss ett snack och Didier, som är en oerhört charmerande slottsherre, berättar stolt om sitt barnbarn och Penelope som rusar runt nere på slottet och med ungen på magen. Ingen mammaledighet här inte – grabben får vara med från första stund!

Les Carmes Haut Brion är nära, mycket nära sina världskända grannar. Jordmånen skiljer sig dock något åt och här är mer lera. Merlot upptar 50% av markerna, Cabernet Franc 40 och resterande är Cabernet Sauvignon. Sammansättningen förklarar varför Les Carmes bjuder på sådan parfym i unga år; såväl Merlot som Franc står för läckra parfymerade toner vilket särskilt märks i 2008:an som är oerhört blommig i sin framtoning. Mineral backar upp och fin körsbärsfrukt, saffran och vinbär ger djup. Stramt, elegant och fruktpackat i en ganska stöddig stil men ändå älskvärt. Jag erkänner, det här förtjänar runt 91-92 poäng, men jag är såld….

Nollsjuan är tappad i maj och nu distribuerad. Återigen en lättare stil men väldigt lätt gilla och ta till sig. Men hur mycket jag än tycker om Furt-familjen så är ’07 för dyrt i förhållande till det vinet levererar. När kommer prissänkningarna? Jag dricker det gärna till min lammstek.

Chateau Haut-Bailly

Jag letar mig vidare till en annan personlig favorit, Haut-Bailly. Den förtjusande ägarinnan, Véronique Sanders, är på plats och serverar sina viner. Och återigen, trots den vackra miljön inne på Nordiska muséet, förflyttas jag till vinmarkerna runt Haut-Bailly och minns när jag stod där förra sommaren, på den högsta punkten i Pessac. Just här växer slottets äldsta rankor och det finns till och med oympade stockar – Carmenere dessutom!

Haut-Bailly är ett av regionens tuffaste viner att bedöma som ungt. Oftast slutet och aningen vresigt de gånger jag haft tillfälle prova vinet i sin ungdom. Vidare är det enligt min mening ett vin som ofta fått oförtjänt låga poäng om man vandrar längre tillbaka i tiden. Just på grund av sin ungdomliga ilska. Men även här sker saker och även om Haut-Bailly fortfarande är mineraldoftens högsäte i Pessac-Léognan är det desto lättare ta till sig numer.

Jag fick en pratstund med Veronique och hon berättade bland annat om deras förväntningar på 2009. Varma dagar, kalla nätter. Så har det sett ut sommaren nollnio och är september vänligt sinnad hade de ett nytt 2005! Peppar, peppar ta i trä.

Det skänks nollåtta och nollsju och trots min förkärlek till slottet gör jag ett försök vara objektiv och mindre färgad; det här var kvällens nollåtta – och nollsjua! Bägge välbalanserade viner med rasiga syror, klingande ren frukt, återhållna fattoner och mineral, mineral! 2008 ett par nummer större givetvis. Oj så bra och fortfarande på rimliga prisnivåer ute i Europa. Gillar du klassisk Bordeaux är detta ett vin söka.

Chateau Smith-Haut-Lafitte

Närliggande multisysslarslottet SHL har seglat upp som mångas favorit senaste åren och det är utan tvekan ett vin som är lätt ta till sig. Cathiards, som äger slottet, har en förkärlek för supermogna druvor och mycket fat; något som nollåttan bjuder på. Kvällens sötaste doft. Vilken skillnad mot närbelägna Haut-Bailly!

Hursomhelst är det bra, riktigt bra men kanske inte min kopp. Visst gillar jag fat men tilltalas ändå inte av deras nollåtta i samma grad som exempelvis de också moderna och ekfatsstinna Saint Emilion-vinerna. Men i ett försök vara så objektiv det bara går så är det ett mycket bra vin. Många lär falla för dess rättframhet.

Den vita SHL 2007 är dock ljuvlig! Vilken förförande doft! Buxbom, rostade ektoner, vax, vinbär och mineral. Stramt och med läcker syra indikerandes ett liv på 10 år inte skulle vara ett hinder. Dock, jag dricker det helst med den ungdomliga frukten i behåll och om kanske 3-4 år? 90% Sauvignon Blanc och 5 vardera av Sauvignon Gris och Semillon.

Domaine de Chevalier

Här har vi en som vaknat till liv på rödvinssidan efter att ha slumrat allt för länge och fokuserat enbart på deras vita! Nu är visserligen vit Domaine de Chevalier en av de främsta i Bordeaux men det är glädjande se man äntligen är på banan igen med sitt röda. Tidigare eleganta och örtiga röda, numer större koncentration, fräschhet, frukt och mineralton.

Jag gillar DDC inte sneglat för mycket åt exempelvis den stil Smith Haut Lafitte levererar för det här avviker en del från övriga Pessac-slott. Nollåttan är stilig, stram och finessrik. Lagom ekig, inte den mest koncentrerade men med alla komponenter på plats. En glädje prova!

2002 är referens och är småmysigt och med vis charm – men dock fortfarande en ganska endimensionell nolltvåa. Inget jag spenderar några nämnvärda kronor på. Däremot gav den kanske sken av att 2008 var så mycket bättre? Vad vet jag…
Vit Domaine de Chevalier. 2008. Stort, stort, stort! En annan klass än SHL och det är bara att bocka och tacka för smakprovet. Fetare i sin stil men med kall, vinbärsaktig frukt, mineral, fat och vax. Knivskarp precision i syrorna – hur gör han – och sådant fint mittregister. Långt och lovande. Kvällens vita – frågan är om denna dock är lika bra som 2007?

Médoc-halvön bjöd på flera stora upplevelser. Jämnheten var inte den samma som för Merlot-områdena men topparna var av allra högsta klass.

Chateau Branaire-Ducru

Länge ett av slotten som inte nådde upp till sin potential men i och med Patrick Maroteaux förvärv av egendomen började saker och ting ske. Ett andravin introducerades och slottet rustades upp; i vinmarkerna och källare. Som manager anställdes Philippe Dhalluin som gjorde ett så pass bra jobb med Branaire att Mouton-Rotschild fick upp ögonen för mannens uppenbara talang. Dhalluin lämnade 2001 och nog fanns det en oro slottet skulle tappa i och med förlusten men icke. Istället har kvaliteten kunnat bibehållas och frågan är om den inte till och med höjts!

Nuvarande manager a k a directeur Jean Dominique Videau är på plats och skänker fatprovet samt 2004. 2008 imponerar stort med en öppen svartvinbärsblommig ton, ek, osande mineral och söta mörka körsbär. Fin mognad, kompakta tanniner men ändå typiskt Branaire-elegant.

Nollfyran är ett vin jag verkligen vill prova då min en primeur-leverantör sålde mig en låda när den släpptes. Då £12,50 exklusive moms och skatt. Idag? En sak är säker; jag har inte köpt grisen i säcken för det här har allt du kan önska dig av årgången. Stallig/läderaktig, kall mineral, körsbär, vinbär och elegant integrerad ek. Lätt örtton. Viss mognad, svag stjälkighet, svarta vinbär och läder. Rostade toner snyggt integrerade. Fortfarande tuff men förvånansvärt sensuell för årgången. Bravo!

Chateau Léoville Poyferré

En vacker ung tjej kommer förbi och ställer nya vattenbringare på Didier Cuveliers bord. Som den fransman han är försvinner han bort tankemässigt ett par sekunder innan blicken är åter. Skönt se det finns andra intressen än vin!

Didiers vin felar inget. 2008:an är mäktig och kraftfullare än Branaire. Nu är det husets stil men den moderna Poyferrén blir aldrig fyrkantig utan lyckas få in balans i tanninpaketet. Här krävs decenniet i källare och lär säkert nå uppåt 15-20 år. Vinet har en viss läderton, vinbär, blyertspenna och kryddhylla. Ganska kraftig ekbehandling men vinet orkar med. Kompakt, mäktigt och en riktig munförstörare – blåfärgen gör att tungan ser smått grotesk ut i sin blålila skepnad!

Chateau Pontet-Canet

Sedan 1975 är Pauillac-slottet i Tesseron-familjens ägo men det är först senaste tio åren vinet upplevt den kanske mest explosionsartade utvecklingen i Médoc! Fortsätt så här och det är lika mycket Premier Cru som de nuvarande. 2008:an är vid sidan om Haut-Bailly bästa nollåttan för kvällen. Öppen doft som bombarderar näsan; svarta vinbär, cederpenna, exotisk kryddbutik, våt sten och mörka körsbär. Generös ek men det skänker bara en extra dimension. Enorm täthet, strävhet och nyansrikt. Underbar balans och massiv frukt. Jag applåderar!

Även om 2008 är köpvärt har handlarna runtom i Europa kvar vin. Klart en finanskris påverkar även vinbranschen men har du möjlighet så är det värt slå till på några slott. Om nu inte 2009 blir än bättre? För inte kan man väl höja priset i april/maj nästa år när de släpps?

Slutligen; varför går man på en tillställning som denna? Är man genuint intresserad av vin, Bordeaux kanske i synnerhet, eller är det så enkelt som ett bra sätt ta reda på favoriterna – innan lådor beställs? Visst finns de sanna tokarna där men en skrämmande stor del av deltagarna kom i mörk kostym och vackra dresser likt det vore Dramatenpremiär – och tokparfymerade! Vi pratar inte några duttar….

Bordeaux är fortfarande status och det var tyvärr allt för många gånger jag vart tvungen avvika från borden för att inte skriva Fahrenheit på samtliga viner! Om man nu inte har doftsinne kvar, vilket mängden parfym skvallrar om, varför…..suck jag ger upp. Bordeaux förtjänar ett bättre klientel, ett enkom vinälskande sådant.

Share.
  • Vintresserad

    >Vilken härlig genomgång och härlig läsning! Kalas till lördagfrukost för en Bordeaux-tok!

  • Anonymous

    >(A): Härlig och intressant läsning Niklas. Genomtänkt strategi, själv gick jag som sagt vänstervarvet runt… och i mörk kostym eftersom jag var tvungen att gå direkt ifrån jobbet….

    Tyckte själv att Destieux var det trevligaste stoppet. Kanske är jag färgad sedan tidigare. Har nyss påbörjat en låda av 2000. Jag kan bara säga, I like.

  • Björn

    >Niklas, det tog faktiskt mer än 10 minuter att läsa, men det kanske har att göra med att jag sörplade i mig vartenda ord så långsamt låååångsamt som möjligt;-)

  • Niklas Jörgensen

    >Hej A och Björn; tack för kommentarer. Och A; erkänner att även jag hade mörk kavaj men det var väl egentligen underordnat – parfymen var ju det som jag främst ifrågasatte…

    Borde vara en dörrvakt på vinprovningar som stoppar alla parfymmarodörer :-)

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers