>Bordeaux; årgång 2005 – igen….

0

>
Genomgången av den så uppskrivna årgång 2005 i Bordeaux fortsätter! Turen har kommit till ett Merignac-slott jag håller kärt och till slottet som närmast var startskottet för min Bordeauxfascination;
2005 Chateau Picque Caillou och 2005 Chateau Talbot är gårdagens line-up!

Systembolaget valde sympatiskt nog att ta in ett relativt stort antal halvflaskor av 2005-släppet, något jag vill passa på att rosa dem för. Halvflaskor är perfekta i mindre provningssammanhang hemmavid och lämnar inte lika stora djupa hål i plånboken. Att ställa ovan nämnda slott upp mot varandra kan tyckas elakt för Picque Caillou ska inte ha en chans rent kvalitetsmässigt mot Talbot. Nu var dock inte detta syftet utan mer få en känsla för hur bra Talbot egentligen är i 2005 och ha ett bra basvin att jämföra med.


Jag har nyligen skrivit om 2003 Chateau Picque Caillou som tyvärr var något av en besvikelse, åtminstone vid provningstillfället. Om det var ett mindre lyckat år för egendomen eller en besvärlig fas är ännu för tidigt svara på. Förväntningarna på 2005:an var således något dämpade även om jag vet att oerhört Bordeauxkunnige Peter Haslund-Vinding, dansk läkare och tillika styrelseledamot i Vinkällaren Grappe är begeistrad över slottet och menar det är en egendom man verkligen ska hålla ett öga på just nu!


2005:an andas omgående stor årgång. Doften bjuder på solmogna röda bär, Graves-grus, rosor och en lätt fatighet. Delikat! Färgen då? Ja, ingen mörk koncentrerad essens precis utan mer en vacker lätt mörkröd färg. Smaken är inte lika inbjudande som doften; något stramare och mer knuten men i mycket fin balans. Strävheten är så skön i förhållande till frukten och kombinationen bådar gott. Lätt gräsig, svarta vinbär, våt jord och en lätt blommighet i en medelfyllig kostym. Picque Caillou är elegans framför kraft och lär ha närmre ett decenniums utveckling i sig. Jag tycker dock personligen att huset toppar runt 7-8 år. 77,- för en halvflaska av denna 2005:a är ett utmärkt pris. Tror fortfarande jag håller år 2000 som bättre för egendomen men den här är inte långt borta!

Då var det dags för kvällens huvudnummer! Chateau Talbot’s 1982:a var mitt första stora Bordeauxvin jag drack. Året var 1994 och jag var ung student i Lund. Munskänkarna hade en Bordeauxprovning och som alltid fanns det möjlighet köpa till ett par viner modell större. Nu var Talbot inte så dyr då och jag var inte tvungen försaka ett inköp av en kursbok men visst kändes det i en students plånbok! Lyckan var ändå fullständig när jag fick doftat och smakat till det storslagna vinet och Talbot blev ganska förståeligt lite av en favorit för mig. Under åren som gick fick jag möjligheten prova många årgångar av det eleganta vinet från favoritkommunen Saint Julien; helt ner till 60-talet till och med! Men de som varit i en klass för sig är precis de Robert Parker hyllar mest; 1982 och 1986. Vad som hänt de åren vet jag inte men även Cordier’s på den tiden andra slott, Chateau Gruaud-Larose gjorde storartade viner 1982 och 1986. Jag har provat dem bägge och ett par gånger har jag undrat varför man inte behållit denna stil där kraft och elegans så underbart kombinerats. För någonting hände med bägge slotten som blev lättare och lättare.

Talbot under 1990-talets årgångar tycker jag har tappat sin underbara Saint Julien-elegans och blivit mer enkelspårig även om det fortfarande varit ett bra vin. Det gick faktiskt så långt att jag slutade köpa Talbot för den hade blivit tråkig men ända accelererat i pris. 2001:an var den senaste jag köpt och provat av huset och den tyckte jag var direkt intetsägande. 2000 var dock hoppingivande. Det var således inte utan viss spänning som en halvflaska 2005 Talbot korkades upp och skänktes vid sidan om Picque Caillou. Skulle Talbot visa sig på väg tillbaka till den stil jag saknade?


Färgen är bra mörkare än grannglasets. Doften är relativt öppen och det som möter en först är den betydligt högre andelen av nya ekfat. Rostade toner av kaffe, tobak och mörk choklad dominerar men mellan faten hittar även solmogna svarta vinbär fram. En lätt gräsighet och även andra gröna toner lurar i bakgrunden. Det gröna inslaget piggar upp doften och är på inga sätt negativt! Smakmässigt går vi upp en nivå jämfört med Graves-vinet; Talbot är tätare och intensivare men samtidigt är det inte så innehållsrikt som jag hoppats. Fruktsyran är dock generös och strävheten är skönt sandig, nästan lite piemontesisk. Behaglig, lätt grön eftersmak med i nuläget dominanta fat. Säkert 10-15 år framför sig i horisontellt läge. Inte så långt kanske som man kanske kan förvänta sig av ett vin som på helflaska ligger över 400 kr i pris.

Visst är Chateau Talbot’s 2005:a bra och elegansen är där men inte på samma sätt som 80-talsårgångarna där man sveptes med av bara farten i all elegans och sensualism! Nu sätter jag inte poäng men det här känns som ett vin som nätt och jämnt når upp till 90 pinnar. Gott, men inget minnesvärt och personligen ännu en Talbot-besvikelse. Det är bättre än Picque Caillou men inte så pass att det motiverar det tre gånger så höga priset. Säkert finns det många som uppskattar vinet men har man en gång smakat 1982 och 1986 Talbot längtar man osökt till the good old days….

Share.