>Bordeaux Part 1: Saint Emilion

4

>Norwegian flyger direkt till Bordeaux och om man är ute i god tid med bokning av biljett kan det bli riktigt trevliga priser. Direktflyg är också tacksamt när man har med sig sin lilla dotter på dryga året och som inte alls vill vara still! Vi tar torsdagsflyget och landar vid 19-tiden i Merignac. Hyrbilen tar oss till resans första mål; Saint EmilionGPS:en som medbragts på resan visar sig endast vara duglig i Skandinavien så det blir snabbt in på en bensinmack och införskaffa en gammal hederlig karta! Väl i Saint Emilion var vi utsvultna och checkade snabbt in på Logis des Remparts på huvudgatan i byn, Rue Guadet. Ett vackert hotell med en fantastisk trädgård men med något små rum och en märklig tolkning av servicekänsla hos personalen. Retar mig exempelvis på hotell som påför extrakostnader på ett redan högt hotellrumspris. I detta fall var det förbjudet att medtaga hotellhanddukar till simbassängen och det är väl ok. Men då de påför EUR 2 per lånad handduk vid poolen då blir jag i alla fall smått irriterad. Nog med sidospår och klagan – vi är i en turistby och alla vill sko sig tyvärr. Efter incheckning hamnade vi på den supermysiga Logis de la Cadène som även är ett hotell. En mycket vänlig tjej tar emot oss och vår lilla dotter Clara är direkt i alla besökares centrum – till lilltjejens stora förtjusan! Medan menyn läses så kommer ett glas 2003 Chateau Carteau Côte Daugay in – rekommenderat av vår servitris. Jag har aldrig hört om slottet förut och hon berättar det är restaurangens “special” då vinmakaren är mycket god vän med familjen som har Logis de la Cadène. De säljer inte vinet på flaska – enbart glasvis! Vinet är allt man önskar sig av en klassisk Saint Emilion – den har en underbar doft, nästan sensuell, med väl sammanflätade toner av mörka bär, fat och mineral. Smaken är på inga sätt fyllig men i en klockren balans som bara kan göra en Bordeaux-älskare lycklig. Alla underpresterande Saint Emilion-slott borde ta efter den här stilen! Husets vinmarker är planterade med 75% Merlot, 20% Cabernet Franc samt 5% Cabernet Sauvignon. Slottet är familjeägt och drivs idag av Jacques Bertrand som tar hjälp av sina barn för att driva egendomen. Vi äter en meny med en kryddig krabbkaka som förrätt (där ovan nämnda vin är en perfect match!) för att sedan ge oss på huvudrätt. Till huvudrätten har vi fått tips om att prova 2001 Chateau Les Gravières – ett slott jag enbart läst om så valet är givet! Slottet ägs av Vignobles Denis Barraud som kanske mest är känt för sin Super-St Emilion; Lynsolence. Les Gravières är endast 4,5 ha, 5500 rankor/ha och 35 hl/ha. Dessutom är den gjord på 100% Merlot vilket är ovanligt i Saint Emilion. Första sniffen gör mig lycklig vetandes att jag köpt en helflaska (EUR 45) för det här bådar gott! Intensivt, tätt och med en begynnande mognad doftar vinet av kompost, plommon, lakrits och snyggt integrerad ek. Trots att man använder 100% ny ek i varje årgång är vinet ingalunda fatdominerat. Smaken är stor; koncentrerad men ändå älskvärd och lätt ta till sig och det märks att Merlot hade ett bra år 2001, i Saint Emilion. Lång, balanserad eftersmak. Vinet växer än mer till huvudrätten; en träkolsgrillad ryggbiff, mycket välhängd. På ryggbiffen har man lagt ett lager finhackad gul lök och den kombinationen och vinet når härliga höjder! Wow! Nytt knep noterat och kommer brukas flitigt i framtiden. Lilltjejen är trött och J tar henne till hotellet medans jag sitter kvar med sista glaset. Tjejen som serverat oss och som vi pratat vin med ger mig notan och berättar hon bjuder på första glaset vi fick in! Stiligt. När hände det mig sist i Sverige? Jag tar en kvällspromenad genom byn och inandas atmosfären. Trots att jag aldrig varit i Saint Emilion tidigare så känner jag mig hemma; inte bara för att detta är det jag älskar mest i vinvärlden men även det faktum att sandstenen man använt för byggnationen doftar oerhört mycket i kväll p g a fuktigheten. Och det doftar sandstrand med lite våt tång och hamn – vilket är barndomsdoften nummer ett för mig då familjen spenderade många timmar vid hamnen/sandstranden i Borstahusen, i Landskrona.


(Översta bilden lånad från restaurangens hemsida; nedersta bilden – Saint Emilion by night)

Share.
  • Vinmannen

    >St-Emilion, världens bästa resemål för en vin- och matälskare. Inget problem att hitta ett underbart grillat ankbröst på någon uteservering med pinnstol och röd-vit rutig plastduk, tillsammans med pommes frites friterad i ankfett och en magnumflaska klassad St-Emilion får -97 eller nåt som inte kostar många kronor alls.. helt underbart, att vandra i de medeltida gränderna i byn.. men det är oftast en dålig ide att köpa vin där tyvärr…

  • Paolo Rossi

    >Sant; hela byn består av vinbutiker och alla är precis lika dyra! Visst åkte jag dit men gjorde inga inköp som gjorde butiksägaren superglad då jag mest handlade i rimligare prislägen och mindre kända hus. Dock var jag tvungen köpa 2005 Les Aromes de Pavie, första årgången för Pavies andravin och i ett sådant år kändes det nästan som ett ok köp när jag betalade 69 EUR för den!

    BTW, trevligt du skriver om gamla och mogna viner – något av en fäbless från min sida också!

  • johan p

    >Aahh, låter härligt. Doftminnena du skriver om gör ju en bara så lycklig!

  • Paolo Rossi

    >Visst blir man smått nostalgisk när man får en doft från barndomen sådär bara ;-)

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers