>Bourgogne Pinot Noir 1996

10

>
Flight ett avverkad. Dags att ge sig i kast med nästa session – sex röda från Bourgogne och årgång 1996! Just 1996 och röd Bourgogne var det enda vi visste så här gällde det plocka fram sin kommunkunskap vilket jag villigt erkänner ingalunda är en enkel uppgift. Min strategi blev ganska tidigt att först och främst nöja mig med att lista ut om vinet skulle placeras norr eller söder om Beaune.

1996 var en mycket lyckad årgång, åtminstone initialt, och som producerat viner med såväl Bourgognes oefterhärmliga finess som balans. Årgången har nordanvinden att tacka för sin storhet då denna säkrade att druvorna aldrig blev för varma under kritiska augusti månad, samt att när regnet väl föll så torkade vinden klasarna och såg till ingen röta bildades. September bjöd på sol dagtid och kyla om natten vilket innebar solmogna druvor men med bevarad syra. Och den sanne Bourgognefantasten vet vad det innebär när man uppnått såväl mognad i druvan som bevarad syra; en stor årgång av klassiska viner!

Inledningsvis blev 1996 hyllad som en stor årgång och den bästa sedan 1990. Vinerna tillskrevs stor lagringspotential och kanske var man aningen svältfödd på de bästa av förutsättningar i mellanperioden. Lite samma sits som Bordeaux var i där man febrilt önskade sig en bra årgång att man kanske tillskrev 1995 lite väl höga lovord. Åtminstone så här med facit i hand är 1995 i Bordeaux inte helt det stora år överlag som man först basunerade ut.

Hursomhelst, 1996: orna från Bourgogne har mestadels stött på kritiken att syrorna varit för bitska och aggressiva och att den mogna frukten inte alls var så mogen. Och visst är det många 96: or som lider av snipig syra. Bästa sätt ta reda på hur årgången mår enligt vår generöse värd H var att helt sonika prova sex storheter från årgången. Därefter, när facit var avslöjat, väntade helstekt ankbröst, rödvinssås och mos på bland annat brysselkål.

Vinerna


Glas 1
Ganska mörk färg, tegelröd kant. Stor mogen doft av torkat läder, rosor, våt lera, sötlakrits, mörka körsbär och en aning pappkartong. Kartongen försvann efter några minuter i glaset. Torr, lätt bitsk smak med stålhård syra och toner av torkad lera, läder och mogna röda bär. Ok längd men ingen flaska jag hade önskat i källaren. Här visade sig årgången från sin kritiserade sida och lite oroväckande att det kom redan i första glaset! Jag är tveksam till denna – är det inte gott idag är det inte gott om fem år. Dessutom har den inte frukten för fem! De lite vassare syrorna och den värme jag upplevde i vinet fick mig att gissa på söder om Beaune. Pommard?


Glas 2
Röd färg, tegelbrun kant. Stor intensiv doft med drag av hyacint, mosade jordgubbar, smörpopcorn, rökt te och fint integrerad ek. Lagom kompostig och snuskig i doften. Blommig, torr och stram smak men med stor fruktkoncentration. Lätt läderaktig, animalisk och teaktig. Fin, rasig eftersmak. Det här hade inget av föregående vins bitskhet utan här var det druvan i sitt esse! Så delikat och förförande som bara Pinot Noir från Bourgogne kan vara. Håller många år. Det här är norr om Beaune. Chambolle-Musigny?


Glas 3
Ganska röd färg, tegelkant. Stor utvecklad doft av tjärpastill, matjord, lakritsrot, rostade fat, mosade jordgubbar och en lätt bränd ton som jag inte kunde identifiera. Aningen kompostig. Läderaktig smak, lera, torkade rosor snyggt inlindat i rejäl syra och frukt. Ganska lik förra glaset men jag saknar elegansen och den trollbindande charmen. Lagringsbar dock. Ännu en Chambolle-Musigny?


Glas 4
Röd färg, tegelbrun kant. Fin, elegant doft av lakritsrot, mosade jordgubbar, smultron, piptobak, kompost och torkade rosor. Doften är så stor och sensuell att jag knappt vågar smaka vinet rädd att det inte kan motsvara bouqueten. Smakmässigt möts jag av rosor, nyregnad asfaltväg, tydlig mineralitet, fat, mosade smultron och torkat läder. Syran är “sheer perfection” och frukten är tilltagen. Det här har många år kvar men är en sann fröjd dricka redan idag. Tack H för att du öppnade denna – vad det än är så är det rakt in på min 2008-års topplista! Det här måste vara en Grand Cru och norr om Beaune. Kan knappt vänta att få njuta av denna till ankbröstet.


Glas 5
Ganska mörk röd färg, endast lätt mognad i kanten. Det här skiljer sig anmärkningsvärt från de andra bara på färgen! Stor, överväldigande doft med toner av fat, morello’s, kryddbutik, kirsch, kryddsalami och stendamm. En närmast eterisk ton av lacknafta i doften (som ingalunda är negativt!). Saftig smak men ändå attans så sträv för att vara en Pinot Noir. Rejäl fruktighet, koncentrerad smak med inlagda körsbär, mineralos, fat och violpastill. Lång smak. Det här gjorde mig totalt konfunderad. Om jag inte visste det var en 1996: a hade jag gissat på kanske 2002! Massor av år kvar även om jag inte är helt överens med vinet. Inte min stil helt enkelt men för en person med kaliforniska och australiensiska preferenser skulle sannolikt hålla detta som något av det bästa från Bourgogne. Av kraften att döma så måste detta vara Grand Cru – åt Chambertin-hållet till?


Glas 6
Röd färg, viss tegelkant. Stor doft med relativt ungdomliga toner av svarta vinbär, earl grey, viol, järn och svag fatton. Stram smak med bakomliggande frukt; rosor, mörka körsbär och sparrisspad. Fin intensitet, läcker bärsötma och lång klingande eftersmak. Det här var läckert och skiljer sig från övriga. Påminner inte om något specifikt område jag har någon större drickerfarenhet av. Säkerligen många år kvar att döma av frukten som lär kunna hänga med syran minst fem år till. Norr, söder, norr, söder? Jag chansar på söder då det är mer rättframt än jag uppfattar Nuits-vinerna.


Vilken provning! Den började oroväckande bitskt men sedan blev det bara bättre ju längre åt höger man kom. Att leta favoriter bland sådana storheter är svårt. Utan tvekan var glas fyra en mäktig upplevelse för mig och given vinnare men övriga viner är enorma även de och jag väljer alla som nummer två utom glas ett som får en mindre hedrande bronsplats. Så vad är det i glasen?


Vår värd börjar förhöret och här följer facit.

Glas 1 var en 1996 Louis Jadot Vosne-Romanée 1er Cru Les Suchots. Vi är alla mer eller mindre överens om att detta var sämsta vin och det som inte mått bra av tidens tand. En deltagare hade vissa förhoppningar att tio år i källaren skulle göra jobbet men nja, jag håller inte med. Inte bra idag, inte bra imorgon. Jadot imponerar inte på mig och antingen är jag bara inte förtjust i vinifikationsstilen eller så är de helt enkelt inte bättre? Någon med annan uppfattning och tips?

Glas 2 visade sig vara en 1996 Henri Gouges Nuits-Saint-Georges 1r Cru Clos des Porrets. Jag gillade stilen som påminde mig lite om Domaine Ponsot, en personlig favorit. Elegant Bourgogne som bär årgångens storhet med bravur.

Glas 3 var även den en Henri Gouges! En 1996 Nuits-Saint-Georges 1er Cru från vinmarken Les Vaucrains. Skoj få prova två olika lägen från samma producent bredvid varandra blint. Clos des Porrets är för mig vinnaren men trean kan nog vinna i långa loppet för den lär leva längre.

Glas 4. Spännande, spännande. Min stora favorit visade sig vara från Dominique Laurent och en 1996 Échezeaux Grand Cru. En negociant hör och häpna! Här har ni något att lära Jadot – åtminstone om ni vill locka sådana som mig till att vända ut och in på plånboken, leta enkronor i soffan och slå sönder spargrisen, allt för att få en flaska Échezeaux! Smaka på namnet, bara det är ju mumma.

Glas 5 som var fyrans totala motsats visar sig också vara från Dominique Laurent! I glaset lurar en Grand cru från Clos de Vougeot och jag funderar på hur han tänkt när han producerat ett vin med 200 % ek och ett som är diskret integrerat i vinet. Experimentellt säkert men då det är en relativt ung firma kan jag tänka mig Laurent sökt sin husstil. Ruskigt nyfiken är jag dock på att testa en flaska om 10-15 år. Mångas favorit för kvällen.

Glas 6 visar sig vara från Chardonnaymästaren Domaine des Comtes Lafon som står bakom något av det förnämsta jag provat i vitvinsväg, Mersault Clos de la Barre. Här får jag istället en 1996 Volnay-Santenots-du-Milieu och det här är min första röda Comtes Lafon. Produktionen är minimal och jag kan bara hålla tummarna det blir fler sammandrabbningar för detta var en upplevelse.

Värden förbereder de sista momenten av huvudrätten och vi väntar förväntansfullt. En av deltagarna har med sig en flaska som öppnas till maten och som vi doftar och smakar av innan. Vinet ifråga visade upp en ganska ljus röd färg med mognadskant. Doften var delikat och påminde om en mindre utgåva av Échezeaux-vinet; mosade jordgubbar, rosor, jord och lakrits. Aningen utedass. Syrlig, lätt smak med fina balanserade syror och multna löv. Fullt mogen men håller säkert på nivån några år. Flaskan avslöjades och det visade sig vara en 2000 Vosnée-Romanée 1er Cru Les Brulées från René Engel. Ägaren av den medhavda flaskan, en synnerligen kompetent Pinot Noir-fantast ville visa att man inte ska stirra sig blind på bara de stora åren i Bourgogne utan även de mindre bra kan leverera fantastiska viner. Och visst hade han rätt; det här passade min smak klockrent.

Till ankbröstet är det svårt finna en favorit då kombinationen är lite av en “perfect match”, såsen är dock av det smakrikare slaget och ska jag välja en vinnare är det Clos de Vougeot som tar hem segern till rätten.

Summering: 1996 är värdig epitetet stor årgång och vinerna som H ställt upp bär fanan högt. När Bourgogne Pinot Noir levererar på den här nivån är det få viner i vinvärlden som erbjuder samma doftspektra, sensualism och förföriskhet. Mogen Bourgogne är verkligen sagolik!

Share.