>Dags för Dolcetto!

1

>
Hösten och vinterns smakprover har överbevisat mig. Det finns absolut ingen anledning placera viner på Dolcetto i facket harmlösa men goda, utan här har vi en druva som bjuder på lika många uttryck som det finns producenter i Piemonte. När druvmaterialet dessutom hämtas från marker kring Bussia och Rué i Barololand, och behandlas med respekt, ja då har du tämligen goda förutsättningar för att vinet i ditt glas kan vara den bästa Dolcetto du provat.


Bartolo Mascarello är namnet som genererar gåshud på många Barolisti-fan, anhängare av den traditionella skolan. Men faktum är att det inte bara är Maria Teresa Mascarellos Nebbiolo-viner som borde få en plats i källaren, för när du väl provat hennes 2007 Dolcetto d’Alba Vigne Monrobiolo-Rué så tvingas du omvärdera allt elakt du läst och trott om Dolcetto. Förförande delikat i sin ungdom men tillräckligt med fyllning för ett antal års lagring i källaren.

“My father’s philosophy was that you must not chase the consumer, but force him to come to look for you”, läser jag Maria Teresa Mascarello sagt – arvtagerskan till Bartolo Mascarello-kungadömet. Och visst är det enkla men kloka ord. Nu vet vi att det enklaste kan ofta vara det svåraste men nog var det tufft, trots den heliga air som omgärdar en person som heter Maria Teresa, att förvalta sin fars majestätiska arv.

När Bartolo gick bort för några år sedan tog Maria Teresa över och även om hon sedan flera år tillbaka varit vinmakaren i källaren i och med att Bartolo var rullstolsbunden på slutet, så var hon nu utan sin fars vakande blick och goda råd. Men Maria Teresa gjorde det enkelt för sig; hon ändrade inget och fortsatte göra vin såsom hennes far Bartolo lärt henne – och så som Bartolos far Giulio lärt honom. Varför ändra ett vinnande koncept?


2007 Vigne Monrobiolo-Rué visar varför Dolcetto bör tas på allvar. Bläckig färg. Doften är av sådan art att du omgående sitter där med fånleendet. Glaset fylls med sköna toner av färska mosade hallon som backas upp av plommon, inlagda körsbär, en svagt parfymerad ton, dammiga sommargrusvägar och lagrad balsamico. Man, i love this shit!

Har man spelat svårflirtad och inte fallit redan vid doften så krävs en extraordinär surpuppa för att inte gå igång på smaken! Omedelbart möts man av en flirtig druvsötma som blott får dig att för en halv sekunds tid tro detta är sött och inställsamt. Men icke; syrorna sätter omgående fart, mineraliteten skänker djup, uppbackad av mogna sandiga tanniner, och när du svalt vinet är det lätt förvirrande förstå hur något som kunde ge sken av att vara druvsött faktiskt var ett stramt och torrt vin!

Jag gillar röda viner som har en tendens dra mot äppelskal, eller bokna äpplehållet till. Vigne Monrobiolo-Rué har detta. Tillsammans med plommonen, en svag tobakston, grusvägen och en mer blåbärsliknande smak än hallonen i doften, så är detta en schysst resa för de 13,90 Euro som Stefan Töpler begär. Inte den längsta av eftersmaker men den rena frukt- och bärkänslan som dröjer kvar är så ren och äkta som det kan bli.

Att vinet har en hel del koncentration och stramhet gör det lagringsvärt men äger du en låda av det här säger jag blott lycka till. För ‘Once you pop….’ du vet.

Måste jag anstränga mig som en galning i köket då för att finna en bra matchning till vinet? Icke! Håll det enkelt. Generöst äggsmakande tagliatelle, sött alpsmör nersmält i pastan, riv över en medellagrad Parmiggiano och vips så finns inga återvändsgränder längre. Va bene?

(2007 Dolcetto d’Alba Vigne Monrobiolo-Rué, Bartolo Mascarello, 90 p)

Share.
Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers