>En andra chans

2

>
Ok, ett vin som vunnit guldmedalj i en vintävling i Ljubljana 1980 väcker ju viss nyfikenhet. Även om före detta Jugoslavien kanske inte var det mest slutna av öststatsländerna så är det ändå med viss nyfikenhet jag undrar över urvalet av deltagande viner. Fick en portugis deltaga för att sympatisera med socialisternas Nejlikerevolution några år innan?

Antonio Bernardino Paulo da Silvas 1970 Colares Reserva Velho lyckades hursomhelst med konststycket att gräva guld i Ljubljana och skyltar stolt med det på etiketten.

Etiketten ja; varför ändra på något som sett likadant ut hela tiden är något som kan beskriva inte bara estetiken hos vinfirman da Silva utan även vinstilen. Även om de vita vinerna numer ser rostfritt stål har de stora ekliggarna härskat sedan starten år 1900 och de har såväl jäst som lagrats på de gamla faten. Firman har värnat om traditionen och är idag endast en av tre återstående producenter av Colares.

Druvorna köps främst in från kooperativet även om möjligheten, i och med juntans fall, gavs börja ta från egna marker. Chitas har alltid haft ett gott renommé och har även ansetts av många vänner av vinet som varandes det bästa. Reserva Velho är det bästa från huset och har i vissa årgångar lagrats uppåt 15 år på de gamla faten som rymmer 6-8000 liter.


Gravkammare, blomvatten och musselavkok var några mindre insmickrande karaktärsdrag som 1970:an tilldelades på min Portugal-provning tidigare i år. Ledsamt jag lyckades korka upp ett måndagsexemplar av ett vin som annars har ett oerhört gott rykte; 1970 anses vara en av de bättre nämligen.

Tack och lov dök det emellertid upp tre nya flaskor och skam den som ger sig – vinet fick en ny chans!


Vi korkar upp och bladkorkskruven gör jobbet. Vinet dekanteras och får en halvtimme på karaffen. Det doftar ljuvligt av närmast gammal mogen Barolo redan i karaffen och förväntningarna stiger.

Första glaset. Vacker rubinröd färg med tydlig tegelbrun kant. Gamla rödviner kan ibland vara så vackra man nästan blir tårögd! Doften är visst Barololik med tjärpapp, jordtoner, körsbär och torkade rosblad. De gamla faten är även där – precis som de slovenska bottis Nebbiolo oftast vilade i förr. Och doften fortsätter utvecklas och öppnar upp sig än mer!

Smaken är mer vad jag förknippar med Colares men i en blindprovning hade jag nog kunnat slå till med Bourgogne. Det är finstämt, körsbärssyrligt men ändå med en söt solmogen frukt. Visst är där Ramisco-strävhet men ingen obalanserad sådan. Rosorna återkommer och en liten lakritston och havsbris smyger sig på. Faten är träiga i positiv bemärkelse och ger ifrån sig en sötaktig tobakston. Inte långt men märkligt nog ändå rent och fräscht efter åt i gommen.

Man ska alltid ge ett vin man sågar vid fotknölarna en andra chans, om möjligt. Jag är glad jag så gjorde men beklagar samtidigt för mina vinvänner därute – ni som fick uppleva avloppsodören, att ni inte var med då denna öppnades! Jag hoppas snart kunna ge er en ny chans!

Share.
  • Grapejuices

    >great post. I had a recent go on the 2006. I had no expectations as the wine is so young – but its a pleasure. Hope Colares will regain it's position. http://grapejuices.blogspot.com/2010/04/easter-wine-1-colares-chitas-2006.html

    / Anders

  • Niklas Jörgensen

    >Glad you liked it Anders! But Colares will not experience its past glory. There's simply too many summer houses built on the old vineyards and the area's fashionable making it impossible to claim vine cultivating has a priority. Most likely it will go the same destiny as Carcavelos…

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers