>En Pomerol för källaren!

>
Under de dryga 15 år jag fördjupat mig i vinets värld har det blivit en hel del Pomerol såväl litteratur- som provningsmässigt. Inte så konstigt kanske om man hyser en särskild fäbless för franska viner, inte minst då Bordeaux. Men Chateau de Valois? Vad är nu detta?

Vi är på besök i Uppsala hos min bror, fotografen. Brorsan testar mig genom att servera vinet blint och även om jag är i Bordeaux finner jag inte några särskilt tydliga Merlotdrag och landar slutligen på en Medoc från 2004 eller 2006. Men nu var det Chateau de Valois 2006. Från Pomerol. Brorsan är givetvis nöjd med att jag missade men det gör inget; jag har ju fått mig en ny bekantskap!

Väl hemma får jag bläddra i vinlitteraturen och minsann; den gode advokaten har visst gett slottet en halvsida! Tyvärr utan någon matnyttig information. Men skam den som ger sig; efter tio minuters detektivarbete har jag så funnit ägarna, familjen Leydet. Det visar sig vara ett familjeägt slott med anor helt tillbaka till 1862, och förutom nämnda Pomerol har man även två Saint Emilion-egendomar; Chateau Leydet-Valentin och Chateau Meylet La Gomerie.

Chateau de Valois har uppenbarligen tagit sig själv i kragen för sedan Parkers omnämnande i fjärde utgåvan av Bordeaux-boken har skördeuttaget minskat avsevärt. Cabernet Sauvignon har avlägsnats från vinet och andelen Cabernet Franc ökat. Dessutom har naturligtvis vinstockarna några år ytterligare på nacken vilket gör förutsättningarna intressantare. 30 000 flaskor är årsproduktionen och ca 40 % av faten är nya varje årgång, 50 % ett år gamla. Med ca 10 år som vinmakare har säkerligen Frederic Leydet, som tog över efter sin far, hunnit finna sin stil.

2006 är bra. Riktigt bra för sina 239 riksdaler! Jag faller direkt för stilen; doften är inbjudande med rostade fattoner där främst vaniljfudge och kaffe gör sig påmint, mörka körsbär, svarta vinbär, kryddnejlika, nyköpt läderväska, söt lakrits och aningen stjälkiga toner. Elegant.

Väl i munnen reagerar jag över den rejäla fruktattack man möts av, och den efterföljande tannintätheten. Även om jag finner ett uns av grönt i tanninstrukturen stör det mig inte då fruktsyran är delikat och smakerna i övrigt har fin mognad. Smakmässigt påminner det mer om Pomerol med sin plommonaktiga stil, lakritsrot, kryddor, våt jord, blommighet och fint integrerade fatton. Inte den längsta av smaker men ändå en behaglig kvardröjande fräschhet.

Att det är på tok för ungt för att dricka idag råder det ingen tvekan om! Valois har en hel del oförlöst i sig och bör få chansen bli runt sex-sju år innan konsumtion kan påbörjas. Utan att ha någon erfarenhet av slottet får jag nu i efterhand, och med facit i hand, känslan av att vi mer pratar husstil än växtläge. Fast kanske jag är påverkad av vetskapen Valois är hämtat från sju parceller runtom i Pomerol? Hursom, 239 kronor är ett bra pris och jämför man med Chateau Belgrave som är löjligt prissatt till 289 kronor är det ett bra mycket bättre vin.

Finns platsen, Pomerolintresset och kronorna är det en kul investering – och säkerligen än mer spännande om tre-fyra år!