>Estremadura goes Côte Rôtie!

2

>
José Bentos dos Santos
gillar Rhône vilket hans viner klart och tydligt visar. Här återfinns främst Syrah men även Viognier och Cinsaut, uppbackade av de inhemska Tinta Roriz och Touriga Nacional. Man måste vara smått galen, alternativt ha galet stort bankkonto för att satsa på en Condrieu-kopia i varma Estremadura, men det är precis vad José gjort! Och han gör det bra, riktigt bra. Viognier-vinet Madrigal är utan tvekan ett druv- och områdestypiskt plagiat; ytterst välgjort men hallå; till och med Condrieu är svårsålt så vad är då inte en Madrigal från Estremadura?

Som den obotlige vinromantiker jag är, och beundrare av människor med driv, övertygelse och en rejäl dos passion, är det inte svårt falla för Quinta do Monte d’Oiro och dess viner. José’s är alla viner med relativt lång skalmacerering, låga skördeuttag och fatbehandling. Men även om strävheten i de röda är markerad, är de ändå förvånansvärt eleganta och lätta ta till sig direkt.

Ädelstenen i samlingen, Monte d’Oiros Reserva, är en hyllning till Côte Rôtie vilket druvsammansättningen 96% Syrah och 4% Viognier skvallrar om. Som det stora fan av nämnda franska distrikt jag ändock är, och med vetskapen att Monte d’Oiros 2003 Reserva är ettstrålande elegant vin, så får det bli ledsagare på nyårsafton – när elegans står i centrum.


Reservan jäser med skalkontakt runt 50 dagar. Skördeuttaget hålls nere och för att säkra att stilen blir en portugisiskt Côte Rôtie tar vinmakaren
Luís Carvalho e Graça Gonçalves hjälp fråm egendomens samarbetspartner, Grégory Viennois från rhonska Chapoutier). Vinet fick ett och ett halvt år på nya fat från franska Seguin och ett års flasklagring innan det släpptes på marknaden.


Nolltrean följs under två dagar. Det börjar mörkt, hårt rostat och mineraligt vid första doft- och smakprovet för att andra dagen vara oerhört sammansatt. Färgen är mörk men på inte ogenomtränglig som portugiser lätt tenderar bli. En svag mognadskant syns i det vackra vinet dricks ur Orrefors Mature-kupor.

Hårt rostade men väl integrerade fat som bjuder på Valrhona, kaffesump och vanilj. Behöver jag säga faten doftar dyra och exklusiva? Mörka bär; plommon och björnbär, matchar fatkaraktären och visst finns här en svag parfymerad ton, sannolikt tack vare Viognier. Salami och en kryddpepprig ton tillskrivs Syrah. Men det som räddar vinet från att bli blott ett välgjort sådant är den sköna mineralnärvaron som stramar upp rejält. I doften osar det vått; jag får känslan av gammal kyrka och kanske är det den höga kalkhalten i Estremaduras jordar som bidrar till det?


Smaken har fin mognadssötma, syra och kompakt tanninstruktur. Mineralsyrligheten och den generösa frukten gifter sig väl med faten och även om stilen andas Portugal kommer man inte ifrån att mentorskapet återfinns i norra Rhône! Elegant och karaktärsfullt – ändå lättdrucket. Den intensiva och långa eftersmaken är säkerligen lika mycket lågt skördeuttag, gamla stockar, den fina årgången som 14,5%.

2003 Quinta do Monte d’Oiro’s Reserva är ännu ett bevis på att Portugal är mästare på att hantera värme, särskilt en sådan hetta som försvårade för många i Europa nämnda år. Om vinet dricks idag bör det dekanteras tre-fyra timmar i förväg. Behandla det som en Côte Rôtie som tål lite mer när maträtt väljs. Stor fågel var vårt val. Inget långlagringsvin men definitivt ett som vinner på åtminstone ytterligare ett-två år och som sedan lär hålla ett antal år på den nivån.

(2003 Quinta do Monte d’Oiro Reserva, Estremadura, 93 p)

Share.
  • Mats L

    >Vinerna från Quinta do Monte d'Oiro är superba, men överlag är Estremadura inte ett av Portugals bästa distrikt. Kanske Monte d'Oiro och Chocapalha kan inspirera till stordåd på andra gårdar i området…

  • Niklas Jörgensen

    >Japp, just nu är det Monte d'Oiro för hela slanten även om Chocapalhas framfart ska bli mkt intressant följa!

    Bägge producenter har ju ändå visat vad området är kapabelt till!

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers