>Försäljningen har startat!

16

>

Idag startade försäljningen av 2008! Frågan är dock; blir det någon försäljning?

Tyvärr alla Bordeaux-afficionados; det var knappast upplyftande nyheter som högra strandens kung, Christian Moueix, och Berry Bros & Rudd levererade idag i och med kungörandet av primörpriserna för de bägge Pomerolslotten Lafleur-Gazin och La Fleur-Pétrus. Visserligen har pundet, precis som kronan, tappat mark mot Euron men ärligt; förstår inte herr Moueix att priset måste ner?

Global recession, företag går upp i rök, anställningar likaså och betalningsförmågan minskar hos majoriteten av potentiella köpare. Många otrygga år väntar. Lektion 1: Krydda nämnda med en trilogi överprissatta Bordeaux-årgångar och du har en ekvation på nybörjarnivå. Vem köper?

2008 Chateau Lafleur-Gazin kostar £198 för en låda (exklusive skatt, £1,57/flaska och moms, 15%, som tillkommer när lådan kvitteras ut) och Chateau La Fleur-Pétrus, håll i hatten, £600!

Vill du ha något att jämföra med? Lafleur-Gazin kan fortfarande köpas en primeur i årgång 2007 hos BBR. Ingen vill ha den och då betingar en låda just nu £180 exklusive moms. £18 dyrare i och med 2008 är inte illa pinkat det. Säkert en justering av det svaga pundet men visst hade ändå precis alla förväntat en rejäl prisjustering nedåt? Lektion 2: konsten att stimulera en global ekonomi som befinner sig i recession? Höj priserna Christian?

Jag kikar genom min depå hos BBR. I slutet av september 2006 köpte jag 2004 Ch. Lafleur-Gazin. Pris? £150 för en låda. Ganska ordentlig prishöjning med andra ord. Att utnyttja 2005 och dess orimliga prissättning och sedan applicera detta på årgångar som 2006, 2007 och 2008 är synnerligen osympatiskt av Christian Moueix! Jag älskar min Bordeaux men tänker inte sälla mig till gruppen ”sista idioten är inte född ännu”.

Däremot är det på sin plats att hylla Chateau L’Angelus som valt att lägga prisbilden 40 % lägre än i 2007! Farr Vintners erbjuder en låda 2008 för £725. Ett annat slott som sänker är Chateau Certan de May. 20 % ner jämfört med 2007 och en låda kostar £575. Jag misstänker ändå att den privata inköpslistan gjorde en helomvändning idag och att främst Bourgogne och Rhone pockar allt mer på min uppmärksamhet! Rhone med sin spännande 2007-årgång framstår plötsligt som rena fyndköpen och kanske, kanske det här är precis vad jag väntat på. En startsignal och anledning att börja köpa Bourgogne en primeur?

Share.
  • Vintresserad

    >Hej Niklas,
    Har gjort ungefär samma analys som du. Möjligen skulle Angelus kunna vara värd pengarna… de få ggr jag smakat har det alltid varit lite extra. Ca 950 kr/flaska är mycket pengar, men såvitt jag sett så kostar alla andra tillgängliga årgångar av Angelus mer!

  • Niklas J

    >Jag misstänker det lär vara fler än du och jag som resonerar på detta vis. Nu har jag som generell hållning ett visst ogillande till begreppet prisvärde då jag helst vill prioritera upplevelsen. Annars hamnar man lätt i en sits där man aldrig får provat de där omtalade vinerna som alla ändå drömmer om, må det vara Latour, Screaming Eagle, Richebourg, Pingus eller Nacional. Men det går inte frångå i större utsträckning såtillvida man inte är ekonomiskt oberoende och det är jag inte.

    Köper jag en Screaming Eagle (vilket aldrig skett) skulle jag sannolikt fått en rejäl dos av ågren, undrat vad jag sysslat med och haft svårigheter förklara för hustrun hur en flaska druvjuice kan vara värt mer än en charterresa! Men samtidigt; då missar jag den största upplevelsen av allt och det är att dricka ett av de största vinerna på hemmaplan, till mat, en hel kväll! Vinprovning i all ära – men inget slår mat och vin i lugn och ro tillsammans.

    Innan jag försvinner ut i något allt för off topic-liknande håller jag ändå med om att 950 kr för L’Angelus, i en årgång som inte lär gå till historien som ens topp-5 under seklets första decennium, är mycket pengar. För samma summa är jag tämligen övertygad jag kan få större upplevelser x 2 flaskor. Så även om jag är imponerad över L’Angelus sänkning är det fortfarande hisnande summor. Däremot är jag ganska övertygad om att just nämnda slott lär ligga precis under yppersta eliten i kvalitet (kanske rentutav jämnbördigt med!) och därför är ett rimligt pris. För inte lär Chateau Margaux kosta 950 kr flaskan – och dessutom när de inledande rapporterna inte är överväldigade rörande Margaux får prisvärde ett ansikte med L’Angelus. Knasigt resonemang kanske men är man ute efter kvalitet framför etikett lär L’Angelus vara prisvärt för de ekonimiskt välbärgade.

    Jag som håller mig aningens under 950 kronor flaskan i genomsnitt är väl mer besviken över att ett medelslott som Lafleur-Gazin höjer priset jämfört med 2007. Det rimmar illa och 250 kr flaskan för något som lär vara småtrevligt är just den fallgrop Bordeaux måste undvika. Det finns så ofantligt mycket bättre viner därute i världen för samma summa. Det räcker förflytta sig till södra Frankrike och få stora upplevelser för samma peng!

  • Vintresserad

    >Hej Niklas,
    Jag tror våra resonemang är likartade:
    * Å ena sidan så är 950 kr ett ”bra” pris för Angelus (givet att slottet gjort ett bra vin 2008). Vinupplevelsen man får av en flaska Angelus 2008 är sannolikt nära (eller tom likvärdig) Margaux, eller Cheval Blanc, och de vinerna kostar (sannolikt) 3-4 ggr mer / flaska. Angelus-vinupplevelsen är märkbart större än de flesta andra St Emilion-viner som kostar 3-500 kr flaskan. Ergo, vinet är värt att köpa.
    * Å andra sidan så är 950 kr för en flaska vin väldigt mycket pengar i absoluta tal, och långt över vad jag betalar för 99% av de viner jag köper. Man kan få stora vinupplevelser för ca ¼ av pengarna (tex Redoma 2003 för ca 250 kr).
    * Sedan kommer man till de kanske svåraste sakerna att värdera, nämligen känslan och erfarenheten att ha provat ett vin som Angelus (utan att egentligen värdera etiketten).
    * Till sist, de flesta vill ju inte dricka samma vin om och om igen, utan man vill prova nya, lära sig, få nya upplevelser. Upplevelsen av ett vin man redan druckit 6-7 ggr tidigare är ju sällan lika spännande eller stor, som den första eller andra flaskan, eller hur?

    Som alltid är det upp till vars och ens ekonomiska förhållanden, prioriteringar, riskbenägenhet, och befintliga förråd. Jag kommer att vara rätt försiktig med köp av 2008or tills jag smakat själv. Fast då lär man inte kunna köpa Angelus för under 1000 kr flaskan…

  • Niklas J

    >”Till sist, de flesta vill ju inte dricka samma vin om och om igen, utan man vill prova nya, lära sig, få nya upplevelser. Upplevelsen av ett vin man redan druckit 6-7 ggr tidigare är ju sällan lika spännande eller stor, som den första eller andra flaskan, eller hur?”

    Om upplevelsen stavas L’Angelus dricker jag den gärna 12 ggr :-)
    Och är övertygad om att jag tycker det är lika spännande varje flaska! Men det är ju jag, frankofilen…

  • Vinös

    >Hej Niklas,
    Din blogg är verkligen en bra källa till intressant information, sammanställd på ett bra och trovärdigt sätt!

    Men när jag läser det här inlägget håller jag inte riktigt med dig. Är det verkligen “osympatiskt” av Moueix att höja priserna? Han sätter ju priset på den nivå som han tror inbringar mest pengar till slottet. Jag kan inte se att det skulle vara mer osympatiskt än exempelvis att en Ferrari kostar 3 miljoner eller något konstverk 20 miljoner. Så länge ingen tvingas köpa Moueixs viner står det honom fritt att sätta de priser han vill.
    Lyckas han få ut priserna som du nämner så är det bara att gratulera honom (och köpa andra viner själv!). Men skulle det visa sig att vinerna är för högt prissatta i förhållande till efterfrågan så kommer de komma ner i pris. Är Moueix osympatisk? Nej. Osmart? Kanske, framtiden ger oss svaret…

  • Vintresserad

    >Hej igen, min poäng är att vinet är lika gott den 12e flaskan, men att upplevelsen faktiskt inte är lika stor, eftersom en del av upplevelsen just ligger i att prova nya viner.

    Å tredje sidan finns ju aspekten att följa ett vins mognadsutveckling på flaska. Om man dricker en flaska Angelus varje år i 12 år, så finns ju ett värde både i jälva “utvecklingen” – att vinet faktiskt inte smakar likadant varje gång; och ens ökade kunskap om hur just detta vin utvecklas med lagring. Så visst skulle jag gärna ha en låda Angelus i förråden… men då kommer man tillbaka till det där med ekonomi!

  • Niklas J

    >Hej Vinös,

    Tack för din input!

    Osympatiskt hör jag nu kräver en förklaring. En hel vinregions försäljning står på spel. På spel i den bemärkelsen att försäljningen avtar och en hel vinvärld skriker efter lite mer respekt för köparen. Fortfarande har handlarna vanskligt med att få sålt 2006 & 2007 (där sannolikt 2006 är i nivå med 2008, kanske bättre) och brottas med ointresse och omprioriteringar från kunderna. Det krävs således en unison sänkning av priserna i regionen anser jag, för att locka tillbaka köparen och uppmuntra till köp. När priserna är på den nivå de är försvinner till och med intresset från investerarna som nu omprioriterar och köper exempelvis 1996 istället. Kan du inte ens tjäna på att investera i en primeur Bordeaux, eller endast marginellt, då har Bordeaux ett problem.

    Eftersom Moueix är stor på högra stranden håller han lite i styrspaken, precis som Premier Cru och Superseconds gör på Medoc-sidan. Visst bestämmer han vad priset ska vara men det är ändå min åsikt att det är osympatiskt mot främst slutkunden. Han borde ta till sig fakta från handeln som visar på att vinerna inte säljs. Dock, han är stor och fortsatta tokhöjningar sedan 2005 gagnar ingen i Pomerol eller Saint Emilion då konsumenten oftast har en generell uppfattning om att exempelvis nämnda områden tar för mycket betalt, inte bara Moueix. Därför min uppfattning om osympatiska priser från Moueix imperium. Och Moeuix drar in kosing på sidoprojekt också, det gör inte Pomerol-slottet Certan de May som ändå lyckades sänka 20% i 2008.

    Osympatiskt kanske upfattas som ett felaktigt ordval. Osmart, som du skriver måhända är mer passande?

    Slutligen; jag är dock helt enig i din kommentar, att ingen tvingas köpa vinerna. Det är helt mitt val. Men månar man väldigt mycket om en region och ett vin, vilket är fallet med mig och Bordeaux, blir jag oroad för utvecklingen. Det tar lång tid bygga upp ett förtroende, nolltid rasera det.

    Tack för dina kommentarer!

    Niklas J

  • Niklas J

    >Vintresserad; jag förstod ditt resonemang. Kunde bara inte låta bli :-)

  • Håkan

    >Niklas,

    Äntligen tar du ditt förnuft till fånga och börjar snacka Bourgogne en Primeur. Är det inte dags att lämna Bordeaux där hädan. Det har jag gjort för länge sedan…

  • Niklas J

    >Håkan,

    Men det är ju så gott ;-)

    Bara för det kommer det snart en Bordeauxpost!

  • Café Rotsunda

    >Niklas,

    Dina analyser är knivskarpa och behövliga – och de träffar bordeauxhandeln mitt i solar plexus. Jag håller verkligen med dig att det är osymapatiskt av Moueix et al att höja priserna, när de alla borde sänka dem med cirka 20-40 procent rakt av för att början om på en logisk och motiverad nivå. Allt annat är fullkomligt orimligt – i alla fall för de flesta av de klassificerade slotten. Dock, och det är viktigt att betona, utgör dessa slott bara en bråkdel av det som Bordeaux har. Det finns otroligt gott om andra “petits châteaux” som gör strålande viner för 20-40 euros.
    Det är idag på tapeten att tala om girighet bland direktörer och styrelsemedlemmar – och den ointelligenta girighet som frodas i Bordeaux är på inget sätt vare sig annorlunda eller bättre. I stort sett inget av slottens priser är baserade på faktiska produktionskostnader eller vad företagen behöver nå för omsättning, enbart på vad Parker sätter för poäng, hur årgången hyllas (de sänker dock inte priserna i paritet till svagare årgångsbetyg) och hur mycket de tror att de kan klämma ur marknaden.
    Det var länge sedan jag övergav Bordeaux och menade på att girigheten hade nått sitt tak och att priserna inte längre kunde höjas. Ack så kapitalt fel jag hade.

    Niklas – fortsätt, du är grym!

  • Niklas J

    >Michel, tack för uppmuntran!

  • Vinös

    >Jag håller helt med Michel om att Niklas är grym men ungefär där slutar vår samsyn.

    Vad produktionskostnaden är för vinerna är väl helt ointressant? Lika ointressant som det är för en bil eller för en tröja eller någon annan marknadsprissatt vara. Priset sätts såklart utifrån bedömd efterfrågan – inte utifrån produktionskostnaden.

    Varifrån Michels prissänkningar på “20-40%” som krävs för att nå en “logisk” nivå kommer ifrån begriper inte jag? Varför inte sänka 60%? Eller 80%? Om det är produktionskostnaden som ska vara utgångspunkt för priset borde 1er cru-slotten sänka över 90%…
    Faktum är att den enda logiska prissättningen är att slotten tar det pris där de tror att tillgången möter efterfrågan!

    Om slotten sätter priser som är för låga i förhållande till efterfrågan kommer detta medföra en massa andra problem. För det första kommer marknaden att korrigera priset i senare led. Vilket innebär att vinsterna för vinproducenternas hårda arbete hamnar i fickorna hos återförsäljarna eller hos investerare som köper vinerna och sedan tjänar pengar på att sälja dem vidare. För det andra blir vinerna svåra/omöjliga att få tag på eftersom marknadsmekanismerna är satta ur spel. Jämför hyresrätter i Stockholms innerstad…

    Den bästa illustrationen av problematiken med Michels åsikter är kanske försäljningen av DRC-viner i höstas i Sverige: Eftersom priset vida understeg efterfrågan blev det godtycke och slump som styrde vilka som fick köpa vinet. Och de flesta som köper tänker inte dricka – bara tjäna pengar på att sälja vinet vidare. Den typen av planekonomiska företeelser är inget som gynnar varken vinkonsument eller vinproducent!

  • Niklas J

    >Hej igen Vinös,

    Lugn, jag tar inte detta personligt :-) Vi har helt enkelt olika åsikt och kan omöjligtvis tycka lika om allt!

    Jag förstår ert resonemang och om vi enbart bryter ner det hela till beståndsdelarna tillgång – efterfrågan är det svårt argumentera mot.

    Men det finns så pass många värdeladdade parametrar med i leken som jag menar påverkar prissättningen. Dessa parametrar är så mycket vanskligare mäta; Hur mäter man exempelvis förväntan och historik?

    Varför Michel nämner 20-40 % kan jag tyvärr inte svara på. Däremot har ju handlarna vädjat om en mer verklighetsanpassad prissättning då priserna 2005, 2006 och 2007 visade sig vara långt från den förväntade prisbilden bland handlarna och slutkunderna. Naturligtvis säger Berry Bros & Rudd att de vill ner till 2002-nivå för att åter locka kunderna – gör de inte så funderar producenterna inte ens på en prissättning a la 2004-nivå!

    2004 är väl den sista årgången där en viss balans nåddes mellan pris – efterfrågan även om 2004 hängde med ända till 2005:orna släpptes. Att handlare fortfarande erbjuder stora mängder 2006 & 2007 är ett problem och nu tvingas marknaden korrigera priserna neråt, tämligen rejält dessutom vilket gör att de förlorar köpkraft för kommande årgångar.

    Tyvärr fungerar oftast primörhandeln för handlarna som så att du inte enbart kan välja körsbären på tårtan utan för att säkra slottens/negociantfirmornas försäljning kontrakteras oftast handlarna på ett visst antal år. De binder sig köpa kanske minst 5 årgångar innan omförhandling så att odlaren/negociantfirman inte hamnar i en insolvenssituation och sämre årgångar blir liggande.

    Tyvärr är det inte det omvända för handlarna som blir fast med överprisade och medelmåttiga årgångar och riskerar sin existens. Vill du hänga med måste du kunna erbjuda Bordeaux – så är det för många handlare i Europa och en girig prissättning är enbart att utnyttja dessas utsatta läge. Köper jag inte får jag ingen tilldelning, eller mycket mindre, när väl en stor årgång kommer.

    Jag anser redan idag att läget är som sådant att Bordeaux-slotten försatt de fria marknadsmekanismerna ur spel. De är snudd på tvingande för många handlare som hamnar i ett närmast moment 22-liknande läge; köper jag inte nu får jag ingen tilldelning framöver och riskerar missa stora år då alla vill köpa och jag kan tjäna en hacka – eller; köper jag medelmåttigt till högt pris nu riskerar jag binda ett stort kapital, förlust och insolvens.

    Att dessutom ett fåtal slott närmast prisbestämmer åt andra är också en fråga som ska upp till diskussion – är det till gagn för slutkunden? Gentlemen’s agreement skulle jag snarare hävda och kartelliknande prissättning. Kanske är det av ondo vi måste förlita oss på ett ålderdomligt negociantsystem? Ju fler fingar i syltburken…jag vet inte.

    Slotten överprisar av girighet och att de är väl medvetna om det faktum att handlarna inte har särskilt mycket val. Förra gången det inträffade, oljekrisen på 1970-talet med kulmen 1974 och flera mediokra och överprisade årgångar på raken; 1971, 1972, 1973 och 1974, tog det Bordeaux lång tid återhämta sig i och med andra länder stod och knackade på dörren, beredda att ta över. Vissa menade Bordeaux aldrig skulle återhämta sig den gången men tack vare man började snegla på övriga världens vinifikation och prissättning lyckades man till sist reda upp situationen.

    Frågan är bara hur man ska reda ut girigheten denna gång; vinvärlden har aldrig varit bättre och det står drivor av områden redo att erbjuda inrutade och kanske lite lata Bordeauxkunder sina viner till spottstyvrar jämförelsevis.

  • Café Rotsunda

    >Spännande och behövlig diskussion. Jag skulle gärna se Niklas kloka och viktiga synpunkter i större sammanhang än “bara här”.
    Vad jag baserar min idé om 20-40% prissänkningar på är en kombination av dagens priser, de faktiska kostnader som slotten har (och de är förvisso höga, men inte SÅ höga) och det pris som enligt väldigt många samlare, vinköpre, vinälskare och vinkritiker borde vara “rimligt” (vad det nu är – det är ju ändå subjektivt).
    Det jag ifrågasätter är inte vad ett antal personer är villiga att betala (marknadspriser), utan att de senaste årens hysteriska prisökningar i Bordeaux inte står i proportion till en logisk prisökning ur perspektiven slottens kvalitetsmässiga utveckling, produktionsvolym och faktiskt efterfrågan. Om priserna vore rimliga skulle nämligen lagren i Bordeaux vara tömda med tanke på den fantastiska kvalitet och den svit av fina årgångar vi har sett. Istället står lagerhusen fyllda till bredden med osålda toppviner från toppslott eftersom priserna är så infernaliskt höga. Så var det sällan eller aldrig förr, även om diskussionen om de höga priserna i Bordeaux är flera decennier gammal.
    Idag är marknadspriserna för årgång 2005 betydligt lägre än de priser som giriga slottsägare och négociantfirmor satte till primörförsäljningen.
    Angående DRC har jag vid flera tillfällen pratat med Aubert de Villaine om detta – han är en mycket modest man som inte alls förstår den prishysteri som följer hans viner. Romanée-Conti kostar 900€ ex cellar – inte en krona mer. Och han har inte för avsikt att höja sitt pris från domänen bara för att marknaden är villig att köpa en flaska eller två för 4000-6000€.
    Att priserna skiftar från årgång till årgång, handlar om att produktionen i antal buteljer varierar med 10-40% från år till år. Det är då rimligt att ha olika priser.
    Skillnaden mellan Bordeaux och Bourgogne är också en annan, mycket viktig. Bordeaux har Parker, det har inte Bourgogne. De har förvisso Alan Meadows, men trots hans flit och nyhetsbrev, har inte i tillnärmelsevis den makt över priser och försäljning som Parker har.
    Såklart kan man göra jämförelser med bostadsrätter i Stockholm (eller annorstädes), men den jämförelsen känns lite skev av anledningar jag inte orkar gå på här.
    Jag förstår att Screaming Eagle i Napa Valley idag kostar $700, från att på bara 5 år ha gått från $250, till $300, och $500. Dagen efter att man har köpt sin tilldelning på 3 flaskor per person, kan man nämligen sälja dem för $1800-2400 på andrahandsmarknaden, om man vill (och det gör många, tyvärr). Med tanke på en produktion på 400-500 lådor om året, och tusentals oterhört rika personer som vill köpa en flaska, förstår jag att prisutvecklingen blir så. Då förstår jag också att priset höjs från egendomen.
    Men slotten i Bordeaux gör inte 400-500 lådor. Det gör tusentals och åter tusentals lådor. Och i stort sett alla viner är lätta att få tag på, när som helst, och var som helst. Det gäller inte bättre bourgogner, eller toppvinerna från Kalifornien.
    För mig känns det som girighet. Oavsett vad någon vill betala.

    Och detta gäller inte bara Bordeaux, även om de har utvecklat överpriser till en slag konstform.

  • Niklas J

    >Michel, tack för värdefulla och intressanta reflektioner. Och tack för uppskattningen av mina alster. Sporrar till än mer :-)

    /Niklas

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers