>Från anteckningsblocket…

0

>Jag tar en titt i anteckningsblocket och noterar att senaste veckan har bjudit på en del minnesvärda viner på Grappe – en sammanställning av de bästa är således på sin plats!

Gårdagen bjöd på en exklusiv Pinot Noir-provning, mina andra på blott en vecka! Bland de viner som jag valt ut till provningen utmärkte sig särskilt två från Bourgogne; en 2004 Echézeaux från Alex Gambal och en 2003 Pommard Grand Clos des Epenots från Domaine de Courcel. En kalifornier lyfte sig också ur mängden och gav burgunderna en rejäl kamp; 2004 Calera Mount Harlan Mills var en riktig höjdare!

2004 Calera Mount Harlan Mills är en vingårdsbetecknad Pinot. Utöver denna lanserades i september även Selleck och Jensen – två marker som har något bättre förutsättningar än Mills men som dessutom har en häftigare prislapp. Mills är för mig ett klockrent glas Pinot – den har en något mörkare färg än vad som är typiskt för den genomsnittlige Bourgognen. Doften bjuder på lagom doser av sunkighet (kompost, jord), hallonlikör, lätt rostade fattoner (choklad, vanilj), tjära och en lätt kryddighet. Smaken är inte så söt som jag förväntat mig utan bjuder på en mer stram kostym med en kompakt underliggande syra och lättare strävhet. Hallonen går igen och fatet känns mer integrerat i smaken än i doften. Alkoholstinn avslutning med en liten lätt irriterande beskhet vilket också är min enda invändning – 15% är för mycket för Pinot Noir. Annars; tummen upp! Många Bourgogner skakar i jämförelse med denna.

Med lördagens kaliforniska provning färskt i minnet, där jag hade en 2006 Calera med i uppställningen, så kan jag inte låta bli att jämföra nämnda Mills med den enklaste flaskan ur producentens portfölj. För 229 kronor är den nämligen svårslagen, denna “enkla” Pinot. Just nu känns det som det, bredvid Isabel, mest prisvärda vinet på Systembolaget – åtminstone vad gäller druvan Pinot Noir. 2006:an från Calera är ljusare i färgen än Mills. Doften är något enklare men komposten är där, hallonen, fatet (Valrhona) och den lilla kryddigheten. Smaken är även den lättare och har en mindre strävhet men vinet har en så fin balans och harmoni att det är en njutning dricka. Visst kan den lagras men då vinet smakar så pass bra redan så håller jag hellre på Mills och dricker denna i väntan….

2003 Pommard Grand Clos des Epenots från Domaine de Courcel var otvivelaktigt fransk. Nu är jag ett stort fan av egendomens viner så jag har aningen svårt hålla mig lugn och sansad i min bedömning men det här är maxad elegans! För mig är detta marken nummer ett i Pommard!
Epenots är fortfarande ung men mognadstonerna smyger sig sakta på. Unken doft som drar mer åt hösthållet, nästan något piemontesiskt över det, körsbär, smultron, blomjord, snyggt diskret integrerat trä (nyslipat golv) och en underbar parfymerad ton påminnandes om torkade rosor. Smaken har syrligheten värdig en stor Bourgogne men det gömmer sig även en strävhet bakom. Tjäran, rosorna och fatet finns där liksom en bitter körsbärston. Det är kanske lite väl tufft dricka idag men tack vare en fin liten sötma i smaken är det ändå en njutning – den tålmodige håller fingrarna väck i åtminstone tre-fyra år till. Ett decennium är inga problem för Epenots. Jag längtar tills jag får provat 2005:an som tydligen ska vara något i hästväg.

Helt annorlunda i stilen är då 2004 Echézeaux från Alex Gambal. Gambal, en vinhandlare som tog sitt pick och pack och lämnade vinbranschen i USA för att starta negociant-firma i Bourgogne. Från ingenting så har han nu på drygt 12-13 år byggt upp varumärket och hyser ett redan mycket gott renommé. Stilen är traditionell men det går inte sticka under stol var mannens rötter är och det ser jag enbart som positivt. Med blott en produktion på närmre
50 000 flaskor om året så har han valt att inte ta sig vatten överhuvud vilket är beundransvärt. Echézeaux är en anrik Grand Cru-mark och Alex Gambal lyckades fylla hela tre barrique’s av de ädla dropparna i 2004! Stilen är helt annorlunda mot Courcel – här har vi en lite mörkare framtoning i såväl utseende som doft och smak. Echézeaux är en lite kraftigare stil av Pinot och de mörka bären samt kryddigheten är ofta tydligare – så ock i detta vin. Nu är 2004 en svårare årgång men det här har kommit ut bra – inga gröna dofter/smaker utan fina rena toner av körsbär, kryddnejlika, fat och våt sten. Massiv frukt och bra strävhet – det här är på tok för ungt men har en modern framtoning som gör det drickbart idag – om man dekanterar i god tid. Det som attraherar mest i vinet är den fina koncentrationen och det något modernare i frukten som inte är så vass som de värsta ultras i Bourgogne. Gambal säger som tidigare nämnts att han håller på traditionerna men jag vill inte påstå man kan utnämna honom till någon slavisk sådan. Kul provningserfarenhet är det hursom och min första bekantskap med firman.

Dags att byta druva! 2004 Havens Syrah från Napa Valley var min första USA-Syrah på bra länge och jag blev positivt överraskad. Det här påminde mer om Cote-Rotie Syrah än om svulstig Shiraz med mycket av allt. Vinet var förvånansvärt ungt i sin karaktär och visade upp en fin lagringsbarhet. Mörk färg som sig bör då vi pratar Syrah. Doften var julkryddig, svagt jordig, liköraktig (björnbär/hallon), något unken och med något väl påtagliga fat just nu (rostade toner av kaffe och Valrhona). Smaken hade rejält bett med ljuvliga tanniner, bra frukt och nya fat. Lätt parfymerad, björnbär och vanilj i förvånansvärt kall stil. Något eldig men skön stil som jag villigt erkänner jag negligerat. Två-tre år i källare och det här kan luras!
Slutligen, två storheter i form av 2002 Chateau Latour och 1988 Salon. 2002 är inte någon favorit för min del i Bordeaux och det är få viner som är värda jaga. De som är det kostar å andra sidan skjortan och då köper jag hellre annat från större år. Så här långt har jag haft Chateau Pavie som den bästa 2002:a jag provat men banne mig, den har visst fått sig en konkurrent! 2002 Chateau Latour var rena barnet men visade ändå upp en struktur som får vilken Bordeaux-älskare som helst att börja svettas! Det här är Pauillac in a glass; stall, ceder, svarta vinbär, grusväg och diskreta fat. Ultrakoncentrerat, massiv strävhet och frukt, något dov men superlång kvardröjande smak i munnen! Wow! Man känner det här är en sämre årgång i den förståelsen att de mer klassiska Bordeaux-dragen visar sig och att det upplevs mer matorienterat än varmare år som 2003 och 2005. Men drygt tretusen kronor för en 2002:a? Jag vet inte riktigt…

Sist ut 1988 Salon. Champagne har aldrig riktigt varit min favorit; visst är det underbart dricka men jag har ratat drycken vad gäller köpa för att lagra. Mest för att jag helt enkelt tycker det bjuds för lite för mina surt förvärvade slantar. Att behöva gå över tusenlappen varje gång för att få en vettig flaska känns inte kul och de flesta enklare stannar vid just enkla; men kostar ändå 250 kr!

Salon är unikt och en fantastisk upplevelse – men så kostar det också och tar evigheter på sig att mogna. 1988:an hade begynnande mognad med komplexa drag av nötter, apelsinskal, bokna äpplen och kalk. Smaken var intensivt syrlig och för ett kort ögonblick trodde jag att jag drabbats av akut magsår! Så syrlig är den och gillar man det så är man i himlen vad gäller 1988 Salon. Smaken är lång och kvardröjande – känns faktiskt mer outvecklad än doften. Kanske några år till behövs? Vad som absolut behövs är en maträtt till denna mega-syrabomb! men det är häftigt; det erkänner jag….


Share.