>Jag kapitulerar!

>
Vissa strider tar man, andra inte. Att försöka omvända en stor del av vinvärlden från (o)vanan poängsätta en vinupplevelse är lika lätt som att övertyga en moderat att det kommunistiska manifestet ‘is the shit’. Naturligtvis behöver man inte uppmuntra till det tycker säkerligen någon och det kan jag skriva under på, men ärligt; vi gillar alla att få ett betyg i näven innan vi går bärsärk i vinbutiken, för vetskapen någon gillar det här är ibland tillräckligt för att våga köp. Och en siffra är en siffra, är en siffra – även om Alice Feiring nog inte håller med.

Under många års tid poängbedömde jag mina viner. Men någonstans på vägen gav det inget längre och jag lade ner verksamheten, och struntade i betygsättningen. Men fyra bloggar drunknar lätt i varandra; en siffra kan hjälpa till hålla viss ordning bland alla viner som det skrivs om. Någonstans är jag kluven men ett återinförande av poängbedömning av vin för min del känns ändå rätt.

Egentligen är det ingen stor sak; det är väl bara att börja skriva ut sitt betyg i kanten. Visst, men ha följande i åtanke när du läser Mise en bouteille, Portugisiskt, Mad about Madeira eller Gutsabfüllung’s subjektiva bedömningar:

• I grund och botten är jag frankofil med passion särskilt för Bordeaux och Bourgogne. Mer preciserat; Saint Emilion och Pomerol vurmar jag lite extra för.

• Bourgogne är verkligen underbart när man hittar rätt! Chablis däremot är i min smak oerhört sällan något som sätter igång känslor.

• Rhone är också grejer det men det är främst de nordliga delarna som fångar mig; Chateauneuf-du-Pape har potential men har inte den wow-känsla som jag finner hos en strålande Cote-Rotie exempelvis.

• Champagne dricks det för lite av men det hänger också samman med att jag inte får samma upplevelser där som i stilla vin.

• Övriga Frankrike; nyfiken ja men inga särskilda preferenser när det kommer till Alsace, Loire och Languedoc exempelvis.

• Italien och Piemonte startade mitt vinintresse. Någonstans längs vägen föll landet bort men är på god väg finna åter tack vare många goda vinvänners generositet. Jag kan inte sälla mig till någon extremgrupp i form av ultratraditionalist eller dito modernist, utan ett bra vin är ett bra vin. Dock har jag sällan varit någon större Toscanafantast; fast kanske det mest gäller s k super-tuscans och Brunello’s.

• Portugal står mig varmt. Nivån är inte densamma som i Frankrike och Italien när det kommer till bordsviner men det finns historia, tradition, unika druvor och en vilja bli bättre. Vad gäller de starka vinerna är jag löjligt förtjust i särskilt Madeira och det bör läsaren ha i åtanke.
  

• Tyskland är världens bästa vitvinsland och därmed basta! Riesling är en trygghet och särskilt när det står Mosel på etiketten så är lyckan fulländad! Jag är dock mer ‘lieblich’ än en torr jävel.
  

• Övriga Europa: Spanien är ruskigt spännande, Österrike likaså och pockar allt mer på min uppmärksamhet.
  

• USA; kaliforniska viner är i grund och botten precis lika bra som Bordeaux. Men de kostar det samma och att lära en gammal hund sitta tar sin tid, särskilt när man byggt upp sin vinexistens kring Bordeaux! Men det jag provar faller mig ofta i smaken vilket också gäller Oregon och Washington.

• Sydamerika; en kontinent som fått kalla handen. Inte för att vinerna är dåliga men mer för att det händer för lite utifrån vad jag söker i ett stort vin. Almaviva & C:o är skitgott men de är för få i denna klass för att jag ska lägga ner tid på det.

• Sydafrika; tyvärr. Jag har vansinnigt svårt för rökigheten och de nya bilmattorna som en allt för stor del röda lider av. Pinotage erhåller den föga smickrande titeln som den läskigaste druvan smakmässigt i min vinvärld. Vita; tja mycket välgjorda men tyvärr – Sydafrika faller bort. Något måste.

• Australien: Mycket har provats genom åren men lite har fångat mig även om jag tycker mig skönja en mer positiv inställning. Troligtvis en kontinent som inte lär få så många chanser heller ändra min åsikt; vin kostar och en femhundring är inte kattskit. Det blir nog en flaska BDX till istället…
  

• Nya Zeeland: Har potentialen smyga upp som en stor, stor favorit mycket tack vare alla dessa fantastiska Pinot-viner som framställs. Jag gillar Pinot. Har jag sagt det?
  

Poängskala? Davisskalan är för begränsad och jag ogillar sätta halva poäng. En blott fem- eller tiogradig skala är för liten så den härskande hundraskalan blir det. Jag är av den uppfattningen att skalan dock används för begränsat och lätt klumpar samman betyg runt 87-93 poäng, och vill gärna använda den lite mer brett än så. Ett vin som får 82 poäng är knappast dåligt. Om det samtidigt kostar trehundra kronor får emellertid läsaren själv dra slutsatsen kring köpvärde. Inga solar, bjällror eller liknande här!

Betyget jag sätter är dagsformen. Inte hur vinet är om 10 år utan hur jag upplever det för dagen. Ser jag potential i ett vin skriver jag i sådana fall det kan röra sig uppåt. Är jag tveksam till något; att allt inte står rätt till, måndagsexemplar och liknande så står jag över betyg. Och ja, betyg som sätts avspeglar min smak, dagsform, matval till och i vilket sammanhang jag provat. Jag föredrar prova under sansade förhållanden och större vinevenemang kan vara tuffare poängbedöma så ta sådana med en skopa salt.

Poäng sätter jag från och med nu i alla fyra vinbloggar. Kanske glädjer det någon, kanske någon ger mig Quisling-stämpeln. Huvudsaken är att det står envar fritt att totalt nonchalera sifferkombinationen och enbart läsa texten.