>Klaus-Peter Keller – Master of Seduction

>
Klaus-Peter Keller. Trots min stora kärlek till Mosel-Riesling är det ändå kanske två producenter som inte verkar i dalen som är mina favoriter; Keller och Dönnhoff. Kellers 2004 Dalsheimer Hubacker Spätlese sprang jag på först hos Tom Pedersen. Tom’s Atomwine tog hem den till löjligt bra pris och jag köpte. Lagra några år var tanken – bara en flaska skulle korkas upp för bedömning och få nyfikenheten stillad.

Trodde jag! Jag föll pladask för, inte bara stilen, men kanske främst för årgången som jag tycker har vissa likheter med 2008. Det är ett terroirdrivet år med tydliga syror, mindre kropp och mer ursprungskänsla än exempelvis 2003 och 2005. Att vinet var gudars saft förstörde alla mina planer om lagring och när så Systembolaget fick in 2004:an på hyllorna var det bara att fylla på. Tyvärr lade man sig runt tvåhundringen vilket då var för mycket för en nollfyra. Hos Atomwine hade jag köpt för ca 140 kronor efter omräkning av kursen.

Men så hände något. Priset sänktes och var nere på 155 kronor. Några övervintrande flaskor fann jag i Uppsala och skickade min bror för omedelbar upphämtning av dessa! Och se, idag har jag tre flaskor utav kanske femton kvar! Det här har varit ren och skär njutning varje gång korken dragits.

Hubackern har gått åt ett stramare håll de åren jag följt det och slängt från sig de mest yppiga kokosdragen och lagt sig till med mer modellera. Men syran är lik förbannat ren precision och maskerar sötman väl.

Jag halstrar pilgrimsmusslor som fått dra i limesaft. En koncentrerad sås på limesaft, finhackat skal, färsk vitlök, ingefära, röd chilifrukt och creme fraiche ackompanjerar. Det är lite sting i såsen men ingalunda mer än att definiera såsom kryddig. Det är piggt, syrligt och kryddigt med andra ord. Och Kellers nollfyra matchar återigen med bravur. Just att kombinera nollfyran med mat har varit löjligt lätt och det mesta har nog provats vågar jag påstå. Med goda och ibland lysande resultat.

Frågan är dock om inte detta var en av de mest samspelta. Den lätta kokoskaraktär jag ofta tycker lime kan bjuda på lockar fram de tidigare kokostonerna i vinet. Vit persika, blomsteräng, nyregnade stenar och modellera ackompanjerar. Insmickrande.

Smaken är mer utvecklad och bjuder på söta gröna äpplen, modellera och en härlig kokoston återigen! Det är långt och kvardröjande och syran kittlar sinnena och njutningen. Klaus-Peter är världsmästare på det här! Har du träffat den stora kärleken, ska bjuda på middag första gången är mitt råd; Klaus-Peter Keller! Se till han får ett och annat säga till om i glasen så går det nog fint ska du se…

Men korken? Tyska viners aber tycks vara den där barkbiten från Portugal och jag förundras över varför man ännu inte löst problemet. Redan för femton år sedan då vinintresset blossade upp minns jag korkar som bröts halvvägs upp, smulades sönder eller var genomfuktade vid tre års ålder.

Keller har samma problem och flera av de Dalsheimer Hubacker jag öppnat har fått motta ett urval ur min svordomsvokabulär! Känns nästan löjligt men faktum är att jag numer ofta använder bladkorkskruv till tyskar trots deras ringa ålder. Jag är trött på smulor i vinet, halva korkar och stå där och behöva sila ett vin.

Så vad är problemet? Är barken för fuktig, har den torkat för kort tid? Eller torkar man den i Tyskland innan den utformas och därigenom utsätter barken för kallare klimat? Är det en sämre kvalitet; tullar man på priset? En sak är säker – innan jag ser en lösning blir jag lycklig när mina ögon skådar en glaskork eller skruvkapsyl på tyska flaskor avsedda för konsumtion närmaste åren!