>Magnum 66

0

>
Tydligen är jag inte ensam om mitt innehav av åldersstigna singelportugiser i vinkollektionen. Engelske vinskribenten och tillika Portugalexperten Richard Mayson tycks åtminstone haft samma dilemma och kom sålunda på idéen att samla sina vinvänner och korka upp alla dessa enstaka flaskor av portugiser han funnit i källaren. Resultatet är underhållande läsa, dels av egoistiska skäl då flera av flaskorna även finns i min ägo men också för att se vissa viners otroliga hållbarhet.

Trettio-fyrtio år i flaska är lite av rysk roulette – ena flaskan sagolik, nästa stendöd. Bättre då reducera risken och köpa magnumbuteljer av åldringarna! Problemet som nu infinner sig är av annan karaktär; det krävs ett större sällskap kring bordet!

1966 Porta dos Cavaleiros Reserva Seleccionada från Dão fick gott omdöme av Richard Mayson och C:o. Att den magnum jag således hade framför mig skulle kunna nå upp till samma imponerande betyg (16,5 av 20) fanns utan tvivel med i bakhuvudet när det imponerande sigillet till hölje knäcktes loss.

När det stelnade höljet väl fått sig en knäck döljer sig ett blyhölje bakom! Knappast konstigt de här åldringarna inte rört sig nedåt i flaskan än, trots säkert 35-40 år på densamma. Korken ser dagens ljus med bladkorkskruvens hjälp. Tryckt kork med producentens sigill – inte vanligt på den tiden…

Halva magnumflaskan dekanteras och den inledande odören av instängdhet tillåts försvinna.

Det är vackert rött med klar och tydlig tegelbrun kant. Torkad läderväska och dammig sommargrusväg är det första som slår mig. Klassisk portugis med andra ord. Sedan väller faten på med sköna fudgetoner och frukten drar åt plommonhållet till och det är svårt dra en gräns mellan frukt och den söta färsktobakstonen. Alive and kicking!

Hur ofta motsvarar smaken doften? Tyvärr allt för sällan enligt min mening och så är fallet även här. Visst finns det struktur kvar och viss frukt likaså – uppbackad av en alldeles lagom dos tanniner, men kanske doftens större komplexitet är svår följa upp. Fatet lyser genom och den söta plommonfrukten och tobaken är något dominant. Tyvärr, för kryddhyllan finns svagt i bakgrunden och likaså det torkade lädret som dock mer drar mot stallet i smaken. Fin längd utan murkna toner är hursom värt en stjärna i kanten!

Hållbarheten är det inget diskutera om. Flaskan hänger med en hel kväll utan kollaps och gästerna är minst sagt nöjda. Något jag själv även borde vara för denna 1966:a är säkerligen lika bra som Mayson’s men allt faller en inte i smaken. Mindre söt frukt och jag hade varit lyrisk. Å andra sidan; 250 kronor gräver inget avgrundshål i plånboken, särskilt inte när det är en magnum på 146 cl! 43 år gammalt rödtjut är ju hur kul som helst bjuda på gästerna!

Förresten; tror nog jag norpar Richard’s utmärkta idé och öppnar tjoget singelgamlingar på ett bräde i vinter…

Share.