My name is Luca…

Ena kvällen dricker man 2003 Pajé som går raka vägen in i känslocentret, nästa får man vinmakaren själv till bordet! Luca Roagna är en rastlös själ som, även om han trivdes i sällskapet på Gåshaga, tycktes längta efter lite jord under naglarna och känna doften av sin macererande Pajé!

Luca fullkomligen brinner för det han gör och säger också till mig under kvällen han är en vinmakare, inte talare. Nu är det absolut inget fel på den unga herrns talförmåga; han basunerar ut sina bestämda åsikter snyggt inlindade i allvarsam ironi, och man kan inget annat än charmas av killens övertygelse och respekt för historien.

Bristly och Gabriel har sett till att vi ska få tillfälle prova 10 av Luca’s viner, i lugn och ro. Inledningsvis är jag som en kalv på grönbete och sitter och längtar efter min beskärda del av nolltre Pajé, men när vinerna börjar skänkas försvinner jag in i ett tillstånd av välbehag och charmas av såväl Dolcetto, Barbera och Langhe – innan de fina lägena får spelrum.

Traditionalist – javisst! Inget snack om saken vart Roagna har sina preferenser, och även om jag knappast gråter om jag har ett glas Scavino i näven, så är respekten större för ett vinmakande av Lucas slag. Ingen mascara här inte…

Jag undviker repeat-knappen vad gäller ytterligare djupdykningar i Roagnas vinfilosofi då Finare Vinare redan beskrivit denna på ett alldeles strålande vis.

Uppvärmningen består i en svårflirtad 2006 Langhe Bianco med druvsammansättningen Chardonnay/Nebbiolo. 90/10. Skumt? Ja. Gott? Ja, faktiskt men ruggigt matkrävande.

Färgen är ganska gul och doften är till en början något dov där våta stenar, mogna äpplen, Champagnejäst, honung och en liten kokoston ändå finner vägen ur kupan. Lätt fet smak, oljig struktur med låg syra och toner av bokna äpplen och mogna citrusfrukter. Vinet saknar då verkligen inte karaktär men den låga syran gör det svårt bedöma, särskilt för en syrafetischist. Men ge mig en Schweinbrat och jag tror vinet får större rättvisa (87 p).

Det vita obligatoriska är avklarat och på tur står den kraftigt pigmenterade Dolcetto. Du tänker säkert mörkt vin som bör drickas ungt, och med låg syra och inställsam frukt. Luca Roagna’s 2007 Dolcetto d’Alba är så långt från den förutfattade doft- och smakbild vi har av druvan och är ett måste för alla syravänner!

Ganska röd med blått stick i kanten. Ungdomlig med läcker ton av färskkrossade hallon, bittermandeldoftande mörka körsbär, svag smörkola, sjukhusmiljö och puffat majs. Knasig beskrivning? Måhända, men läckert var det! Smaken är härligt syradriven, mineralbitig och med toner av bittermandel, körsbär och lakritsrot. Lätt blyertston som får mig att tänka bra Beaujolais och i eftersmaken dyker en svag ton av röda äppelskal upp. Allt i fin balans men ännu på tok för ungt. 30-35 dagars skalmacerering. 1 år på botti. Jo, tjena! Supergott och oj vad hungrig jag blev (89 p)!

Hungern blir knappast mindre påtaglig när nästa vin anländer. I glasen skänks 2004 Barbera d’Alba. Blott tretusen flaskor produceras av denna Barbera och med två utmärkta Barbera’s färska i minnet (Uccellone och Ai Suma) är det intressant få en helt annorlunda stil; åtminstone jämfört med Ai Suma.

Röd färg och fortfarande lätt röd kant. Bittermandel, körsbär, röda äppelskal, gammalt trä (dock ej murket), hav och en eterisk känsla. Bra stuns i smaken med toner av tobak, våta stenar, söta tomater och rödsyrliga bär. Stramt uppbyggd med tanninbett och syra som levererar gåshud! Lång och fin eftersmak som avslutas lätt fruksyrligt. Ok, Dolcetton fick en att önska mat; Barberan kräver det och naturligtvis visste Gabriel-Bristly detta och bjöd oss på diverse skön antipasti! Oj vad jag skulle vilja testa Roagnas Barbera till en Vitello tonnato (91 p).

Med mat i kistan var det dags för en 2001 Langhe Rosso; enbart Nebbiolo och tre år på botti. Mogen tegelröd kant. Lätt parfymerad, hyacint är det första som slår mig innan bittermandeln, tjäran, det torkade lädret och klarbären/slånbären tar vid. Svagt jordig och träig i positiv bemärkelse. Elegant smak, sval, körsbärssyrlig och med fin strävhet i balans med de mogna och eleganta syrorna, Långt och med begynnande mognad.

Knappast ett nybörjarvin eller något man bara tar sig ett glas av, men till den där skogsduvan i gräddsyrlig Madeirasås…..(90 p).

Nu börjar föreställningen på allvar! Vid två tillfällen den senaste månaden har jag blivit bortskämd med 2003 Pajé och ja; jag erkänner – jag häller upp ett par extra droppar av vinet när det nu anländer till glas nummer fem!

2003:an har jag redan hyllat och det finns ingen anledning avvika från tidigare provningskommentarer. Det här går raka vägen in i känslocentret och är i min värld ett storslaget vin! Inte en tillstymmelse till 2003-problem i det här glaset och jag hoppas bara man får vara med till 2025-2030 och uppleva 2003 Pajé! Tidigare provnings- och matkommentar här (95 p).

Nästa 2003:a ut ser jag verkligen fram emot, La Rocca e La Pira. Castiglione Falletto-frukt och visst är det stor, stor skillnad mot Pajé. Färgen är mörkt röd med svag tegelröd kant. Stallig, färskt läder, rosblad, finska tjärpastiller, folköl (!) och bär i form av svarta vinbär och hallon. Murrig stil men sprängfylld med personlighet. Jag gillar det skarpt. I gommen bjuder det på en rakare och mindre elegant stil jämfört med Pajé. Härlig munkänsla; vinet letar ut i varenda vrå och tanninerna är massiva. Plommonskal, tjära, lakritstobak och mineralsyra varvas med körsbär och svarta vinbär. Långt och intensivt i eftersmaken. Ung, ung, ung…(94 p)

Förresten; jag ser en tallrik krämig risotto med Karl-Johan och halstrad kycklinglever framför mig. Toppad med ohälsosamt stora mängder Parmiggiano…

Höstens omdebatterade 2004 Vigna Rionda bjuder på en scenförvandling som heter duga. Förtvivlat svårt ta till sig tidigare och diskussionerna har gått varma och vilda huruvida detta är ett stort vin i vardande, eller om den är för tidigt skördad. Den som lever 2030 får se men Rionda är som Luca säger kanske det mest vanskliga läget av dem alla att bedöma som ung, och baserat på det jag provat i Nebbioloväg finns det ingen anledning påstå annat.

Om jag varit mer tveksam till tidigare smakprover så lovar jag; något hade hänt här. Luca menade att vinet börjat visa sig från en mindre reduktiv sida senaste tiden och det kan jag verkligen skriva under på. Mörkt röd med lätt tegelkant. Sjukhusmiljön återkommer i doften som även får mig in på hostmedicinspåret. Svagt gröna toner som ändå fått uppbackning av en fin blommighet. Klarbär och slånbär. Smaken är elegantare än senaste intrycket och bjuder på blommighet, lakrits, omogna plommonskal, mineral och svagt söt frukt. Det svävar fortfarande något grönt över helheten i smaken men de rejäla tanninerna känns ändå mer harmoniska i denna flaska. Lång, lätt rustik eftersmak.

Undrar om de där norrbaggarna ändå inte får rätt. De gillar ju fundamentalist-Barolo och detta får väl ändå betraktas som en sådan. Jag är svagt positiv till att det här kan bli riktigt skoj – om inte de flaskor man har går åt av ren nyfikenhet på tok för tidigt…(92 p). Är det här inte också ett skogsduvevin så säg?

Kvällens charmör stavas 2004 Barbaresco Asili! Doften är enastående, även om den till en början är något återhållsam, men bjuder ganska snart på eteriska toner, svag rosblommighet, tjära, fänkål/söt lakrits och sötsyrliga hallon och jordgubbar. Komplext redan trots sin ungdom och vad månne bli av detta?

Smaken är stor med klockren precision i såväl tanniner, frukt som syror. Gåshud direkt! Det är elegant så det förslår och trots de påtagliga tanninerna är de ändå på något vis närmast sandiga och älskvärda. Rostonerna kommer tillbaka och hallonen, den eteriska känslan och sötlakritsen likaså. Lång, efterhängsen smak. Bravo (95 p)! En helstekt salviadoftande fasan i gräddig sås tack!

Nu är man snudd på satt ur balans när storheterna strömmar in på löpande band! 2004 Barbaresco Montefico anländer för att matchas mot Asili. Stilen är utan tvekan annorlunda och mer murrig än föregående.

Röd färg med svag tegelton. Stendoftande , violig och plommon- och slånbärsaktig frukt. Färsk mynta! Torkat läder, en del fikon och i största allmänhet en mörkare och “tyngre” doft an Asili. Dock storslagen och även denna finner raka vägen till känslorna! Tuffare tanniner än Asili och ett kärvare intryck. Jag noterar såväl röda bokna äpplen som en svag känsla av diesel vilket känns udda men som utan tvekan skänker djup. Plommon, viol, torkad tobak, mynta och en svagt sötfruktig avslutning i den långa smaken. Oj vilka boxartanniner! För att inte tala om syran som gör ont ända in i emaljen!

Lång, tuff, men ypperligt balanserad smak, och mitt intryck är att här finns ett längre liv att vänta än i Asili. Det är utan tvekan lättast falla för Asili en kväll som denna; för den omedelbara drickglädjen, men frågan är om inte Montefico har mer att ge? Jag känner mig emellertid inte tillräckligt kompetent bedöma detta hårklyveri men drar mer åt Montefico. Besynnerligt; jag som oftast faller mer för elegans (96 p)!

Kvällens sista vin är en storslagen upplevelse! Från de äldsta stockarna med minst 55 år i jorden och hämtat från en liten lott i syd, sydvästligt läge i Pajé-marken. Blott producerat i årgångar när druvmaterialet varit tillräckligt bra och naturligtvis talar vi om minimala kvantiteter. Hur små får nog Gabriel fylla in med. Kvällens vin(n)are är utan tvekan för min del 2000 Crichët Pajé. Det är sånt här vi vinidioter lever för!

Lakritstobak, kryddskåp, mogna plommon, tjära och en underbar blommighet som får mig att tänka prästkrage. Något torkade toner av dadlar och läderväska. Det har en begynnande komplexitet och doften är på den nivån när det börjar kännas lite töntigt plocka ut komponenterna. Vino da meditazione skriver Roagna själv på sin sida och ja; doftmässigt är detta botemedlet på många problem!

Smaken är såväl burgundiskt elegant och första intrycket jag får är en lite lättare stil, åtminstone jämfört med de två föregående. Men den känslan slår om när vinet växer i gommen och fyller ut varenda hörn med precisionssyror, massiva sandiga tanniner och en salivframkallande frukt! En svag ton av slånbärslikör och en eterisk ton kan adderas till övriga komponenter som går igen från doften. Långt, rent och värmande kryddigt avslut. Sensuellt!

En sann ära få prova och vips så är honnörsordet återigen elegans. Kvällens största vin för min del och en av de stora doftupplevelserna i år (96 p)! Min svaghet för leversmaken gör att vilt står på menyn till ett vin som Crichët Pajé. En harsadel med gräddig korintsås och jag kapitulerar!

Hur avslutar man det här; tja…tack Luca. Tack för lektionen! Och tack Gabriel för att du gav oss tillfället träffa Luca och prova dennes viner under så trivsamma förhållanden!

N.B. Ett par bilder vänligt utlånade av F&V samt Gabriel.