>Nyårssupé

0

>
Alternativ 1.

Fyrverkerimästarna erbjöd inför nyårsafton Kung för en natt, en fyrverkeritårta med ca en minuts brinntid. 599 kronor kostade kalaset. Toppa tårtan med en Big Bang för dito pris, en Lord of the Dragons bombtårta för 699 kr, några raketer och du hade säkrat dig och alla snylttittare uppåt fyra-fem minuters högoktanig krutrök!

Alternativ 2.

Färsk svensk hummer, Kalix löjrom, svensk välhängd oxfilé och därtill hörande dryck såsom Champagne och Bordeaux. Pris? Ungefär detsamma som alternativ ett. Brinntid? Tja, aningen längre än fyra-fem minuter vågar jag nog påstå!

Vad väljer ni?

Mise en bouteille & C:o valde det mer välsmakande alternativet och följande nyårssupé avnjöts under aftonen.

*

Välkomstsnittar
Knäcke med gräddfl och toppad med Kalixlöjrom
Kantarellkrustader

Dryck: 1999 Quinta de Soalheiro Alvarinho Espumante, Minho

Förrätt
Sallad på färsk svensk hummer serverad med grön sparris och toast toppad med Skagenröra

Dryck: 1996 Cuvée Palmes d’Or, Nicolas Feuillatte, Champagne

Huvudrätt
Välhängd oxfilé stekt som medaljong, stekt spetskål med äpple, Dala-kantarell, Madeira- och Jamaicasås och pressad potatis.

Dryck: 2004 Chateau Milens, Saint Emilion

Dessert
Marängflarn med lakritsbitar varvad med vispad grädde, hallonsorbet och koncentrerad lakritssås.

Dryck: 2002 Ifestou Gnosi, Muscat d’Alexandrie, Lemnos, Grekland

*


Ett särskilt tack till våra vänner E&M som stod för merparten av matlagningen i vårt eget hem då lilltjejen hastigt insjuknat med feber som följd och firandet fick förflyttas till oss. Sådan flexibilitet ska belönas med god dryck och då maten var fenomenal blev det således upplevelser på mer än en front!


För läsning om snittar och portugisisk skumpa klicka här.

Förrätten var en favorit i repris och för en vinälskare är denna rätt som gjord för högklassig Champagne! Valet i år föll på 1996 Cuvée Palmes d’Or från Nicolas Feuillatte. Jag vet många har kritiserat producenten för sin yppigare stil men jag erkänner villigt att jag gillar det. Särskilt när vi pratar om prestigevinet som är en sann fröjd få dricka. 1996:an är inhandlad på finlandsbåt för ett par år sedan då den betingade ett pris runt 600 kr; en nätt rabatt jämfört med Systembolagets pris.


Ljust gyllene färg, åt det halmgula hållet till. Stor doft med begynnande mognad; här samsas såväl solmogen frukt som lätt ekade toner och årgångens storhet är svår motstrida. Aprikos, sommaräng, citrusskal, surdeg och rostade toner väller upp ur glaset och ökar förväntan på smaken. Denna gör ingen i sällskapet besviken utan här är det tal om koncentrerad Champagne utan att för den sakens skull vara klumpig, gräddig mousse och klingande ren syra! Inga överjävligt sura gröna äpplen här som frammanar magsår utan solmoget rött äpple, fin kritton, blomma, bröd och vaniljfudge i smaken som dröjer kvar länge.

Men, men, men; varför är bra Champagne så dyr? Tja, i fallet prestigeskumpa känns det inte fel att delvis ge estetiken skulden. “It’s all in the package” är knappast att fara med osanning i fallet Champagne. Eller vad sägs om följande:


Eller:

Genom att köpa prestigeskumpa känns det som att 1/3 går till flaskdesignern och med tanke på mängden vin som faktiskt görs av exempelvis Dom Perignon måste priset ifrågasättas. Naturligtvis väljer jag hellre två högklassiga vita Bourgogne eller tre superba Mosel Riesling framför en prestigeskumpa. Rickard Albin, min gamle provningsledare vid Munskänkarna i Lund summerar problematiken utmärkt:

När vi just avnjutit de tre mousserande vinerna frågade jag mig varför prestigechampagne och prestigecognac oftast har gräsligt fula flaskor. För min egen del ser de nästan alltid “billiga” ut och saknar helt stil och elegans. Marknadsmänniskorna på dessa firmor har dock säkert gjort sin hemläxa och sett att dessa dyrgripar främst inhandlas av personer med “kassan i ordning” som en god vän till mig brukar uttrycka sig. Dessa personer kanske har lättare för att bedöma utsidan på saker och ting än insidan… Nåja, hur som helst – innehållet i 1997 Nicolas Feuillette gjorde inte ont någonstans i kroppen.”

Nå, nog svamlat om överprisad prestigechampagne; dags för huvudrätten! Till oxfilé är jag ganska restriktiv i mina vinval som nästan alltid landar i Bordeaux. Tillbehören avgör druva. Ikväll är kantarellen och såsen mer lämpad en Merlot så fram åker ett slott jag upptäckte på plats i somras, Chateau Milens. Milens flirtar med garagiste-rörelsen och är således ett vin som flirtar med min smak. Jean-Luc Thunevin är god vän med ägaren och överser skörden vilket märks i slutresultatet. Milens är generöst och 2004:an är ett underbart matvin!

Färgen mörkt röd och fortfarande med röd kant. Doften är förförande om man gillar det nya Saint Emlion som springer fram här och var. Ny ek (vanilj, kaffe, kakao) samsas med solmogna svarta körsbär, svarta vinbär, sötlakrits, mineral, kryddighet och en lätt blommig ton. Bedårande smak med kalljäst frukt, rejält tanningrepp, relativt låg syra och läcker längd. Eken är tydlig och inget man hymlar med. Har man å andra sidan råmaterialet som slottet har så är det inga problem! Ingen långliggare i 2004 men för den som önskar lagra ser jag sex-sju års positiv utveckling framför mig. Milens produktion är tyvärr minimal men springer man på det är det värt greppa en flaska! Runt EUR 35-40 ligger priset på.

Slutligen; E är fantastiskt duktig på desserter och att kombinera udda smaker. Kvällens skapelse är en härlig kontrast där lakrits möter hallon och sälta möter såväl sötma som syra. Vinval till det? Här fick jag tänka länge innan valet föll på en grekisk Muscat d’Alexandrie; 2002 Ifestou Gnosi, Muscat d’Alexandrie från ön Lemnos i nordvästra Grekland, tätt mot turkiska kusten. Grekland, som får mig att tänka på Retsina och Naoussa Boutari drucken till ett träkolsgrillat lammm på någon liten ö i arkipelagen, är en vit fläck på vinkartan för min del. Tack och lov att man har de som förser en med nya upptäckter för det här var en underbar upplevelse. Kanske kvällens mat- och vinkombo dessutom!


Gul, närmast orange i färgen. Doften är ett sammetslent nektarkoncentrat av en svensk sommaräng, gråpäron, lychee och apelsinskal. Ljuvligt! Parfymerad smak med lite skalsyrlighet, söta gråpäron, rosor, druvsötma och lychee. Lång, fin och ren eftersmak. Jag undrar om det här ändå inte klår en Muscat de Beaumes de Venice? En skvätt finns kvar till helgen och jag längtar redan efter att få återse denna underbara upptäckt! Dock, detta är inget vin för de som skyr parfymerade toner.

Inalles; en underbar måltid och det känns som valet av alternativ två var det rätta! Torsdagsmorgonen startade på husläkarmottagningen med lilljäntan som blivit risigare och som dragit på sig en bihåle…vilken start på 2009 för den lilla stackaren!

Share.