>Ödmjukhet tar dig långt!

>
Lugn kära läsare, det här ska inte bli en högtravande predikan eller någon “Code of conduct”. Jag kan dock inte undgå kommentera en artikel i Decanter’s novembernummer där Vergelegens vinmakare, André van Rensburg, intervjuas.

Vergelegen är ett aktat hus i många kretsar och ansett som ett av de bästa i landet. Frågan är dock om Vergelegen gjort sig kända enbart för sin viner eller om den fiendesökande vinmakaren van Rensburg också bidragit? Eller vad sägs om kommentarer såsom följande:

“Chile? I don’t even need to taste the wine. You can just stick a bottle up my arse and I can tell you where the wine’s from.”

“Those producing blockbuster wines here are trying to impress American critics. I won’t sell my soul; I’m not going out there to wine-and-dine influential journalists. If you don’t appreciate what I do, then f*** you.”

“Californians don’t really believe in terroir. They believe in the taste of wine critics. Most Napa producers harvest overripe fruit, and then water down the wines to reduce the alcohol. The wines may taste great for two to four years – but then what?”

Med åsikter som dessa hade jag nog tänkt till ett par gånger innan jag utsett honom till ambassadör för sydafrikanska viner. Personligen blir då inte jag imponerad av uttalanden av den här typen och man vinner inte särskilt många vänner på det heller. När dessutom påståendenas sanningshalt kraftigt kan ifrågasättas så undrar man vad vitsen är med det hela?

Personligen har jag större respekt för chilenska storheter som Almaviva, Seña och Clos Apalta för att nämna några framför mången bättre sydafrikan som lider av den oerhört påträngande tonen av bränt gummi. Chile är ett vinland starkt på frammarsch och med personliga viner. Jag är imponerad att van Rensburg så lätt kan känna igen dem blott genom att föra dem upp i ändtarmen!

Jag höll i en druvprovning för inte så länge sedan där bland annat Vergelegens Cabernet Sauvignon medverkade. Provningen var halvblind och var tänkt ha ett visst pedagogiskt inslag. När jag öppnade sydafrikanen och doftade till den var den omisskännliga tonen av gummi där, påminnandes om nya bilmattor. När respektive vin presenterades valde jag att försiktigt berätta just sydafrikaner kan ha ett drag av gummi, bränt/rått och nämnde nya bilmattor. Det komiska var att majoriteten av sällskapet på åtta personer plockade sydafrikanen och en kille sade att det var just min kommentar om nya bilmattor som gjorde han direkt fann den! Inte för att han var bilhandlare utan för att det var så tydligt!

Det här är tyvärr, vad gäller min egen erfarenhet av röda sydafrikaner, mer regel än undantag och draget visar sig främst när vinet stått en stund i glaset. Då blir det närmast dominerande och slår ut de fina dragen man först trodde skulle utvecklas vid första sniffen. Minns min senaste sydafrikan; hyllad i svensk vinpress, främst DI, och jag köpte en flaskan av 2001 High Constantia Cabernet Franc. Korkade upp och överväldigades direkt! Det här bankade Bordeaux var första känslan. Men det tog inte särskilt lång tid förrän den snabbt tröttnade och det smög sig på bränt gummi. Smaken hade dessutom ett ganska bittert avslut vilket jag också finner i många av landets viner.

Nu säger van Rensburg: “It’s not unique to South Africa. Winemakers all over the world have to deal with it, which we know how to do.” Vidare kan följande läsas i artikeln: Van Rensburg is baffled by the commonly voiced accusation that South African red wines smell of burnt rubber. Vidare: Van Rensburg claims there are only a handful of offenders, yet the whole country has been tarred with the same brush.

Jag har svårt se det som en anklagelse – är det inte bara ett faktum? Varför bemöda sig och ha ett helt seminarium avhandlandes gummitonen? Gör man en Google-sökning på sökorden “röda sydafrikaner bränt gummi” blir det en hel del hittar. Och det bara på svenska! Resultatet på engelska: “red south african wines burnt rubber” är än större och indikerar det inte är något bara vi svenskar känner till.

Är man snäll kan man kanske kalla det brända gummit för rökt korv, salami eller lägereld. Men tyvärr; jag kommer inte runt bilmattorna och kan inte leverera ovan nämnda omskrivningar. Ardbeg doftar lägerled och Crozes-Hermitage salami och rökt korv. Det är i min doftvärld positiva drag.

Van Rensburg påstår det inte är unikt för Sydafrika men personligen finner jag inte draget i något annat land. Gör ni? Påhoppet på Chile är oerhört tafatt och känns snarare som att gripa efter halmstrån. Inga pluspoäng där inte van Rensburg!

När han sedan levererar massiv kritik mot Kalifornien och att vin endast görs efter vinkritikernas smak så börjar jag sakteliga undra vad han egentligen provat för något? Och om nu dessa viner bör ratas varför gör då van Rensburg ett vin mer eller mindre ämnat för den amerikanska marknaden; nämligen V. I meningen efter kallar han V för “powerful and structured” och frågan är vad skiljer en blockbuster från van Rensburgs omskrivning ovan? V pendlar mellan 14,5%-15% de senaste åren och exempelvis 2001:an har 3,7 gram restsocker per liter, 15% i alkhohol och har spenderat 21 månader på 100% nya franska ekfat. Blockbuster någon?

Slutligen, vet inte om van Rensburg är besviken på amerikanska vinjournalister och menar andra vinerier i landet fått för höga poäng jämfört med sina egna viner? Har det inte slått honom att det kanske finns dem som gillar blockbusters och att vinsmaken faktiskt är delad?

Efter att ha plöjt genom artikeln i Decanter retar jag mig mest på tre ting; varför bemödar sig en aktad tidsskrift som Decanter att publicera ett vinarsles högst osanna påståenden, respekterade Stephen Brook att intervjua och att en vinmakare inte inser vikten av ödmjukhet, särskilt i en artikel publicerad i en brittiskbaserad vintidskrift?

N.B. Nu smakar inte alla röda sydafrikaner av bränt gummi. Det finns undantag. Tyvärr, tycker jag dock, är de alldeles för få.

N.B.2. Tack och lov drabbar bilmattorna endast de röda! Vita sydafrikanska viner är strålande!