>Origo Wine – Del 1 Cappellano

>

Vart Sverker Magnusson har sina preferenser råder det ingen tvekan om. Och att Nebbiolo och Riesling hör till favoritdruvorna behöver man knappast vara raketforskare för att lista ut! År av resor i vinregioner har dessutom gett värdefulla kontakter med vinodlarna och att Sverker slutligen skulle ge sig in i importörsleden var på något sätt självklart. Origo Wine är ett ungt företag men få kan under så kort tid visa upp en mer kraftfull portfölj än Sverkers. Namn som Baumard, Cappellano, Haart, Montolivet, Pegau, Schaefer och Ziilliken är inga dussinlirare utan representerar yppersta eliten inom sina respektive områden. Kan man bli annat än imponerad?

Korten på bordet – två bekännelser innan jag fortsätter. Jag känner Sverker Magnusson och det bör läsaren få veta. Att vi sedan hyser samma kärlek till Riesling och i stor grad samma producenter är en annan sak. Däremot står Nebbiolo högt i kurs hos Sverker och just passionen för druvan gick för min del förlorad någonstans längs vägen för flera år sedan. Således, bekännelse nummer två: min skepsis till Nebbiolo.

Nu radas Cappellano, Conterno-Fantino, Marengo och Pira upp under sortimentsprovningen på Vinkällaren Grappe och för min del råder ingen tvekan; ska jag åter in på spåret är det nu! Visst, jag har några sagolika Barolo- och Barbarescoupplevelser i bagaget. Jag minns särskilt Giacomo Conterno’s 1971:a Barolo som jag och den långe jugoslaven delade – eller den där 1982:an från Sorí San Lorenzo som ’the man himself’, Angelo Gaja, skänkte upp! Men besvikelserna har också funnits där även om det knappast är dessa jag kan anklaga för min förlorade Piemontepassion. Snarare rör det sig om att ens personliga preferenser går upp och ner i vinlivet.

Joakim bistår Sverker med utskänkningen av Piemonte och bättre ciceron får man nog leta efter. Vi provar Dolcetto, Barbera, Nebbiolo och även druvblandningar och många är från 2004 eller 2005. Och någonstans halvvägs genom Jockes guidning är jag fast! I glaset en strålande 2004 Piè Franco från Cappellano! Vinet är kompromisslöst, närmast unikt och med stor personlighet. Jag får minnesbilder av Giacomo Conterno’s Barolo men samtidigt skickas jag även till Portugal och Senhor Baga, Luis Pato. Oj, vilken likhet det var med Pato!

Nyansrikt så det förslår men det är ändå de torkade rosbladen, komposthögen, lakritsroten och den fuktiga matjorden som så här i vinets ungdom är tydligast. Här flirtas inte med nymodigheter och när man med sådan skicklig vinmakning klamrar fast vid traditionen är det svårt förstå varför jag ska dricka mer modernt tilltagna Barolis.

Strävheten är massiv, frukten klarbärssyrlig och kompakt. Och återigen jordigheten som är vinets röda tråd. Vilken elegant skrud! Frågan är hur många år det här kräver för att visa upp hela registret? 15-20 år?

Men vänta, jag har inte berättat det häftigaste med Piè Franco än. Vinet är från en liten parcell planterad 1989 med oympade stockar av Nebbiolo-klonen Michet! Teobaldo Cappellano’s strävan att försöka återge dofterna och smakerna från pre-Phylloxera eran! Och återigen går tankarna igång, kände Teobaldo rentutav Luís Pato för ungefär samtidigt startar denne planteringen av oympade Baga på vingården Quinta do Ribeirinho i Bairrada. Namnet på vinet? Pe Franco!

Utan tvekan är 2004 Piè Franco ett av kvällens stora upplevelser för min del och även om priset, 690 kr, är mycket får jag en rejäl dos unikt vin! Det här är värt varende krona!

Teobaldo Cappellano gick bort i februari i år. Numer är det sonen Augusto som för familjefirmans stolta traditioner vidare och det råder nog ingen tvekan om att han lär göra det med bravur. Men Teobaldo lär saknas av många – en av de stora personligheterna i Piemonte och inte utan kontroverser omgärdande honom. Eller vad sägs om denna? 1983 förbjöd han vinjournalister besöka källaren såtillvida de inte gick med på att inte betygsätta vinerna. Betyg, ansåg Teobaldo, splittrade vinbönderna.

Cappellano gör runt 800 lådor Barolo. Traditionellt vinifierade med två-tre veckors jäsning i något högre temperatur, naturlig jäst och sedan lagring runt tre år i bottis. Inga nymodigheter här inte! Men när många andra med samma tillvägagångssätt misslyckades å det grövsta och försåg marknaden med utorkade och obalanserade tanninbestar utan framtid, sålde Teobaldo rubbet omgående!

Utöver den oympade serverar Jocke 2003 och 2004 Barolo Piè Rupestris. Rupestris står för majoriteten av Barolon som produceras hos Cappellano. Vinmarken är platerad på 1940-talet och bjuder således på lågavkastande Nebbiolostockar. Även om vinet är mer som traditionell Barolo och inte lika nyanserad som Piè Franco är det ett stort vin, såväl 2003 som 2004. Men återigen faller jag för 04:an och den charm vinet besitter. Rosenbuskar, färskriven tryffel, tjärpapp och lövhög finner jag i bägge årgångar men tryffeln är tydligare i 2004:an.

Smakmässigt har även 2004:an renare frukt som är i snudd på fullkomlig balans med frukten. Så snyggt svarvat och med stor, sandig tanninstruktur! 2003 besitter mer instängdhet och jag funderar kort på viss tunnelvarning. Men vad gör det – bägge ska lagras länge och det vore sannt helgerån öppna en redan idag.Prismässigt; 2003 kostar 410 kr och 2004 ligger på 524 kronor.

Ska du köpa bara en dyr Barolo i krisens år 2009 varför inte se till det blir en Piè Franco?

N.B. Bilder från Origo Wine’s hemsida.