>Quinta do Crasto Reserva Old Vines

>

Efter sensommarens synnerligen Frankrike-dominerade vinkonsumtion kändes det angeläget plocka fram en portugis till kvällens middag! Valet föll på den eleganta 2005 Reservan från Quinta do Crasto, ett vin som hittade till SB i somras. Måltiden den skulle ledsaga bestod i en koncentrerad kantarellsås med såväl creme fraiche, vitlök, lök, färsk spenat och Jamaicarum. Kycklingfilé som stektes gyllenbrun och sedan bräserade klart i såsen och ett potatismos med kapris och krasse fanns också på tallriken.

Vinet har provats en gång tidigare men dock inte till mat. Druvmaterialet som kommer från 70 år gamla lågavkastande stockar låter ju imponerande när man läser etiketten på baksidan. Men “mixed varietals” låter inte lika spännande och det är kanske just detta dilemma som spökar för mångas närmanden till portugisiskt vin; man vet inte vad som finns i glaset. Faktum är att det vet inte producenten heller och i det här fallet rör det sig enligt SB:s hemsida om 25-30 olika sorter! Imponerande att ha planterat så många olika druvor på sina marker – undrar vilken marknadsstrategi som fick dem att ta det beslutet? För en sådan existerade väl även för 70 år sedan när rankorna planterades? Nå, nu ska jag inte klanka ner på portugiserna och deras alla fantastiska druvsorter; jag önskar bara att man kunde börja identifiera dem och sålla ut de sämre för alla 25-30 i vinet kan ju inte vara högklassiga! Tänk vad som kan åstadkommas med enbart de bästa! Wine Spectator ger 2005:an hela 95 poäng vilket jag första gången tyckte var synnerligen generöst. Men så är de ju ganska snälla ganska ofta….

Reservan är redan nu väldigt lättillgänglig och doften påminner en hel del om Vintage Port om än i “light-skrud”. Björnbärslikör, lakritsrot, nya fat, slånbär och kryddighet samsas i doften som är sval trots Dourodalens hetta.

Att det rör sig om ett ungt vin blir tydligare i smaken då eken är mer dominant här med tydliga rostade toner. Eken är modern och jag förstår verkligen att det här tilltalar en amerikansk vinkonsument för fruktigheten är yppig och säkerligen kallfruktsjäst. Smaken är lång och ihållande – dock något för mycket druvsötma i munnen efteråt (försvann när det inte dracks till mat!).

Inte är det på långa vägar 95 pinnar (det är däremot husets Vinha Maria Teresa i 2005!) utan det får stå för WS. Men jag gillar ändå det här även om det förmodligen är bäst på egen hand och utan mat; det är ett något bångstyrigt vin idag men har alla förutsättningar att bli riktigt skoj att kunna plocka fram om en tre-fyra år. För 199 pistoler så är det få som kan konkurrera med Quinta do Crasto vad gäller QPR. Men så får man ha öveseende med att vinmakaren inte vet vad han har i vinmarken….