>Quinta do Monte d’Oiro

0

>
Tänk. Det tog mig nästan tio år innan jag verkligen uppskattade Rhone-vinerna! Inte alla givetvis; jag talar främst om de Syrah-dominerade vinerna som med sina animaliska, kryddiga och järnrika karaktärsdrag närmast fick mig att rygga tillbaka. Idag älskar jag det och rankar Rhone bland favoriterna även om jag inhandlar på tok för lite av det. Så, varför nämner jag mitt förhållande till Rhone på en portugisisk blogg?

Syrah och Viognier. Tillsammans eller på egen hand. Cote-Rotie eller Condrieu. Områden som José Manuel dos Santos Bento rankar högt. Så pass att han försöker skapa en portugisisk dito på sin egendom i Estremadura, Quinta do Monte d’Oiro. Härmed mina tankar från mötet med Monte d’Oiro på Anders sortimentsprovning.

Först ut, madrigalen eller kärlekshymnen om ni så vill. 2006 Madrigal Viognier är en hyllning till Condrieu’s gröna druva Viognier. Och vilken hyllning det är! Madrigal bjuder på druvans alla kännetecken; nätmelon, persika, sommaräng och lychee. En lätt fatrostad ton förhöjer doftupplevelsen med en nyans av vaniljstång.

Det tuffaste för en Viognierproducent är att bibehålla syran. Druvan har en låg sådan och det är således av största vikt skörda i exakt rätt ögonblick. Snabbt ska det gå dessutom! José Manuel dos Santos Bento gör inte mer än 416 lådor Madrigal så här kan det skördas snabbt och kontrollerat.

De parfymerade dragen återkommer i gommen. Tillsammans med främst nätmelon levererar smaken närmast prototypiska drag; den typiska bitterbeskan är där efteråt och alkoholen balanserar på en tunn skör tråd, precis som bra Viognier från Rhone. Och syran är strålande i detta oljiga vin!

Priset, 274 kr, är inte kattskit. Men ha i åtanke Viognier är en av vinvärldens svåraste att bemästra och kultivera. Snudd på utdöd dessutom på 1960-talet. För samma pris får du en Condrieu, inte från mästarna såsom Cuilleron, men det är väl ändå José Manuel dos Santos Bento’s stora dilemma. För vem köper en portugis när originalet kostar lika mycket?

Jag gillar torra parfymerade viner, må det vara Muscat, Gewurztraminer eller Viognier. De är ytterst sällan världsklass men de är hur kul som helst matcha till mat. Prova själv, om du inte blivit avskräckt!

Viognier har även en viktig funktion i Cote-Rotie. Inblandningen av den gröna druvan i Syrahvinerna lämnar efter sig ett unikt resultat; kanske det mest parfymerade röda? Ett sådant har Quinta do Monte d’Oiro också velat återskapa i Estremadura. Egendomens 2003 reserva är en mix av just Syrah och Viognier, 96% respektive 4%. Efter uppåt 18 månader på nya franska ekfat och 15 månaders flasklagring innan försäljning säger det nästan sig självt att mycket är att vänta!

Det mörka och intensiva färgspektaklet indikerar vad som komma skall. Bouqueten är nyanserad och ytterst innehållsrik; mynta, viol, mörka bär och rostade fattoner. Inget för veklingar med andra ord. I bakgrunden finner jag dessutom Rhone; vilthängt kött och en liten salamidoft. Jag gillar doften även om just sådana här viner kan verka lite avskräckande på mig.

Koncentrationen är enorm, syran och frukten likaså. Tack vare detta dominerar fatet inte i munnen utan myntan, bären, den brända jorden och körsbärslikören får även lite spelrum. Alkoholen är där men jag upplever den inte som störande; kanske för att vinet ändå har ett torrt avslut?

Reservan är ett modernt vin och passar alla som gillar Rhone. Det är dyrt ja men så får man också ett stort vin. I det här fallet avviker det svenska priset minimalt från det på plats i Portugal. Bra jobbat Anders!

Ytterligare två viner från egendomen lämnar efter sig ett positivt intryck. 2005 Lybra och 2003 Aurius är även de storartade viner, speciellt den sistnämnda är på klass med Reservan. Här samsas den udda trilogin Touriga Nacional, Syrah och Petit Verdot. Druvor som står för kraft och koncentration. Men även om det är något av en käftsmäll tannin- och koncentrationsmässigt lyckas vinet utstråla en elegans. Jag återkommer gärna till vinet om fem år. Och tio år!

Bästa matvinet? Utan tvekan 2005 Lybra. Med ett mer rustikt doftspektrum av kryddhylla, hängmörat kött, enbär och sötlakrits fick jag känslan av Crozes-Hermitage. Syran satt som en smäck och den röda kryddiga frukten var med på noterna. Solmoget ja men ändå torrt och därav matvänligheten. Den här skulle jag gärna prova blint bredvid en rhonare.

Hoppas jag blir grundlurad någon gång…

Share.