Sercial, Wienerschnitzel, Chardonnay & en 1968:a!

0


Den lokala matbutiken hade riktigt fint kalvinnanlår och jag kunde inte motstå tillaga en krispig och saftig Wienerschnitzel serverad med färskpotatis från Bjäre, ärter och en kraftigt reducerad Madeirasky! Som fördrink serverades en personlig favorit, Cossart Gordon’s 5-åriga Sercial. Sercial representerar den torrare Madeiran men faktum är att den inte är så torr som den vill ge sken av att vara. Dock är syran så hög att sötman maskeras i vinet och lurar en att tro det här är “bonedry“. Det här är ett strålande vin som gör sig perfekt till fördrink, tilltugg, sopporetc. Det är klockrent i mat och lyfter alla såser, soppor eller grytor där en skvätt vin passar. Dessutom har vinet en otrolig hållbarhet – jag ser helt enkelt till att alltid ha en Sercial hemma!

Wienerschnitzeln tillagades genom att först banka ut den rejält och sedan vända den i först mjöl, sedan i försiktigt utvispat ägg för att slutligen rullas i ströbröd. Schnitzeln fick sedan vila en halvtimme så paneringen stelnade till. Det finns ett otal recept på hur en “äkta” Wienerschnitzel ska tillagas. Vissa menar den ska stekas i olja och inte i smör och en österrikiskschnitzel ska dessutom inte serveras med ansjovis och kapris utan enbart med en citronklyfta. Jag väljer att steka den i smör då det ger en godare smak i mitt tycke och dessutom hjälper vinet som ska serveras till på vägen! 


Vinet till schnitzeln var nämligen en Chardonnay från NicolasPotelSantenay Vieilles Vignes 2006 och det här var en riktig höjdarkombination! Potel har imponerat flertalet gånger på mig under senaste året med allt från enklaste generiska Bourgogne till de mer högklassiga markerna och Santenay:n var inget undantag. Vinet visar upp en ganska utvecklad doft med en underbar mineralton som ackompanjeras av gröna äpplen, citrus och en subtil ekfatston. Få kan integrera ek i ett vin som fransmännen! Smaken är syrlig, kall och mineralig. Känslan som vinet ger är en behaglig renhet och suverän balans. Får man mer Bourgogne för pengarna? Knappast! Skynda och fynda!


Kvällen avslutades med en 1968 CavesVelhasGarrafeira från Bairrada. Jag har provat denna Garrafeira helt ner till 1947 och aldrig har jag blivit besviken! Vinet besitter en makalös förmåga att åldras med behag och den här årgången visar sig inte vara något undantag. Korken dras upp med en bladkorkskruv och kommer upp hel. Det här är alltid det läskigaste med äldre flaskor – att råka demolera korken och tvingas dekantera ett vin som kanske inte klarar detta! Nu visar det sig emellertid att 1968:an mår bra av lite luft då det var en del unket som ville ut. Det första intrycket av doften är gammalt och surt och en viss besvikelse infinner sig. Men tålamod, tålamod; en halvtimme senare har slöjan av gammalt försvunnit och nu doftar det plötsligt av plommon, fat, kryddor, svarta vinbär och torkad frukt! Ljuvligt! Smaken är förvånansvärt söt och strävheten är knappt nämnbar – vilket är tur för frukten sjunger på sista versen. Vinet fortsätter utvecklas och det är först en dryg timme senare det börjar tröttna och de volatila syrorna tar vid. Tack och lov har vi då druckit upp merparten av vinet men jag sparar en deciliter av vinet i flasken och ställer i kylen – bara för att nyfiket dofta och smaka till vinet dagen därpå. Doften är dygnet senare fortfarande där men smaken demonstrerar att vinet gjort sitt. En härlig upplevelse för futtiga 30 EUR även om det tyvärr var en av de sämre Caves Velhas jag druckit – störst är fortfarande 1947 som när den dracks för två år sedan fortfarande hade en rejäl fruktighet och minst 5-10 år kvar! Ett makalöst vin och ett stort minne!

 

Share.