>Soalheiro Alvarinho – nollåttan har landat!

>
Hmm, nollsjuan var ju faktiskt den bästa jag provat från producenten. Kanske aningen atypisk med sin mer fruktpackade framtoning och nästan Sauvignonliknande stuk visst, men nu är jag förvirrad där jag sitter med nollåttan i glaset.

Soalheiros Alvarinho anno 2008 är en återgång till en mineralpackad stil, kyligare framträdande och mer klassisk grön citrus i doften. Helt enkelt ett vin för terroiristerna!

Ibland krävs det blott en revolution i landet för att kreativiteten och lusten att skapa ska ta fart! Nejlikerevolutionen i Portugal satte stopp för fasciststaten och såg till att landet, efter att ha styrts som en diktatur sedan 1926, kunde påbörja demokratiseringsprocessen.

För João António Cerdeira var detta startskottet att göra något mer utav familjens vinmarker i norra Portugal; tidigare hade druvorna sålts till det lokala kooperativet. Uppbackad av sin far planterade han således, helt mot det dåvarande gällande reglementet, 4 hektar Alvarinho utanför Melgaco, Portugals mest nordligt belägna stad.

Trots en bakgrund som skatteindrivare och dessutom nyss hemkommen från en tvåårig militärtjänstegöring i Mocambique kände João behovet av en dos civil olydnad och 1982 kunde han skörda sin första Alvarinho! Framgångarna lät inte vänta och sedan slutet av åttiotalet har João’s Alvarinho vunnit flertalet utmärkelser och hyllas idag som varandes i den absoluta toppen bland druvans utövare.

2007 konsulterades den allerstädes närvarande Dirk van der Niepoort och att nollsju var toppklass råder det i min värld ingen tvekan om. För den mindre bevandrade bland Alvarinho, eller Albariño som den heter på andra sidan gränsen, är det aldrig tal om stort vin med samma ras som exempelvis en Côtes-de-Beaune eller en högklassig grosses gewächs från tyska Rheingau. De ska inte heller jämföras med dessa utan Alvarinho för mer en tillvaro inte helt olik Sauvignon blanc från Loire. Kan lagras men är som mest delikata med blott två-fyra år på nacken.

Nollåtta är som sagt en återgång till en kallare stil och de närmast tropiska tonerna i nollsjuan är ersatta av torkat hö, jasminblommor, våt sten och omogna citrustoner. Vid första sniffen är jag säker; det här är mer min stil av Alvarinho!

Smaken biter till anförd av en ljuvlig syra och uppbackad av gröna äppletoner och mineral. Redan nu en svag flintastensrökighet, något jag oftast först funnit med viss ålder i druvan från växtläget Melgaco. Inte så koncentrerad som nollsju utan mer finstämd.

Min första känsla av att årgången är mer anpassad min smak lugnar ner sig något och jag funderar på hur pass ‘blown away’ jag ändå blev av 2007. Kanske är det mer tjusningen med vinet i sig och att det ändå skiljer så pass mellan årgångarna som fascinerar mig? Hursom; portugisisk Alvarinho regerar och förtjänar lika mycket uppmärksamhet som spanska Rias Baixas. Framförallt bör den terroirdrivne kanske fokusera mer på vad som försigår på den portugisiska sidan än den spanska….