>The Art of Seduction

>
Terroir. En misshandlad term som ofta används för att beskriva att vinet smakar av sitt växtläge. Men terroir är mer än så. Sluttningen, solexponeringen, klimatet, jordmånen och topografin för att nämna några komponenter. Och så har vi även druvan, jäsnings- och lagringstekniken, rotsystemet, klonen, jäststammen och ja, jag kan fortsätta länge. Terroir är nämligen precis lika mycket de yttre förutsättningarna som mänsklig påverkan. Men kan jag beskriva ett vin som innehavandes en tydlig terroir? Visst kan jag; så länge det framgår vad terroir är för mig.

Vissa områden är ändå starkt förknippade med sin jordmån och druva. Ta Pomerol som exempel. Den lerrika jordmånen, och till viss del även järnrika, är väsentlig för druvan Merlot. Appellationen ser inte mycket ut för världen. Det känns närmast platt som Skåne och man börjar undra kring det där med sluttningar och vattenavrinning. Hur kan detta vara en så pass exceptionell växtplats?

Titta lite närmre. Det finns visst förändringar i topografin. Känn på jorden och jämför med den bördigare i grannkommunen Lalande-de-Pomerol. Jämför landskapet. Jämför utsattheten, temperaturen och du inser hur lite det ibland kan krävas för att ha förutsättningarna göra stort vin.

Pomerol för mig är synonymt med exklusiv Bordeaux. Jag tänker osökt på Petrus, Lafleur och Le Pin. Men lika mycket på La Conseillante, L’Eglise-Clinet, L’Evangile och Trotanoy. För att nämna några. Vardagsviner? Nja, på grund av prislappen snarare viner du dricker en gång vart tredje år och således bygger upp en ruskig förväntan kring. Eller var femte år. Risken för besvikelse? Överhängande. Men har du väl haft förmånen smaka något av de stora i en bra mogen årgång är det svårt låta bli återvända! Pomerol står nämligen för en av vinvärldens mest förförande stilar och det känns inte felaktigt tillskriva terroir förtjänsten.

Även om Lafleur är definitionen av creme de la creme för min del så har många Pomerol en röd tråd; jag förväntar mig vissa gemensamma drag i samtliga Pomeroler. Jag vill ha den våta grusvägen, förförande plommon- och mörka körsbärsdoften, komposthögen och en seduktiv fatton. Det är därför med stor spänning jag korkar upp 2001 Chateau Gazin. Egendomen har aldrig varit bland mina större favoriter vilket mest hänger samman med ett par trista 1980-talsårgångar jag provade i början av seklet. Sådant hänger kvar länge om man inte gör något åt det.

2001 rankas högt. På Merlotsidan håller jag med om vinernas höga kvalitet. Men på Medoc-sidan? Nja, här har jag alltför ofta blivit besviken – främst i Saint Estephe. Frågan är nu vart den Merlotdominerade Gazin befinner sig på mognadsskalan? Korken åker upp och jag har redan bestämt mig för dekantering en god stund i förväg.

Jahapp. En ensam flaska hade man. Nu är det roliga slut innan det börjat! Gazin är strålande och jag får en närmast självisk känsla i kroppen; varför bjöd jag på den här? Så bra är vinet. Det är en ordentligt mörk färg som möter mig. Doften har en begynnande mognad med mörka körsbär, plommonkok, mynta, piptobak, torkat läder, multen lövhög och grusväg. Jag är förförd!

Smaken vill inte vara sämre; den mörka körsbärsfrukten, lädret, de grymt sexiga fattonerna, strävheten gör Gazin till en mycket bra Pomerol.Tanninslöjan är snudd på kilometerlång! Det är kompakt, strävt men med en frukt som lär gå hand i hand med tanninerna många år. Eftersmaken naglar sig fast minst en minut. Ljuvligt idag men de tålmodiga lär bli belönade för ännu är komplexiteten inte fullt utvecklad. Har du endast ett par flaskor är rådet: lagra ytterligare fyra-fem år.

Chateau Gazin är inte billig. Det finns inga Pomerolviner av så kallad fyndkaraktär utan lilleputtkommunen håller sig med närmast burgundisk prislapp. Är man inte beredd betala kan det vara på sin plats att köpa vinerna precis under de största namnen. De där som ligger runt femhundringen – upplevelsen är ofta lika stor som en Trotanoy eller dylikt.

Gazin har en potentiell årsproduktion om 100 000 flaskor vilket anses som mycket i Bordeaux. Andravinet, L’Hospitalet har producerats i drygt två decennier och precis som alla övriga andraviner i Bordeaux har det tagit ett rejält skutt i prissättningen. Trehundra riksdaler för andravinet är ett hån mot alla seriösa vinkonsumenter när förstavinet betingar en femhundring. Bordeaux-producenterna skrattar hela vägen till banken…