>Veckans vinkrönika – #14

>
Men vänta, var det inte skärtorsdag igår? Påsken lider mot sitt slut och tiden rusar när långledigheten hälsar på! Bloggandet blir sekundärt, lilltjejens gungande primärt!
Det vackra vädret har dessutom inbjudit till matlagning som knappast kan definieras som påskmat; eller vad sägs om souvlaki med tzatsiki! Förutom påskledighet har vinveckan erbjudit en del franska smakprover; Rhone 2007, Pomerol 2006 och så kunde Mise en bouteille inte låta bli prova senaste årgången av världens mest sålda Bordeaux! Välkommen att läsa veckans vinkrönika!

15 miljoner flaskor såldes 2002. Sedan dess har man sett en nedgång, främst på den amerikanska marknaden och nya åtgärder har vidtagits, såsom introduktionen av ett rosévin. Jag pratar om Mouton Cadet, världens mest sålda Bordeaux. Ett vin som ser till att det blir plusresultat på bottenlinjen i den Rotschildska räkenskapen.

Mouton Cadet var från början andravinet till Mouton-Rotschild när det blev till i slutet på 1920-talet. I början gick det till och med under appellationsbeteckningen Pauillac! Intresset för vinet gjorde emellertid att upplockningsområdet utökades till Saint Estephe och Haut-Medoc innan andra världskriget kom och produktionen lades i malpåse. 1947 var man åter igång med produktionen och nu nyttjades den generiska klassificeringen Bordeaux AOC vilket innebar druvor kunde hämtas från även de mest perifera områdena av regionen.

Här snackar vi en resa som heter duga! Ett vin som vinner popularitet tack vare hög kvalitet och druvor från Pauillac är några decennier senare urvattnat med generisk Bordeaux! Men vad gör det när man heter Rotschild? Här finns det kosing att tjäna!

Försäljningen av Mouton Cadet har gått neråt sedan 2002 då man nådde imponerande nivåer. Det har inneburit vissa åtgärder från Rotschildarna såsom skapandet av en mer exklusiv serie, reserve-vinerna. En rosé har även sett dagens ljus. Själva Mouton Cadet har även ändrat karaktär – faten har åkt ut och ståltankar är det som gäller. På hemsidans F.A.Q. finner den intresserade följande svar på frågan om Mouton Cadet fatlagras:

“The Mouton Cadet style, defined by its elegance, structure and refinement, tends to allow the fruit to express itself more. This fruitier style is incompatible with maturing in oak casks, which often results in a very astringent finish.”

“Fruktig doft med inslag av fat, svarta vinbär, plommon, örter och stall. Fruktigt vin med inslag av fat, slånbär och gräs.”

Visst, viss Chablis kan ibland ge förnimmelsen av fat fast vinet inte sett annat än stål men är det här ändå inte bevis på att någon inte gjort jobbet korrekt? Hur gick snacket egentligen i Systembolagets provningsgrupp den 25 September i fjol, när 2006:an provades?

Alternativ 1. Vad tycker ni? Är det inte mycket fat i den här?
Alternativ 2. Vad tycker ni? Ska vi inte bara skriva samma som sist?

Välj själv! Och ha detta i åtanke nästa gång ni handlar vin baserat på provningsgruppens doft- och smakkommentarer. Mise en bouteille tyckte dock det var läge prova 2006:an för att se var Mouton Cadet står kvalitetsmässigt, denna Bordeaux som är en av få i sitt prissegment. Det är inte lätt vara Bordeaux-fantast i Svea Rike anno 2009!

Utan att alltför ingående och detaljerat beskriva vinet kan jag sammanfatta det som ett välgjort, anonymt och lättdrucket vin utan större finess. Enkla basdrag utan nämnvärt djup eller komplexitet. För 83 kronor får jag knappast en uppmuntran till att vidare utforska Bordeaux och det är bara att konstatera att namnet är allt! Vill du ha Rotschild på etiketten så kostar det mer än det smakar.

Men du, det finns en uppsjö av bra vardags-Bordeaux där ute! Varför inte privatimportera, fylla bilen under sommarsemestern, beställa över internet eller kanske få någon importör att inse det finns en marknad för hundrakronorsflaskor. Mitt stående tips till dig kära vinimportör är att prova Denis Barraud’s generiska Chateau de la Cour d’Argent – få in den på den svenska marknaden och du har en storsäljare! Och till dig kära Bordeauxvän; EUR 9,95 kostar den hos Gute Weine…

Är du en stor årgång? Vinöst kan jag knappast påstå jag är det – 1972 är en seriös aspirant på en topplacering över värsta årgångarna i Bordeaux under senaste halvseklet. Men visst är det något speciellt med att dricka ett vin från sitt eget födelseår. Man är beredd avstå en hel del kvalitet enbart för glädjen sitta där med 1972:an. Faktum är att jag druckit en flaska av Mouton-Rotschild’s 72:a, vid 28-års ålder. Inget stort men visst fanns det något charmigt över vinet som sjöng på sista versen.

Jakten gick vidare och jag stötte på en Tokaji Oremus 6 Puttonyos från 1972. Och se, årgången var tydligen en av seklets största i området. Fortfarande inte drucket men mycket förväntan vilar på den kostsamma halvlitersflaskans skuldror!

Vad mer är drickbart anno 1972? Tja, det ryktas att libanesiska Chateau Musar är värt söka efter. Likaså är årgången lyckad för de sötare versionerna av Madeira; Bual och Malmsey. Tyvärr var dessa fortfarande på fat vid förra årets besök hos Madeira Wine Company. Och Bourgogne var uppenbarligen inte så pjåkigt heller även om det lär vara få som inte hänger i en tunn skör tråd!

Men så av en tillfällighet fick jag ett erbjudande på ett par lådor moget och blandat från min portugisiske leverantör förra veckan.Och vad finner jag om inte 3 magnumflaskor av en Dao Garrafeira från 1972. Nu ska det äntligen drickas 1972 igen!

Vilket är ditt år? Eller rättare sagt; har du druckit vin från din födelseårgång?

13 maj är det så dags. Då besöker Grosser Ring Mosel VDP återigen Stockholm för en ordentlig genomkörare av Riesling från Mosel. Normalt släpps enbart fackfolk in men det är värt ett försök och anmäla sitt intresse till Nordic Wine Institute. Normalt är det senaste årgången som besökaren bereds tillfälle prova och på plats är flertalet av de största från dalen.

Ett gott råd är dock att ha inte ha ambitionen prova allt. Tandköttet blir lidande en veckas tid efter Grosser ring och man ska inte vara rädd om emaljen!

Kanske ses vi där?

Satt och klickade runt på diverse vinsidor en sen kväll och landade på Decanter. In på nyheter för att läsa det senaste från vinvärlden. Men något i högerspalten pockade på min uppmärksamhet – något som inte stämde. Eller vad sägs om Google ads med rubriker som Pregnant? eller Pregnancy tests. På en vinsida! Antingen hade något gått snett vid synkroniseringen av annonser relaterade till sidoinnehållet eller så är de gravida som surfar på vinsidor en eftertraktad målgrupp! Kul var det hursom…

Minns ni Malin? Malin som hade en brinnande lust att berätta för hela bloggossfären och samtliga läsare av vinforum om det kaliforniska vinfynd hon gjort? Om det var ett klantigt försök att marknadsföra ett vin ur beställningssortimentet eller bara naiv välvilja låter jag vara osagt. Läs gärna hela historien på Anders blogg och glöm inte bort diskussionen som följde!

Första april (!) var det så dags igen. Plötsligt dök det upp en Frida alternativt FridaSofia på svenska vinforum och vinbloggar. Frida tycktes närmast ha ett kall och det var att berätta för alla om Raimats fantastiska hemsida där det dessutom fanns “en jättebra film om hur man provar vin!”. Utan att förse oss bloggare med epitet som vinproffs så är det väl ändå magstarkt tro vi inte kommit längre i vår utveckling än hur man håller i glaset? Hade jag varit Raimat hade jag inte varit särskilt munter överför den badwill som en person på kort tid lyckats överföra till varumärket, en person som dessutom tycks vara jävig….

De kanske inte blir de mest långlivade. 2007:orna från Rhonedalen. Men vad gör det om du slipper lagra ditt vin ett decennium eller två innan det når sin topp. Personligen har Bordeaux alltid varit nummer ett på min inköpslista men i och med en allt mer verklighetsfrämmande prissättning av dessa har jag börjat snegla mer på Rhone, och då naturligtvis 2007. Sainte Cosme’s 2007:a från Cotes-du-Rhone är redan en favorit och om detta är ett smakprov vad vi kan förvänta oss från de mer namnkunniga områdena är jag såld!

Påskhelgen firades i Uppsala hos min bror. I samband med inhandlandet av kvällsmaten var vi en runda på det lokala Systembolaget. Min bror tänkte finna en flaska att lura mig med och när jag väntade på honom vid halvflaskorna såg jag att Delas Les Launes Crozes-Hermitage var av varierande storlek. Jag grävde fram en av de längst bak och se där; en 2007:a! Flaskan var given och måste provas. Sagt och gjort, i samband med matlagningen provade vi så Les Launes i årgång 2007 och än en gång – jag är imponerad av de få 07:or jag provat. Les Launes var något av en favorit under vår första graviditet då halvflaskor var uppskattat, och det fanns 2005 fanns att köpa. Men nya årgången på väg in är än bättre och värd de kronor den gått upp i pris! Att det var tal om en stor årgång märktes direkt på doften men det som imponerade mest var att Les Launes ändock lyckats behålla en känsla av kall frukt i den ganska torra skruden. Så snyggt med sin läckra syrlighet, animaliska doft och läckra tannin- och fruktstruktur.

Mitt råd till er vänner av Rhonevin är således att gräva på hyllorna. Har ni tur har 2007:orna dykt upp på er butik! Sommarens grillvin? Absolut! Höstens viltvin? Absolut!

Nostalgi och minnen fullkomligt trillade över mig i veckan. En gammal kokbok jag inte öppnat på år och dar plockades ner från hyllan och då trillade en hög vinetiketter ut!

Minns ni tiden innan digitalkameror och cybervärlden blev vardagsmat? Då var det andra bullar och jag förde dagbok över de viner jag drack och klistrade in etiketten i boken. Men så kom den nya tekniken och gjorde uppblötandet överflödigt och skrivandet blev digitaliserat!

När det kommer till mat och vin har jag en god minnesbank och minns ofta i flera år efter vad jag åt till ett vin ifråga, samt vem som var gäst. Etiketterna som trillade ur boken gav mig flera härliga tillbakablickar och minnen väcktes åter till liv.

Ett axplock av mina uppdruckna minnen:

Vintage port från Dalva kanske inte står högst i kurs. Producenten är mest känd för sin fantastiska vita Colheita port. Men jag minns det blott kostade runt hundrafemtio danska och smakade ljuvligt!

Jaha, där var den. Enda flaskan jag egentligen vill glömma. Den enda flaska jag någonsin tappat. En 1961 Chateau Fonbadet från Pauillac. Ska man tappa ska det vara ordentligt!

Ah, 1982 Chateau Grand-Mayne. Inköpt för 70-80 danska vid sekelskiftet och ett klockrent glas då! Vilka fynd man gjorde, på den gamla goda tiden!

Äntligen! Idag sparkar vi igång! Säkra vårtecken förutom krokus och snödroppe i rabatten är att bollsparkandet åter startar i vårt avlånga land. Nu hör knappast Allsvenskan till fotbollens finrum, snarare är det gärsgården. Men om nu högsta serien tillhör bärligorna i fotbollseuropa vad gäller då för Superettan?

Är man från en småstad som identifierar sig med sitt älskade fotbollslag är det som en kärlekssaga utan lyckligt slut. Är man från Landskrona vet man att det aldrig kommer jublas åt allsvenska ligaguld, internationella framträdanden eller svenska cupguld. En lidelse man inte vill vara utan och konstigt nog önskar fler fick ha. För det är något charmigt över vetskapen att det viktigaste är inte vinna allsvenskt guld utan bara att få se en bra match, några schyssta finter och sitta där i solskenet och känna – nu är det vår! Idag Qviding borta, tufft. 0:5 i baken förra året. Heja BoIS!

Slutligen; den där flaskan min bror skulle luras med visade sig vara 2006 Chateau de Valois från Pomerol.

Visst var jag i Bordeaux. Och årgångarna jag valde mellan var 2004 och 2006. Så långt är jag väldigt nöjd. Men jag placerade den i Medoc! Hur gick det till? Tja, snart kommer ett längre inlägg om vinet ifråga men de lite gröna dragen fick mig till Cabernet-land och jag tappade bort kartan för några minuter. Men en nyttig lektion blev det till och visar hur kul det är med blindprovning. 2006 förresten; inte alls pjåkigt. Faktiskt riktigt trevligt!