>Vem kan du lita på?

19

>
Litar du på Robert Parkers omdöme? Wine Spectator? Kronstams? Munskänkarnas? Mitt?

Eller läser du alla mest bara för att det är kul och fattar dina egna beslut? Det finns inget rätt eller fel när vi kommer till bedömning av vin. Alla har vi olika preferenser även om en stor del av vinvärlden frenetiskt kämpar med att få in dig på ett visst spår, att gilla en speciell stil.

Påverkan sker genom reklam må den vara subtil eller rakt på sak, i TV, radio och skrift, vinjournalisters omdömen, på internet och genom kompisar, arbetskamrater och så vidare. Få försöker övertala dig vilken reproduktion av van Gogh du ska ha på väggen eller vilken av Monets berömda broar “is the shit”. Visst finns det konstkritiker som försöker men dessa når endast de passionerade konstmänniskorna, sällan Nisse som står på IKEA och bläddrar bland reproduktionerna. Likaså är det med litteratur även om de aderton gör sitt för att vägleda den okunnige om vad som är rätt litteratur.

Men dryck är något som appellerar till fler och de flesta vuxna köper vin. Historiskt sett har vin omgärdats av snobbism – en stämpel som fortfarande finns kvar även om vinsnobbarna tack och lov blir färre och färre. Men för gemene man som kanske inte läser så mycket och inte känner behovet att veta snittåldern på vinstockarna är 37 år hos Chateau X, men som ändå uppskattar ett schysst glas, blir snabbt måltavla för alla vintester som finns i var och varannan avis. Och mången vinjounalist slänger sig med ett språk som får en att tro det finns en mall hur ett vin ska smaka.

Problemet är att alla har olika mallar, såväl du och jag som vinjournalisten. Är man då inte försiktig eller extremt tydlig med vart man personligen gör flest nertramp i vinvärlden blir resultatet att vinmallen existerar – så här ska ett vin smaka!


Det här kan ältas om och om igen. Men för att belysa hur olika vi uppfattar vin är lördagskvällens rödvin hos oss det perfekta exemplet. Vinet ifråga; en 2006 Chambolle-Musigny från negociantfirman Patriarche får säkert många vinintresserade att raskt titta på en ny flaska för Patriarche är väl för merparten synonymt med enkel Beaujolais. Men alla är värda en chans och nu är det Patriarche:s tur.

Här följer några axplock ur vinjournalistiken som ska hjälpa dig att fatta rätt beslut till inköp eller ej:

Till bästa vin korar jag denna månad 2006 Chambolle-Musigny ett kommunvin från storfirman Patriarche. Kvalitet som man kan förvänta sig för 279 kronor, prisvärd men inget storverk att jaga till butiken för. 16,0p 5220 2006 Chambolle-Musigny 279 kr (nr 28)”bkwine.

Enkel bourgogne i både doft och smak, producerad av Patriarche Père & Fils, som inte direkt får Bourgogne-freakarna att hoppa högt av glädje. Håller inte för sitt ohemula pris. På gränsen till en etta.”GP.

Anders Röttorp sätter betyget 3,8 i sin genomgång av oktobers nyheter och ger vinet ett drickfönster om 2008-2012.

Maria på Grappe skriver följande: “Bärig ungdomlig doft med nyanserade örtiga aromer. Torr, mjuk och frisk smak med inslag av färska hallon och körsbär. 16,5/20 p”

Blint 18/8: “Fin diskret frukt (Pinot Noir), ung enkel bourgogne…”
Inte prisvärt förstås, men “sådan är kapitalismen…”Artberg

Helheten präglas av röd bärighet, friska syror och inslag av ek. Jordgubbar och vildhallon blandas med jord och aningen vanilj. Lättdrucket och elegant om än med tillräcklig smakkoncentration för att matcha både smakrika rätter av fisk och fågel. Bra present!” – 3/5 i betyg av Ulrika och Camilla på Aftonbladet

Agenturen själv tycker följande: Blå-röd färg.
Doften bjuder på frukt och bär som hallon, blåbär, smultron och fat.
Smaken är mjuk, ung och bärig med inslag av skogshallon, blåbär och fat. Viss kryddighet råder.”

Hårdast är DN:s Bengt-Göran Kronstam: 2006 Chambolle-Musigny (nr 5220, 279 kr) är ett pinsamt bevis för det med en kryddig, syrlig doft och ung, förvisso druvtypisk men klart snål smak. Att det kostar nästan tre gånger mer är inte bara en skymf, utan ett helgerån. Å andra sidan kan jag inte påminna mig att jag någonsin smakat en enda god bourgogne från denna producent, Patriarche. I Bourgogne är vinhusens namn viktigare än vingårdens adelsmärke.

Åtta oberoende bedömningar; åtta olika resultat. Känns det lättare bestämma sig för att köpa Patriarche’s 2006 Chambolle-Musigny nu? Bengt-Göran sågar vinet vid fotknölarna och tycks inte ha ett ruttet lingon över för husets viner, BKwine däremot utnämner det till månadens vin med visst förbehåll, Grappe gillar, likaså DI. Aftonbladet lägger sig i mitten medan Artberg viar upp något positivt även om priset sågas. GP ogillar och naturligtvis tycker agenturen om sitt vin. Ingen har rätt men det klingar ju lite märkligt när Kronstam sågar så totalt och ett par andra är i andra änden av skalan. Betyder det att de har usel smak för att de gillar ett vin där Kronstam fortfarande väntar på något gott från producenten?

Föresten, är det någon som vill veta vad jag tycker?

Vinet serveras lätt kylt, runt 14 C. 2006 Chambolle-Musigny är en ung Pinot Noir. Färgen är som sig bör ljust röd med lite lilastick i kanten. Något stum doft till en början; lätta örttoner, klarbär, lingon och mycket diskret fatton. Smaken är lätt/medelfyllig med toner av klarbär, ek och lingonaktig syra. Fräsch men ganska intetsägande. Men så händer något; vinet får stå ett tag och börjar så sakta öppna upp sig. Plötsligt smyger sig mosade jordgubbar på, en lätt roston gör sig tillkänna och eken släpper från sig en mycket läcker kaffeton. Smaken upplevs sötare, syrligheten integrerad med vinet, jordgubbarna är där och kaffetonen urläcker. Eftersmaken är pigg och fräsch men ingalunda lång. Sista slurken är den bästa och jag kan dra slutsatsen att det här hade vunnit mycket, otroligt mycket på att dekanteras ett par timmar.

Frågan är; har man tid med det som vinjournalist? Är det inte då lättare såga direkt innan man omprovar och eventuellt ger ett vin en andra chans? Kanske vissa viner aldrig kan provas lika enkelt som andra när många viner ska betas av. Åtminstone upplever jag det som tufft när det kommer till Pinot Noir, särskilt då burgundisk.

Mitt betyg på vinet? Jag sätter inte betyg utan nöjer mig med att säga: Bourgogne är Bourgogne och är ytterst sällan prisvärt och detta vin hör inte till undantagen. Men det är fullt drick- och njutbart vilket är en helt annan femma!

P.S. Läs om Bristly’s funderingar kring poängsättning och bedömning här.

P.S.2. Skulle vara kul få veta vilka av vinjournalisterna som provar blint vid månadssläppens genomgångar. Jag vet Artberg och Maria på Grappe gör det men vilka fler? Eller stannar det där?

Share.
  • MSVin

    >Ja, vem kan man lita på? Det är ena frågan, den andra är de olika “betygsskalorna”. Både kvalitet och prisvärde bedöms på samma gång. Olika betygskalor 100 p, 20 p osv.

    Låt oss ta det här med 100 poäng. Vilka egenskaper ska ett vin ha om det ska få hundra poäng, vad är ett nittiopoängsvin, hur mycket godare är ett vin på 92 poäng, osv frågorna är legio.

    Hur kalibrerar man skalan, fins det något fast värde, kan mamn egentligen objektivt poängsätta ett vin, som ju egentligen är en helt subjektiv upplevelse.

    Flera journalister använder sig av 100 poängsskalan, är de
    sinsemellan överens om vad t ex 90 poäng är, eller är ett 90 poängs vin olika för olika vinskribenter. Sannolikt är det så!

    Men samtidigt fyller väl poängskalor en viss funktion, de vägleder vinköpare i en viss riktning, bland den uppsjö av vin som finns tillgängligt. De flesta köper hellere ett 90-poängsvin än ett 88, ett fynd hellre än ett mer än pris värt. Det är bara de med en tydligt utmejslad smak som går sina egan vägar och det tar antagligen åratal att nå dit… vi får leva med denna förvirring, siffror, Parker, Kronstam mfl under en överskådlig tid.

    Men det finns ett ljus i mörkret “vinbloggarna”! Nej, skämt åt sida, men bloggarna fyller en funktion, de är subjektiva och de bloggare som man lär känna och delar smak med vägleder bättre än en anonyma vinskribenter många gånger. Det är den personliga klangen, de vibrerande texterna, engagemanget som gör att vinlbloggar kommer att spela en större roll för att vägleda vinköpare framgent.

    I fråga om vem jag lyssnar på gällande nämnda Bourgonge. I det här fallet Nikas J!

  • Niklas J

    >Tack MSVin!

    Vill tillägga att jag naturligtvis läser diverse experters tyckande och säkert vid både ett och annat tillfälle påverkats till vissa beslut vad gäller inköp. Alla påverkas av reklam vare sig vi vill eller inte vill erkänna det. Dessutom har jag den största respekt för många experters kunskap som är enorm. Tyvärr har dock få förmågan att förmedla den som exempelvis Robert Parker.

    Men jag gör mitt absoluta för att söka skapa mig egna åsikter; viner som sågats har jag många gånger haft motsatt uppfattning om, ibland hållit med.

    Jag tror vad gäller bloggare så har vi ett par fördelar gentemot journalister o d. Först och främst har vi en passion; att jobba med något som kanske är ens passion är riskabelt och det är lätt hamna i slentrian och bli aningen fördomsfull. Jag tror också att ånga bloggare inte bara brinner för vinet men även för det skrivna ordet! Personligen älskar jag skriva och det är halva anledningen till mitt bloggande.
    Vidare provar vi oftast få viner åt gången vilket jag tror är hela kärnan i bloggares bedömningar – vi har helt enkelt tid! Det gör att vår koncentration är riktad mot kanske ett eller max två-tre olika glas under en kväll. Det ger vinet i glaset rättvisa och vi anpassar oss efter drycken och kan vänta, byta glas, kyla/rumstemperera, dekantera eller inte fotsätta dricka det till maten som serveras om det är helt fel.

    Vinet bedöms således i sitt rätta element och det är för mig en större anledning lyssna på en bloggare än en vinjournalist om jag vill ha ett tips på ett vin. Vinjournalisten är pressad att prova ett otal glas under en ganska tidsbegränsad stund. Vissa är dessutom rädda om sitt rykte, vågar inte prova blint om man nu skulle “göra bort sig” och luskar säkert vad andra säger/tycker på provningar.

    Hur många kan helt ärligt hålla fokus på en stor vinprovning där du kanske har 30-40 viner att prova? Även om jag spottar så säger jag ärligt att jag definitivt inte har det – även om jag vågar se mig själv som en rätt erfaren provare. Att hålla fokus på mer än 10 viner finner jag svårt och där någonstans är gränsen för att varje vin ska få samma rättvisa fokus.

    Vi vet dessutom alla hur lätt det är att klanka ner på vissa viner i större provningar. Pinot Noir vinner sällan charmpoäng i dessa sammanhang men när jag får det till maten så förstår jag genast Bourgogne’s storhet. Vissa är helt enkelt mer matorienterade än andra viner som kanske bäst fungerar utan måltid. Hur ofta vinner en Chambolle-Musigny en Pinot-blindprovning om det i startuppställningen exempelvis finns en insmickrande lätt sötaktig Isabel Pinot Noir från Nya Zealand med? Inte har det skett på de provningar jag hållit i under åren. Gommen söker automatiskt efter något befriande, inget som känns som magsyra! Men fokus ändras totalt under måltider då Isabel kan bli för söt till allt för många rätter medan Chambolle’n ger såväl vin, rätt och helheten ett lyft.

    Jag älskar bägge stilar av Pinot men inser de är omöjliga att jämföra. Och varför göra så? Bägge är superb på sitt sätt!

    Långt det här men jag hoppas bara att alla vågar göra fel och framförallt litar på sin egen smak. Hur tråkig vore inte vinvärlden om vi bara drack perfekta viner hela tiden – och vi alla gillade samma sak?

    Jag gillar Frankrike, Portugal och Tyskland. Jag är helt uppslukad av Bordeaux, Madeira är det mest sagolika starkvin jag vet och vad slår en Mosel-Riesling? Det är mina preferenser och de som läser mig bör få veta det! För mina inlägg är alla starkt subjektiva :-)

  • Vintresserad

    >Niklas, en förnämlig post och kommentar. En eloge till dig!

  • MMM

    >En alltid relevant fråga! Jag är helt desillusionerad för tillfället – och funderar allvarligt att säga upp alla ratingabonnemang. Det som jag tycker funkar bäst av “betalkanalerna” är Parkers noteringar i Hedonist Gazette. Där dricker han också vinerna som det är tänkt att göra – till mat, med sällskap och ingen spottkopp (sen hur karln klarar det är en annan femma).

    Sen har jag inte gjort någon hemlighet av att jag tycker han är rejält ute och snedseglar i Chateauneuf både m.a.p. allmän poängnivå och vilka egenskaper som premieras (vinerna skall ju drickas inte användas som miljöbränsle)

    Cellartracker är lysande för att hitta guldkorn som blivit felrankade av proffsen.

    Allt Om Vin behöver man knappt kommentera – hittar man 601 fynd på SB är inget fynd längre…

  • Niklas J

    >MMM;vad provade Allt om vin? Ordinarie eller beställningssortimentet? Om jag minns rätt så bedömer väl AOV endast gratisprover de får tillsänt av agenten när det kommer till best.sortimentet? Rätta mig om jag har fel någon!

    Jag vet Munskänkarna i Lund provar viner ur best.sortimentet löpandes och det bygger på agenternas välvilja/önskan bli bedömd för de betalar inget.

    Är man en lika bra bedömare med vetskapen att det hela bygger på någons generositet/önskan/behov att bli bedömd (läs agentens)?

    En sak som gjorde mig gruvligt besviken var när jag fick veta att Decanters stora årliga genomgång som man blåser upp rejält och som genererar tjockaste numret för året, bygger på gratisviner de får skickat till sig! Hur kan man bedöma bästa vin i en region när man inte testar alla utan bara dem som har behovet av att bedömas (och således skickar in flaskor)? Jag hade funderat hur man sätter ihop en sådan provning och gör dessa bedömningar som de facto görs och detta har Decanter hållit helt tyst om. Irriterar mig åtminstone att det här med provningar/vem som betalar/vad som provas är förenat med så mkt hysch hysch att jag inte kommer förnya min prenumeration. Tycker i övrigt Decanter blivit en annonstidning för producenter/regioner/länder som har behovet få positiva omdömen. Decanters “kamp” för att få upp Sydafrika ur rökta gummitäsket är ett lysande exempel på intervjuer/reportage som för mig osar katt lång väg. Ta artikeln om Vergelegens vinmakare André van Rensburg som intervjuas av ansedda Stephen Brook – varför bemödar sig en ansedd tidsskrift som Decanter att publicera en artikel om ett riktigt vinarsle som AVR? Förstår det inte för där är ingen kvalitativ läsning och jag upplever endast artikeln som ett försök som lam skojfrisk läsning i hopp om att förbättra Sydafrikas image. M a o beställningsjobb av antirök-patrullen…

    Hade det inte varit så mkt hyckleri kring hur viner provas, betalas/fås av merparten bedömare hade jag inte varit lika kritisk. Då hade jag nöjt mig med att kritisera för stora provningsgenomgångar, för lite tid, ingen dekantering och krav på omprovning av alla viner som får kassa omdömen för att säkra flaskan inte var felaktig, provaren hade en dålig dag etc) – allt för att en publicering inte ska få förödande konsekvenser byggt på kanske felaktigheter!

  • MMM

    >Jag har rotat igenom deras nya vinguide, och jag kan inte hitta några detaljer om provningarna (förutom att de var fyra stycken som gjorde det). Det är ingen hemlighet att vinerna inte provas blint och det verkar rätt givet att de har provat gratisprover från importörerna (speciellt det mycket lilla och skeva urvalet från beställningssortimentet). Fast någon mutkolvstaktik kan det knappast vara eftersom allt fick fyndstatus…

    Decanter har jag aldrig läst – men jag kan säga att detta var min sista prenumeration på Allt Om Vin. Kvaliteten på en del av de artiklar de producerar är nära “mitt sommarlov” nivå. Sen är tidningen nästan som ett komplementblad till Varunytt – dvs de skriver bara om den svenska lilla vindammen. Tänk vilka visioner en svensk vintidning skulle kunna ha! Men vem behöver tidningar när det finns vinbloggar…

  • MSVin

    >Right On Spot Niklas J och MMM

    Jag har inget övrigt att tillägga!

  • Frankofilen

    >Hehe – det här är alltid lika kul att diskutera.

    Decanters World Wine Awards har åtminstone tidigare varit en stort skämt. Som redan sagts tar man precis som Allt om Vin bara med gratisprover som skickats in – vilket medför att luckorna brukar vara hårresande stora i de olika regionerna, samtidigt som man i vanlig ordning tar till brösttoner i stil med att man är världens största och bästa tävling… Det var väl i år en tysk Pinot Noir korades till världens bästa i konkurrens med någon Nya Zeeländare, nån från Chile och en nollsexa från Camille Giroud? Vinet är säkert gott, men det kryllade nog inte av insända bidrag från DRC, Leroy, Rousseau, Dujac, Roumier etc i den uppställningen…

    Jag tror inte det är många fler än de journalister som nämnts som provar blint. Proffsen brukar ju hävda att de är helt okänsliga för etiketter. Men det är klart – har man aldrig druckit något gott från Patriarche är väl inte sannolikheten så stor att man skall gilla denna nollsexa heller om man vet vad man dricker…

  • Niklas J

    >Lite OT men jag kan inte undanhålla er ett citat jag fann häromdagen.

    Terry Thiese, om människor som fokuserar på poäng:

    ”Those kinds of people are the ones who fast forward their porn DVD’s in order to get to the pop-shot. Don’t you wanna fucking know what’s going on in the middle”.

  • Per and Britt

    >Skulle knappast tro att Decanter provar gratisprover.

    Snarare är det så att tävlingen är en väsentlig inkomstkälla för tidningen – de producenter som deltar betalar säkerligen en avgift för att få vara med i tävlingen. Sen provar de dock vinerna blint.

    Men å andra sidan kanske det inte är så konstigt. Det är nog ganska naivt att tro att tidningen skulle kunna prova ”alla viner i ett vindistrikt”, än mindre i hela världens vindistrikt. Och att man dessutom skulle ha råd att betala för allt. Gör kalkylen så är det lätt att förstå. För vilken tidningsköpare skulle vara beredd att betala tio gånger så mycket för tidningen som man gör idag? Som det skulle bli om allt skulle finansieras helt oberoende. Trots allt handlar det ju om en kommersiell verksamhet.

    Per

  • Frankofilen

    >Du har förstås en klar poäng där, Per. Tänk vilken härlig kassako för Decanter. Och när man sedan givit någon sorts medalj till i runda slängar 65% av alla viner som skickades in kan man casha in igen – producenterna erbjuds då köpa klistermärken att sätta på flaskorna. Men det kanske är en win-win-situation…Lite som Wine Spectators restaurang-utmärkelser.

    Kanske är det brösttonerna och det eviga uppumpandet av den egna förträffligheten jag stör mig på. Åtminstone förra årets Awards-nummer pryddes av texten “the best wines in the world” i stora versaler. Klangen är minst sagt falsk när man såg hur stora luckor som fanns i varje region. John Livingstone-Learmonth var åtminstone ärlig i egenskap av regional chariman för Rhône: “sheer lack of breadth in the wines submitted meant that the region’s best colours were – once again – not paraded”.

  • Niklas J

    >Frankofilen, har missat John Livingstone-Learmonths kommentar men det ökar bara min respekt för den mannen. Vem som är Rhones sakkunnige nummer ett råder det inget tvivel om för min del…

  • Niklas J

    >Tog bort mitt förra inlägg då jag upptäckte det var ett par syftningsfel i det;

    I senaste Decanter awards stod det:

    “Our experts tasted 9219 wines to come up with 26 bottles that stood out as the best of their region and the best of their type in the world”.

    Detta är ett märkligt sätt att fomulera sig då Decanter inte alls provar samtliga viner. De som väljer skicka in har sannerligen ett behov av det!

    En kritiker skrev att underrubriken på Decanter awards borde vara: “The best wine buys on the shelves today, from the growers who cared to submit their wines”.

    Hade Decanter skrivit så hade jag inte haft någon som helst invändning mot provningen då den då visat på ärlighet och inget uppsåt lura gemene läsare att tro de provat det bästa..

    Naivt har sannerligen rätt i, men naivt då i den bemärkelsen av tidningen att tro man kommer undan i långa loppet med att tuta i läsarna värdet av en sådan genomgång.

    Att en tidsskrift skulle bli vansinnigt dyr om de köpte allt hör inte till kärnproblemet och jag lämnar det därmed därhän…

  • Niklas J

    >Om upplägget på Decanter Awards;

    http://www.decanter.com/specials/72555.html

    Per och Britt; jag tror ni har helt rätt. Det låter so en kassako!

  • Per and Britt

    >Men man kan ju inte heller ha orealistiska förväntningar på ett sådant arrangemang, eller på en sådan publikation.

    Är det någon som tror att man tittar på alla världens filmer innan man delar ut priserna på filmfestivalen i Cannes? (Där säkerligen de deltagande filmerna också betalar för att vara med och bedömas, och eventuellt få ett pris.) Hör jag några upprörda toner?

    (Eller mer närliggande – tror någon att Parker provar alla världens viner innan han sätter sina poäng?… Det är bara i Sverige man är så ”lyckligt” lottad att en vinjournalist kan prova ”alla” viner.)

    Är det inte ganska uppenbart att i en tävling är det endast de som deltar som har chans att vinna? Och är det inte lika uppenbart att en tävlingsarrangör inte nödvändigtvis behöver skriva det på näsan på läsarna?

    Varför ska man hålla vinpressen (eller vintävlingsarrangörerna) mot en högre, eller i varje fall annorlunda, standard än andra? Finns det verkligen något att uppröra sig över?

    -Per

  • Niklas J

    >Hej Per,

    Tack för din kommentar.

    Jag vill inte påstå mina förväntningar på arrangemanget i sådant är orealistiskt; jag riktar min kritik mot hur man väljer formulera sig i redogörelsen av tillvägagångssättet.

    Vinerna som provas ÄR ett från de producenter som valt skicka in sitt vin. Varför är det så svårt skriva? Det är ingalunda alla utan från dem som vill ha sina viner betygsatta och de som inte vill har antingen inte behovet eller lusten. Ögna genom Bordeauxslotten som valt att deltaga – är det de bästa i regionen? Har de bästa behovet att deltaga i en sådan här provning? Åtminstone jag saknar en bra bit mer än 200 slott i provningen som högst sannolikt skulle placera sig högre än de flesta deltagande. Jag tycker på inga sätt att läsaren bör förstå att det är endast bland de viner som deltar i Decanter Awards som gör upp om bästa vin i en region eller land. Implicit kan man läsa mellan raderna men nu är inte alla initierade vinkännare utan många som läser skriften är glada amatörer. Decanter behöver inte heller skämmas för sin provning, det är en imponerande insats men ändå; varför inte bara klargöra spelreglerna för läsaren direkt? Blir lösnummerförsäljningen så pass lidande då?

    Än en gång; det hör inte till kärnproblemet huuvida någon filmkännare sett alla världens filmer, att alla viner kan provas i Sverige eller om Parker provat all världens viner; det handlar om att kommunicera ut att de viner Decanter provat och bedömt är de som producenter valt att skicka in. Inget annat.

    Vinpressen har makt och som vinskribent i en av landets ledande tidsskrifter/dagstidningar, må det vara i USA, UK eller Sverige, har du ruskigt stort inflytande över folks dryckesval. Menar du seriöst att vinpresen då inte ska tåla granskning? Varför skulle de undslippa nålsögat då de sitter i en guldsits och kan påverka ditt vinval – och göra egen vinning på det kanske? En journalist/kritiker och liknande ska tåla samma granskning som han/hon själv utsätter en person/ett objekt för. Vare sig du är vinjournalist, litteraturkritiker eller politiskt sakkunnig måste du vara beredd på att själv bli granskad. Granskande journalistik är väl inte envägskomunikation?

    Värt att uppröras över? Nja, det tycker jag inte – men om ingen vågar kritisera och ifrågasätta är all information värdelös.Vare sig den visar upp sig i en Decanter Awards-provning eller om det är förstasidesnyheterna i en dagstidning.

    Avslutar med att säga detta enbart är mina åsikter.

    MVH

    Niklas J

  • Patrik

    >”Är det någon som tror att man tittar på alla världens filmer innan man delar ut priserna på filmfestivalen i Cannes? (Där säkerligen de deltagande filmerna också betalar för att vara med och bedömas, och eventuellt få ett pris.) Hör jag några upprörda toner?”

    Vilket märkligt resonemang…
    Nej, det är naturligtvis inte så att en enda liten jury sitter och tittar igenom alla världens filmer innan de bestämmer vilka som ska få guldpalmer. Däremot tittar recensenter i respektive länder igenom alla filmer som görs och det går för Guldpalmenjuryn att enkelt utröna vilka filmer som kan kandidera, genom allt annat förarbete som andra har gjort. Film-liknelsen kan alltså inte appliceras på detta.

    Det vill säga: Genom andra kritiker och provare världen över så kan det antas att Domaine de la Vielle Julienne, Domaine du Pegau, Clos des Papes, Roger Sabon och några till tillhör de bästa producenterna i Chateauneuf-du-Pape.

    När sedan då Decanter ger ut ett nummer med den stora texten på omslaget: “The Best Wines of Chateauneuf-du-Pape”, och inte har testat ovan nämnda viner så blir det missvisande.

    Det pinsamma för Decanter i sammanhanget är att tex Parker inte heller köper in sina prover, men det finns inte en producent i Chateauneuf som inte skickar in sina viner till honom (eller till provningarna som hålls på plats i distrikten). Oavsett om producenten i fråga kan sälja slut på en årgång på en förmiddag, även utan Parkerpoäng.

    Det är inte bara vi som tycker att just Decanters metoder är tveksamma, det gör även en stor del av världens bästa vinproducenter.

    “(Eller mer närliggande – tror någon att Parker provar alla världens viner innan han sätter sina poäng?… Det är bara i Sverige man är så ”lyckligt” lottad att en vinjournalist kan prova ”alla” viner.)”

    Det här föstod jag inte alls. Menar du att svenska recensenter provar fler viner än Parker? Skillnaden är just att Parker (ur kvalitetssynvinkel) provar det mesta av det bästa.

  • Per and Britt

    >Niklas –
    Tja, det är samma problem I alla sammanhang. I primörprovningarna i Bordeaux förekommer aldrig Premier Cru-slotten (liksom ett antal av de andra förmodade storheterna i Bordeaux) men ändå anser många att primörprovningarna i mars/april är en bedömning av Bordeaux’s bästa viner.
    . . .
    Visst ska vinpressen tåla granskning. Har jag sagt något annat? Vinpressen, i synnerhet i Sverige, torde må väl av lite mer ”granskning”… Eller kanske helt enkelt lite fler läsare som ”bryr sig” om bra skrivet och mindre bra skrivet.

    - – -

    Patrik -
    Filmliknelsen tycker jag var ganska bra, även om du avfärdar den lättvindigt. Det är endast de som väljer att ställa upp, och att betala, som kommer ifråga. Och tävlingen anses ofta vara en mätare på ’världsklass’. Samtidigt som igen egentligen tror att en film är ’världens bästa’ bara för att den fått en guldpalm.

    ”Det är inte bara vi som tycker att just Decanters metoder är tveksamma, det gör även en stor del av världens bästa vinproducenter.” Argumentationstekniskt intressant. Väldigt svepande argument. Vad har du för belägg för det? Har du frågat ”en stor del av världens vinproducenter”? Att de inte deltar kan knappast anses vara ett tecken på att de inte anser Decanter viktig. Det kan finnas många andra skäl.

    Nej, jag menar inte att svenska vinskribenter provar mer än Parker. Tvärt om. (Antagligen, jag vet inte hur många viner Parker, eller någon annan, provar.) Svenska vinjournalister lever i en miljö där det endast finns runt 2000 eller 6000 viner (beroende på hur man räknar) i ”vinvärlden”. Det är en överkomlig uppgift att prova igenom det antalet viner på ett år och att därmed anses (eller anse sig) vara välinformerad. Parker, eller vilken som helst annan vinskribent som inte lever i en monopolsituation, har tiodubbel eller hundrafalt, eller mer, fler viner att ta hänsyn till.

    Man kan inte tro att det finns en ”sanning” om vad som är bästa vin, och man kan inte heller tro att det finns en guru (eller vad man nu väljer för uttryck) vid namn Decanter/Parker/WS/[godtycklig annan svensk/icke-svensk vinskribents namn] som kan uttala sig om vad som är bäst eller inte. Det verkar vara ett ganska svenskt fenomen (och kanske amerikanskt) att man tror på auktoriteterna på ett så helhjärtat sätt att man har svårt att inse att de inte är mer än vanliga människor och vindrickare. Och att det därför är klokt att bilda sig en egen uppfattning.

  • Niklas J

    >Patrik och Per,

    Tack för era kommentarer.

    En sak kan vi nog enas om och det är att det är ett outtömligt ämne för diskussion. Jag har inte så mycket mer att tillägga utan att riskera återupprepa mig så jag nöjer mig med att instämma i Pers slutstycke vilket jag personligen upplever som ‘spot on’:

    “Det verkar vara ett ganska svenskt fenomen (och kanske amerikanskt) att man tror på auktoriteterna på ett så helhjärtat sätt att man har svårt att inse att de inte är mer än vanliga människor och vindrickare. Och att det därför är klokt att bilda sig en egen uppfattning.”

    Niklas J

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers