>Vinveckan som varit – #1

11

>
En vecka med först bihåleinflammation och nu dubbel ögoninflammtion har inneburit obefintlig vinkonsumtion för min del. Men inget ont som inte för något gott med sig; i min feberyra föddes idéen om en veckokrönika. En krönika i vinets tecken naturligtvis och innehållandes allt från vinnyheter, egna funderingar och annat uppsnappat. Mise en bouteille gör härmed ett försök att leverera en veckovinkrönika varje söndag publicerad på någon ur bloggtrilogin Mise en bouteille, Portugisiskt eller Mad about Madeira!

*


Har finanskrisen nått Premier Cru-nivå? Helt otänkbart är det inte då Francois Pinault sett sitt imperium halveras värdemässigt de senaste månaderna. Pinault, huvudägare till Chateau Latour sägs sakta men säkert sälja över till Bernard Magrez vilket innebär att slottet får en ägare som faktiskt är bosatt i Bordeaux, något som inte varit fallet på bra länge vad gäller Latour. Först läser jag med intresse men inser snart; bryr jag mig egentligen? När köpte jag en Latour senast? Premier Cru är numera endast möjligt köpa om man ger avkall på en semesterresa och vem vill det? Bordeaux är fantastiskt men även vinfantaster vet när måttet är rågat; Premier Cru är numera sådant man ser på MTV Cribs, i någon west coast rappares kylskåp – bredvid Heinz ketchup….

*


Så, äntligen tog jag mig tiden att läsa tråden kring Claude Val Rouge och Blanc. För er som ännu inte uppmärksammat inlägget så handlar det kort och gott om en vinjournalists heroiska kamp om att i en nationell tidning skriva upp ett enkelt vardagsvin (som när han började var placerat i beställningssortimentet) till den milda grad att det nu är i ordinarie sortiment. Vinjournalisten ifråga fortsätter dock hylla vinet för nu ska det upp som nummer ett på försäljningslistan – eller? Läs särskilt signaturen Pomerols eminenta sammanställning av antalet gånger vinet rekommenderats av journalisten ifråga. Eftersom jag redan gett upp hoppet om svensk vinjournalistik och dess seriositet kan jag inte längre framkalla någon ilska, bara skratta åt eländet och tacka EU för att de gett oss alternativa inköpskällor. Förtjänar Sverige inte bättre vinjournalistik än så här? Eller är detta resultatet av den uppenbarligen inte helt friska svenska modellen för försäljning av alkohol och jakten på APK?

*


Och det fortsätter lukta unket i vin-Sverige. I veckan kom det fram att en agentur gjort märkliga utbetalningar till ett bolag i Gibraltar. Bolaget från iberiska halvöns spets skulle ha verkat för agentens räkning och provsmakat, granskat druvornas kvalitet, tipsat om producenter etc. Detta visade sig vara osanning och då ändrade agenturen sin historia till att företaget bistod med marknadsanalyser. Skatteverket bad få ta del av dessa och då fick man inskickat uppgifter hämtat från spanska jordbruksdepartementet, allmänna uppgifter som varit tillgängliga på internet och utskrivna härifrån. Märkligt någon är villig betala fem miljoner kronor för sådan information.

På frågan hur agenten kommer gå vidare levereras det naturliga svaret: ”Vi kommer att bestrida detta och ta fram ytterligare bevis för att vi har rätt.” Om man nu inte har något att dölja; 1. Varför samarbeta med ett bolag residerandes i Gibraltar? 2. Varför ändra sin historia? 3. Varför inte ta en seriös funderare på att skicka alla anställda på en internetkurs så de kan lära sig hämta och finna information – så företaget slipper betala fem miljoner för något en anställd kunnat skriva ut på 10 A4….

*


Att vin ibland är så mycket mer än just bara vin visade en flaska J.A. Ferndandes Moscatel de Setubal på bästa sätt. Den gamla flaskan som funnit vägen in i min modesta samling hade en historik utöver det vanliga och i min jakt på mer information om vinet stötte jag på en portugisisk bloggkollega som haft förmånen prova den.Det ena gav det andra och vi upptäckte vi delade en passion; Madeira. Rekommendationer, utbyte av erfarenhet, tips var oerhört givande och tack vare vårt gemensamma intresse talade vi med varandra som två gamla goda vänner! Så visst är vin fantastiskt; inte bara är det gott utan det delar med sig av historia, öden, skapar vänner och låter likasinnade mötas!

*

Bordeaux en primeur 2007 gjorde inte mig exalterad. Vinerna var löjeväckande högt prissatta och med tanke på hur medioker årgången ändå var är jag övertygad om att vinerna knappast lär vara dyrare när de väl står på hyllorna. I den andra änden så är 2007 från Bourgogne desto mer spännande! I veckan så damp Berry Bros & Rudd’s en primeur katalog ner i brevlådan. Vit och röd Bourgogne där särskilt de vita hyllas gör ju mig lockad att förflytta en primeur-tänket till Bourgogne nu när Bordeaux lever ett eget liv och tror man kan sälja 2006, 2007 och snart 2008 till ockerpriser.

Priserna på Bourgognerna är rimliga och producentutbudet utmärkt. Efter Håkans eminenta 1996-provning nyligen är det lätt argumentera för mera Bourgogne i portföljen. Just nu är katalogen dock endast kvällslektyr i väntan på en kraftigt förändrad ekonomisk situation….

*


Nytt nummer av Decanter damp ner i veckan. Jag får känslan av en allt mer urvattnad tidning med mindre och mindre intressanta och givande artiklar och med mer och mer ointressanta bedömningar a la “50 best value reds”. Med andra ord så blir det ingen förlängning på den prenumerationen. Lyssnar med glädje på andras erfarenheter av vintidsskrifter.

*


Avslutningsvis ännu en försäljning som dock visade sig vara ett elakt rykte och som snabbt avfärdades å det bestämdaste av huvudpersonen själv, Gérard Perse. Någon har spridit ryktet att Pavie var till salu och jag kan förstå om den mannen börjar tröttna på den häxjakt som han utsätts för. Att Pavie är kontroversiellt är väl ingen nyhet men personligen är jag övertygad om att mannens 2000, 2003 och 2005 är viner som beundras om 40-50 år; moderna varianter av 1947 Cheval Blanc – ett vin som sägs ha portvinsliknande struktur! Där verkar det passa Jancis Robinson men inte när det gäller 2003 Pavie….

*


Share.