>Vinveckan som varit – #10

>
Veckans vinkrönika hyllar en restaurang utan ockerpåslag på vinet, undrar vad som krävs för att anses ha ett bra urval, resonerar kring prissättningen på en primeur 2008 och avslutar med en gammal tawny…håll till godo!

“Garagist, I am – Black sheep, wouldn’t deign – Bad boy, I remain.”

Som småbarnsförälder kan ett restaurangbesök vara allt från alldeles underbart till en middag man önskar var avslutad innan den börjat. Antingen tycker lilltjejen det är toppen sitta och charma alla andra gäster eller så får man turas om att jaga henne runt halva restaurangen. Lösningen bor i Täby och det är morföräldrarna som möjliggör ett restaurangbesök utan barn! Jag är sällan på restaurang i Sverige för upplevelsen. En sådan kostar för mycket och det jag främst är negativ till är kostnaden för dryck. Intetsägande viner har påslag på uppåt femhundra procent och alltför ofta slutar det med att jag dricker öl ute för vem vill betala 105 kr för ett glas Rawson’s Retreat?

Men det finns tillfällen då irritationen över nämnda faktum får stanna hemma och ikväll är ett sådant tillfälle! Ikväll är det jag och min kära hustru – på tu man hand. Vart vi ska vet jag inte – J vill överraska. Väl framme visar det sig att ett besök på Nygårds Värdshus väntar – i deras Skänkstuga. Läget är idylliskt i Täby Kyrkby och nära Vallentunasjön. Skänkstugan är lantlig och ombonad och det andas trivsamhet.

Vi visas till vårt bord och kvällens första överraskning är vår servitör som är en barndomskompis till J. Hon och maken driver tillsammans Nygårds. À la carten är begränsad till fyra-fem rätter av vardera förrätt, huvudrätt och dessert vilket är positivt. Det råder en viss förfinad husmanskänsla över rätterna och jag bestämmer mig för en havskräftsoppa med ostmuffins till förrätt och lammrostbiff med hemlagad mejramkorv och baconsky till huvudrätt.

Nästa överraskning! Vinlistan är klen och allt är hämtat från Vinovativas sortiment. Men det gör inget för överraskningen ligger inte i detta utan i priserna. Att exempelvis ta 459 kr för en Bad Boy 2005:a är mycket sympatiskt; ett vin som i Systembolagets beställningssortiment kostar 199 kr. Tyvärr serverades den inte på glaset men det var ändå värt fråga i och med vi väntar utökning av antalet familjemedlemmar – inte läge beställa in en flaska själv med andra ord. Och visst fixades det. Ett rejält glas för en fjärdedel av flaskpriset. Sympatiskt!

Utöver Bad boy provar jag ett glas av Jean Luc Thunevins 2007 Presidial Blanc och avslutar med ett glas 2005 Chateau Simon från Barsac. Alla tre viner välgjorda där Bad boy ändå var kvällens vin. Från stockar med ett snitt på fyrtio år, och som alltid när det gäller Jean Luc, 100% nya barriques varje årgång. Funkar klockrent till lammrätten och hanterar de många smakerna galant. Det vita som är en mix av Sauvignon Blanc och Semillon, 80% av den förstnämnda, är en generisk Bordeaux. Syran är fräsch och vinet läckert spritsigt – delikat och ett härligt matorienterat vin även om just kombon med den milda och sammetslena soppan kanske inte är den optimala. Barsac-vinet avnjutes som en dessert i sig – det är lättdrucket och njutbart men kvalitetsmässigt långt från de mer namnkunniga kusinerna.

Helhetskänslan är ändå ett plus i kanten. Nygårds gör ett bra jobb och levererar ett ombonat restaurangbesök med sympatiska priser på såväl mat som dryck. Ingen finanskris bland borden här inte och det är bara inse man kanske ska lämna ockerpriserna i innerstan för att kunna njuta på restaurang utan att spendera en månadshyra. Vi kommer gärna tillbaka!

P.S. Inledande citat är Jean Luc’s version av “ Premier je suis, second je fus, Mouton ne change” - den gamle Mouton-Rotschild baronens bevingade ord.

“No one has been excited about Bordeaux since 2005 – no one at all. “

Orden är Simon Staples, VD för Berry Bros & Rudd’s Fine Wine-avdelning. Staples berättar för Decanter att han inte har några planer på att köpa en enda låda om inte priserna går ner till 2002-nivå. Fortfarande har BBR osålda lådor av 2006 & 2007 och accepterar inte prisfall på de 10-15% som slotten erbjuder. Inte ens sänkningar runt 30-40% gör BBR intresserade då Simon Staples menar konsumenten först blir intresserad med priser som 2002.

Prissättningen av 2007 spökar fortfarande och frågan är om Englands största inköpare lyckas pressa producenterna. Staples avslutar med att säga:

“Given the really rocky economic times, it will be a really good thing for Bordeaux to give us a bargain. And, believe it or not, I do have some sympathy for the châteaux, because they are trying to increase quality.”

Återstår att se om högmod går före fall. 20 mars startar BBR sin eftertraktade en primeur av Rhone 2007. Hur ska Bordeaux kunna matcha utan att sänka priserna radikalt?

Att jag har en fäbless för portugisiska viner har nog inte gått någon obemärkt förbi. Senaste stora nyheten från Dourodalen är att João Ferreira Álvares Ribeiro, mannen bakom Quinta do Vallado, går i rakt motsatt riktning i dessa bistra ekonomiska tider och investerar tungt i en utbyggnad av egendomen. Från 300 till 600 000 flaskor är målet och investeringen går till ett nytt vineri och inköp av fler marker. Vidare kommer han enbart koncentrera sig på bordsvin och släpper de fortifierade. Bara att hoppas det inte går ut över kvaliteten men så här är det; man kan inte leva på att göra begränsade mängder av enbart toppviner….

João är en av Douroboys – en grupp bestående av fem producenter i Dourodalen. De har gått samman för att marknadsföra områdets viner och ingen kan väl påstå annat än att de lyckats. Fast det kanske inte är så svårt – det är ju en oerhörd potential de sitter på och vinerna är fantastiska. Och visst ser de ganska coola ut…

“Ny vinsajt erbjuder portugisiska kvalitetsviner”

Så lyder rubriken jag finner på Wow News. Spontankänslan är lycka och jag skyndar mig knappa in URL:en för att mötas av fem röda portugiser, två vita, en rosé och ett portvin!

“Invinitum.com är en av de senaste i raden av vinsajter som erbjuder det de flesta andra sajter har i sitt sortiment. Det unika med denna sajt är ett någorlunda exklusivt urval av portugisiska viner.”

Att kalla åtta viner för ett urval är väl att ta i och när jag ser det dyraste vinet, 2001 Quinta do Cotto Grande Escolha – en egendom som jag anser lever på gamla meriter, blir jag knappast imponerad. Det här kunde köpas i höstas ur beställningssortimentet för ungefär samma pris – jag provade och fann den rejält överprissatt och utan större intresse.

Invinitums intresse för Portugal betvivlar jag inte men att skriva en nyhet som den jag fann på Wow News är märkligt med tanke på hur vida överlägset portugisiskt utbud exempelvis Portucastas har. Låter bara som taskigt formulerad marknadsföring – eller synnerligen klumpigt författad artikel…

Veckan som gick bjöd på en intressant iakttagelse vad gäller att kombinera mat och vin – en iakttagelse som fick mig tänka på hur effektivt vi kämpar för att dölja våra doft- och smaksensorer. En flaska vit torr Bordeaux som provades över två dagar visade sig vara strålande till Wienserschnitzel och jordgubbssallad medan den mer klassiska kombon, färsk pasta med räksås, inte alls var särskilt behaglig. Häri ligger nog största utmaningen för – att få gemene man ändra uppfattning om vad som passar till vad. Det är inte så enkelt som rött till kött och vitt till fisk utan tillbehören och oftast såsen är de som ledsagar vinet i än större utsträckning.

Men hur ska man få folk våga prova och framför allt våga känna efter? Vi föds utan preferenser och det är först under vår uppväxt vi så sakta lär (omedvetet) göra oss av med det doft- och smaksinne vi föds med. Allt ska döljas; parfym, deodorant, krämer, parfymerade tvättmedel, rengöringsmedel och så vidare gör att vi lär oss förtränga våra sinnen. Barn med ett fortfarande oförstört sinne har en helt annan uppfattningsförmåga än många vuxna för de är inte hämmade av samhällets normer – än. Barn fäller de mest intressanta kommentarer om dofter och smaker och faktum är att när man startar sitt vinintresse och börjar gå på provningar, är det som att börja om från där du var barn. Plötsligt skall man våga lita på näsan och gommen och inte nöja sig med ett: det är gott.

För flertalet vuxna idag smakar rött vin just inte mer än så och vitt förmodligen friskt. Begränsar vi våra sätt uttrycka oss är det lätt fastna vid en flaska rött till köttbiten, fast tillbehören skriker efter ett vitt vin!

Så, hur får man gemene man att våga lyssna på sina sinnen igen?

Jag funderar på det där med korkdefekta viner. Systembolaget ger pengarna tillbaka om vinet är defekt och sätter en gräns på inköp gjorda senaste två åren. Konsumentköplagen har i samband med EU:s förordning lagt till ett tredje år men här gäller det visa du inte varit orsak till skadan. Hur gör man det föresten? Omöjligt bevisa så de två åren får man nog ändå vara ganska nöjd med.

Köper du på Auktionsverkets vinauktioner är det dock ‘caveat emptor’ som gäller, köparens risk. Här ersätter man enbart om det visar sig du köpt en förfalskning. Likadant är det på vinauktioner runt om i Europa, vid kommissionsförsäljning och hos vinbutiker som säljer gamla viner.

Men jag skulle gärna vilja veta mer praktiskt hur alla internetbolag hanterar korkfrågan. Litar man på sin kund eller kräver de flaskan skickas tillbaka? Är det pengar åter som det bör vara om omleverans inte kan ske?

Tror det är dags göra en koll vad de större internetbutikerna har att säga. Är det någon av er som har erfarenhet dela med sig lyssnar jag med stort intresse.

‘Varför dricker du bara gammalt vin?’

Frågan har jag fått mer än vid ett tillfälle och tyvärr måste jag svara att det gör jag inte. Hade jag kunnat hade jag koncentrerat min vinkonsumtion till moget vin men tyvärr är utbudet på hemmaplan minimalt och de som finns är ruskigt dyra. Moget vin är en upplevelse – det är slutprodukten och det som varje vinälskare drömmer om. Varför annnars lagra vin? Det ger mig en respekt för drycken, vinmakandet, historien och det ger mig förståelse för vad det är med vin som fascinerar mig så pass!

Och bara för att avsluta en vecka som annars gick i yngre viners tecken är det dags för bladkorkskruven igen. En gammal tawny står på tur och då korken börjat sippra känner jag det är dags öppna flaskan.

Vinet, en Borges Quinta do Soalheiro Reserva Especial är utan åldersangivelse men är sannolikt minst ett halvt sekel. Vingården var bredvid Quinta do Junco prestigemarkerna hos Borges, en producent mest känd för sina Madeira. Flaskan dekanteras och jag skådar en mörk bärnstensaktig tawny som fyller köket medtoner av kaffe, hasselnötscreme och fat.

Hur det smakar? Det får ni läsa om imorgon på min portugisiska blogg!