>Vinveckan som varit – #16

13

>

Det regnar ute – du har glömt paraplyet hemma. Du har bråttom till jobbet – naturligtvis glömmer du hälften i farstun. Syltmackan i golvet – givetvis landar syltsidan nedåt. Nu var jag smart tänker du, när du väljer den kortaste kön i matbutiken – vad du inte visste var att tanten framför dig, med endast en liter mjölk i näven, ville berätta hela sitt livs historia för expediten. Eller, solen skiner ute och du åker på en rejäl förkylning och måste stanna inne.

Populärt uttryckt kallas det Murphys lag eller lagen om alltings jävlighet. För egen del var det en förkylning som ställde till det denna vecka och gjorde vardagen till en plåga – först denna morgon är humöret åter på topp och återigen kunde jag assistera lilltjejen med sitt gungande ute i vårsolen.

Vinveckan har främst stått för påfyllnad och då i lagret och inte strupen. En sändning från Portugal förgyllde en förkyld torsdag och jag fick glädjas över nya udda bekantskaper från iberiska halvöns skatkammare. Eller vad sägs om magnumflaskor Dão från 60-,70-, och 80-talet? Huruvida de är njutbara återstår att se – men inte kan man tacka nej till en 1966:a magnum för 150 kronor? Välkommen att läsa veckans vinkrönika!

*

Minns du ditt första dyra vininköp? Jag minns det som igår; vinet, årgången, priset och att jag var tvungen beställa flaskan! Jag var relativt nyinvald medlem i Systembolagets klubb, det vill säga – Vi som är över tjugo! Ung, ovetandes vad man skulle ta sig till i livet men sprängfylld av drömmar (egentligen det samma idag men ta bort ung!). Jag hade precis tackat nej till Grythyttan med insikten att jag ville laga mat för att det var kul – inte slita i ett kök till långt in på natten. Än idag tackar jag mig själv för det kloka beslutet jag som yngling var förmögen fatta.

Men vinets värld hade jag inte släppt;vinlitteratur betades av på löpande band och nu stod jag där, redo att beställa min första Brunello di Montalcino! Mitt lokala Systembolag hade inte flaskan jag siktat in mig på utan jag fick snällt visa framförhållning och lägga in en order en vecka i förväg. Flaskan? En 1986 Brunello di Montalcino från Val di Suga. 125 kronor kostade den och det var mycket pengar, särskilt för en som tidigare spenderat 75 kronor som mest för en Marques de Arienzo!

Vi pratar sommaren 1993. Mycket vin har runnit under broarna sedan dess men faktum är; få viner har kunnat mäta sig upplevelsemässigt med flaskan från Montalcino. Visst, jag hade kanske inte förmågan sätta ord på allt då men upplevelsen var äkta och femton år senare krävs det mycket för att matcha min första riktiga kvalitetsflaska!

På ett sätt är jag avundsjuk på alla dem med nyupptäckt vinintresse, de som precis börjat öppna upp sinnena och utsätta sig för doft- och smakintryck som går längre än friskt och surt. Samtidigt inser jag hur fantastiskt mycket bra jag fått uppleva och att jag de facto odlat mitt vinintresse under den globalt sett kanske mest dynamiska period i vinframställningens historia. Aldrig förr har så många gjort så bra vin! Med det i bakhuvudet och facit i näven; jag hade provat mig runt jordgloben flera varv, insåg jag för två-tre år sedan att jag aldrig skulle ha en chans hänga med på allt som skedde på vinfronten. Favoriterna valdes således ut och idag är fokus på mina favoritländer Frankrike, Portugal och Tyskland. Och ska jag vara ärlig är fokus främst på Bordeaux, Douro, Madeira och Mosel. Och helt, helt ärlig; ja, då är fokus på Bordeaux.

Bordeaux; en region med 20 000 odlare varav ett par tusen står för kvalitetsvin, några hundra för högkvalitativt vin och minst femtio slott för världsledande vin. Hur ska jag hinna med njuta av alla dessa? Beslutet att koncentrera mig på vissa länder och områden var således inte särskilt svårt – jag vill förstå skillnaden på en Pomerol och Saint Emilion, jag vill kunna dricka samma vin flera gånger och jag vill lära mig vad som händer med ett vin under flasklagringen. Tråkigt? Absolut inte – mitt vinintresse har inte spirat lika mycket sedan den där sommaren 1993 när allt startade.

Minns du din första flaska finvin?

*

Nu är det snart ett år sedan. 14 maj är årsdagen för mitt första blogginlägg! Att mina alster skulle läsas av fler än den närmaste och alltid lika lojala kretsen (läs familjen) hade jag ingen större förhoppning om. Men se, visst fanns det fler likasinnade därute och bloggandet tog fart. Inte bara gav det vinintresset en kick, även skrivandet i sig, mötet med andra entusiaster och upptäckterna av nya okända viner gav mersmak. Bloggen har blivit tre och nu saknas egentligen bara en sista, den om Tyskland. Namn är tjingat och vem vet; snart är den här!

Så, hur tackar man då på bästa sätt de som läst mina inlägg under året som gått? Tja, vad sägs om en frågesport där vinnaren förutom ‘fortune & glory’ även erhåller ett vinöst pris? Under morgondagen dyker ett antal bilder upp på sidan – testa dig själv och skicka din tipsrad! Den första med alla rätt vinner, alternativt den 14 maj om ingen lyckats pricka alla, vinner den med flest rätt!

*

En sida fylld med vackra vinvyer och vinmänniskor! Ta en titt på First International Biennal Festival of Vine and Wine Photographs – lätt fastna här bland alla fotografier och drömma sig bort en stund!


*

Nyligen släpptes den – “The S. Pellegrino Worl’s 50 Best Restaurants“. Återigen knep Ferran Adriás El Bulli förstaplatsen och The Fat Duck behöll sin andraplacering. För oss nordbor är det extra kul läsa om den nya trean, Noma. Nu är det visserligen inte bara att kila in utan att ha förbokat men visst är det skoj att Rene Redzepi lyckats skapa gastroturism till Danmark. Med fokus på myllans och havets råvaror, främst skandinaviska, har han rest sju placeringar, från förra årets tionde till nuvarande bronsplacering. Imponerande!

Mindre kul är människors behov av att rangordna upplevelser. Ferran Adriá i all ära, men vad är det som säger att du får den bästa matupplevelsen där och inte hos Mathias Dahlgren som letat sig in på en 50:e plats på listan? Är El Bulli femtio gånger bättre? Och är den tolv gånger bättre än The Frech Laundry som hamnat på just 12:e plats? Tråkigt är det hursom att vi alltid måste söka graderingar på allt vi äter och dricker. Siffercirkusen har gått för långt…

Personliga preferenser styr upplevelsegraden. Hur vill du ha din gåslever exempelvis? Klassiskt eller serverad i ett provrör inlindat i diskodimma? Nu är jag ingalunda en motståndare till högteknologisk matlagning men ibland får jag känslan att det är andra faktorer som tagit över och att syftet lätt glöms bort. Molekylär matlagning är en lek med sinnena och vänder upp och ner på ens förväntningar. Är det godare? Inte i min värld men säkert i andras.

Jag är ingen förespråkare av långa sittningar och många rätter. Dessutom, vem vill äta tolv rätter och först börja känna sig mätt runt den tionde rätten? Någonstans går koncentrationen förlorad och även det enkelt lustfyllda med mat.

Dock, det förtar inte Nomas succé och jag hoppas det uppmuntrar fler skandinaviska restauranger gå samma väg!

*

“Looking back through my tasting books, somewhat to my surprise I have recent notes on 16 vintages of Chateau Margaux. Some are duplicated, and all but two at excellent vertical tastings….”

Orden är Michael Broadbents, mannen som provat det mesta och lite till.

Visst, han fyller 82 år på lördag men ve och fasa; är det så här det är att bli gammal? Glömma bort att man nyligen provat 16 Chateau Margaux!! Så många Ch. Margaux har jag inte provat under mina femton års vinintresse.

*

Vete tusan om jag vågat spendera en natt där! Jag talar om huset vi var och kikade på idag. Visst var det ett renoveringsobjekt, det var vi medvetna om, men att det skulle skicka Se7en-rysningar längs ryggraden hade jag knappast räknat med.

Dessutom, första som mötte en i entréen var en mögellukt. Sedär, något bra med att vara erfaren vinprovare när man letar hus. Visserligen går det lika bra gifta sig med en fastighetsförvaltare men här var jag snabbare än J med att döma ut huset!

Att källaren dessutom var för varm gjorde inte saken bättre – ingen framtida liten vinkällare här inte. Sökandet går vidare samtidigt som uppgivenheten ökar – rucklet vi kikade på ämnade byta ägare för 4,9 miljoner kronor! Sista idioten är tydligen inte född än…

Förresten, någon med mer ingående kunskap om vinkylar? Om det nu inte blir hus får alternativ sökas. För visst är det skillnad på vinkyl och vinkyl?

*

Som vänner vi dela – 16 flaskor bordsvin, 10 starkvin och 12 magnum var kanske i mesta laget för min del, men erbjudandet var så pass frestande att det var omöjligt tacka nej! Bror var dock inte sen att haka på och i veckan kom så lasset. Magnumflaskor Dão från 1966-1987, Colares från 1957-1970, fortifierat från slutet av 1800-talet och så trillade det bland annat in tre Periquita också, från 1963, 1967 och 1974. Läge för en synnerligen intressant provning med andra ord!

Säkert är det flera som är tveksamma och mindre välsmakande men många lär vara alldeles underbara också! Och för 130 kr flaskan inklusive frakt och skatt till Skatteverket kan Systembolaget kasta sig i väggen! Tack EU-domstolen för att ni förgyllde mitt liv som mobbad vinentusiast och gav detaljhandelsmonopolet bassning vad gäller handel över internet!

*

Rejält uppmuntrad av en £50 Voucher gick jag på inköpsrunda hos Berry Bros & Rudd. Valet föll på en låda 2004 Hermitage Monier de la Sizeranne och priset landade på £257 inklusive duty och V.A.T. Det är väl inte så illa? 250 kronor för en flaska Sizeranne! 2004 ska tydligen vara en riktig långliggare så lådan får stanna i England tills jag inte kan hålla mig längre. Vad roligt det var att köpa lite Rhone – och ett stort steg att ta för en insnöad Bordeauxman!

*

Vilken vecka! Först en säker seger borta mot Vasalund och idag övertygande cupseger hemma mot Gais. Har BoIS månne prickat toppformen för tidigt eller kan vi hårt prövade supportrar rentutav börja tro på en ny era med Allsvenskan som slutresultat? Vem vet; kul är det hursom och det är bara att njuta för inget varar för evigt när man hejar på BoIS!

*

Share.
  • Björn

    >Jag minns min första flaska finvin lika väl som du tror jag. Senhösten 1994 stod jag och väntade på min syster och hennes familj på Stureplan och jag hade lite väl gott om tid. Jag gick därför in i den dåvarande vinbutiken för att kolla läget lite under tiden. Där fann jag att det gick att köpa 1986 Château Cheval Blanc, som jag tidigare läst om i Grappes nyhetsbrev, och jag spontanköpte en flaska för 583 kr. Jag var på intet vis novis avseende sora Bordeauxviner, men det var det första egna inköpet och den placerades ganska omgående på Grappe för att spara länge.

  • Anonymous

    >Jag önskar verkligen att min kvot av Cheval Blanc var större än den nu är (0 flaskor). Out of my leuage, liksom. (Däremot har jag några flaskor “små”-Cheval i källarförådet)

    Nä, kommer inte riktigt ihåg vilken min första flaska “Finewine” var, men jag skulle tro att det antingen var någon rätt habil Châteauneuf-du-Pape eller möjligen en Barolo (som jag sedan kokade rödvinssås på, till Pannacottan, fast då (kring 1995) kostade den förvisso under 100-lappen – 87 kr?). Men det är nog begreppet som sådant som spökar till det. Om jag hade gjort avstamp rejält från början (Cheval..) så hade jag nog kommit ihåg, men nu har mina referenser av vad som är ett “finewine” reviderats flera gånger under de ganska få jag trots allt nördat in mig på ämnet.

    4,7 mkr? Fuktskadad? Sista idioten inte född?
    På något sätt försöker min hjärna hitta liknelser med prissättning av vissa viner från och omkring 45´e breddgraden.
    Jag förstår inte varför..
    /Martin

  • Ruso

    >Mitt första finvin var en 1962 La Mission Haut Brion. Vi var på väg att bila hem från två veckors semester i Frankrike, jag och två kompisar. Enda “vinstoppet” på den resan var i Alsace. Innan vi skulle ut ur Frankrike och genom Belgien, stannade vi till i en liten stad och skulle köpa Coca Cola. Det här var 1979 och vi ville inte växla några Belgerfranc så vi ville passa på. Det var bökigare förr. I den lilla butiken fanns också en vinhylla och på golvet stod en trälåda blandade gamla viner. Där låg vinet för 95 Franc, nästan lika mycket i kronor då. Den flaskan blev magisk för mig och var en fantastisk smakupplevelse så småningom. Sedan dess har det alltid funnits La Mission i min vinkällare. Ägarna till La Mission sålde sedan till Ch Haut Brion och startade vingård i Californien. Det vinet har jag inte provat.

  • Niklas J

    >Vilka exklusiva inträdesbiljetter ni har :-)

    Cheval Blanc och La Mission; jo jag tackar. Sen är ju frågan – hur smakade Cheval’s 86:a och La Mission’s 62:a? 1986 var ju tufft för Merlot men Cheval’en året innan var ljuvlig när jag provade den! Kvintessensen av elegans!

    La Mission 1962 har jag stött på ett par gånger i Köpenhamn under årens lopp men aldrig köpt. Priset har varit rimligt och året ska tydligen vara bra för slottet. Hur smakade den då?

    Finbarolo Martin; var det Fontanafreddan ;-) ?? Minns den fanns i halvlitersflaskor när jag var ung och det var en ypperlig storlek!

    Angående huset; läget var i Hersby och tomten nästan 1400 kvm. Gamla fruktträd, några klippor så den som köper misstänker jag slätar huset med marken, anlitar en baltisk byggfirma som alla andra på Lidingö gör (inte bara billigare, hantverksskickligheten finns fortfarande kvar här!) och smäller upp ett nytt! Och jag gråter en skvätt och inser det nog aldrig blir ett hus med källare här ute på ön…om nästa löneförhandling nu inte har ett par tiotusenlappar extra i kuvertet per månad :-)

  • Anonymous

    >Jag håller tummarna inför din nästa löneförhandling. Vem vet? Kanske chefen slarvar med sina Excelblad och räknar helgalet. Händer tydligen hela tiden på SCB..

    Hittade nyligen ett gammalt “vinnummer” från Allt Om Mat (1999) hemma. Priserna är ofattbart låga överlag. Inflation och tio gångna år motiverar inte dagens priser. Det är inte nytt, men när man ser exakta prisförändringar på viner man köper idag är det inte svårt att ta sig för pannan – vilken resa vinpriserna har gjort! Det är väl bara att konstatera att jag är född tio år försent.

    Japp! Fontanafreddan är det jag menade, såklart! Med den gamla silvriga etiketten som fortfarande är legio i Italien – där kostade årgång 2001 på närmsta Interspar ~16,5 euro på xtrapris. Halleluja. Barbarescon från 1999 var någon euro billigare. Synd att det är så långt att åka bil bara..

    /Martin

  • Björn

    >1986 Cheval Blanc var fantastisk. Just Cheval Blanc innehåller ju inte så mycket Merlot som de flesta andra viner från högra stranden så kanske var det den faktorn som räddade Cheval det året. Den dracks runt nyår 2002-2003 mot bl.a. Mouton från samma år och piskade rumpa med Parkers hundrapoängare den kvällen. Kan bero på att Cheval stod på tröskeln till full mognad och att Mouton inte var i närheten. 16 år på nacken för en Mouton från ett riktigt toppår i Pauillac är uppenbarligen för lite. Jag tyckte faktiskt bättre om årgång 1983 (=sämre år) som dracks 1993 och då i mitt tycke var bättre än Margaux från samma år. Det är riktigt kul att konstatera att ens tycke och smak ibland går helt på tvärs mot vad farbror Bob tycker.

  • Ruso

    >Det var väl finvin vi pratade om? Annars väcker en härtappad Ch Tronquay Lalande 1973 en del goda minnen, inköpta c:a 1978.
    Hur smakade La Mission ´62?
    Den smakade himmelskt och blev urtypen för hur en Cab-Bordeaux ska smaka för mig. Det ledde i alla fall till att jag och en kompis köpte två 1955 La Mission i London några år senare för 40£/st. Jag har ett jäkla sifferminne, men smakminnet är ju som på de flesta inte så utvecklat. Då tänkte man inte heller på att det kunde vara kul att samla på anteckningar, för att läsa 25-30 år senare. Det var knappt någon som diskuterade vin då. Sånt sysslade man bara med hos Munskänkarna. På deras öppna provningar kunde man inte gå, för damerna var så parfymerade så det gick inte att känna några dofter och det snackades allt annat än vin.

  • Anonymous

    >Jag minnns mina första flaskor finvin: Talbot 1978 inköpt i Köpenhamn hösten 1984 för ca 200 kr stycket. Jag slog på stort och köpte 4 flaskor.( Lockad i fördärvet av bättre bemedlade vänner). Glory Days. Första klunken togs 1987 och det smakade riktigt gott. Jag hade visserligen smakat god Bordeaux förr men inte “min egen”. Jag drack den sista flaskan för ca 3 år sedan då var den inte Glory längre. Helt enkelt glömt bort flaskan i källaren. Numera har jag bättre koll (hoppas jag).Den bortappade Talboten hade tappat så gott som all frukt och för att vara ärlig allt annat också. Buteljen var förvisso snygg, med sigillprägling i flaskan och allt. Talbot har ju ändrat sin flaska och även innehållet. Jag tyckte det var ett tag sedan jag drack en riktigt bra Talbot.

    Det enda Bordeaux vin jag druckit från 1962 var Lynch Bages och det var riktigt bra.(Apropå 1962).

    Det är bara till att hoppas på lönelyft, alternativt okänd avliden släkting som anser att du bör bo på i ett hus på Lidingö med riktig vinkällare.

    Inget fel på fukt men det skall var i källaren. Keep on Blogging

  • Ruso

    >Förlåt om jag kommer ifrån ämnet. Men jag drack en Mouton ’86 förra måndagen. Björn, nu är den mogen att dricka. Den är för mig ovanligt fruktig,som tog mig till de bästa jänkarvinerna, men har en oerhörd balans och elegans. I ett annat glas stod en Dominus ´86, som var oerhört potent och hade en bit kvar till mognad. Den kändes både torrare och svalare är Mouton. Ge den något år till.

  • Björn

    >Gränsfall om det räknas som trådstöld. Tack också för tipset att min sedan mer än sex år urdruckna Mouton -86 är färdig att dricka nu. Not!!!:-) Även om den köptes in för i sammanhanget rena fyndpriset 3950 kr kändes det aldrig aktuellt att köpa flera. Snål, klok eller fattig? Det varierar från dag till dag men just då var jag nog bara fattig.

    Om jag idag skulle ställas inför valet att köpa en Mouton eller t.ex. 20 flaskor Malleolus 2005, eller möjligen 13 Pure 2005, så blir det aldrig i helskotta en Mouton. Däremot skulle jag nog överväga att köpa en Cheval 1986 som numera betingar ca 2500 kr om jag fick chansen. (sådärja, nu var vi back on track tror jag)

  • Niklas J

    >Visst är det häftigt att en Bordeaux tar 23 år på sig att hitta mognaden! Nu är 1986 Mouton exceptionell (ett av de mäktigaste viner jag druckit) men ändå…

    Har du fler Ruso? I så fall vill jag bli din vän ;-)

    För övrigt, kapa trådar hur ni vill! Modererar inget såtillvida det inte skulle vara uppenbar reklam…annars bara kul med off topic-spår!

  • Ruso

    >Niklas > Själv har jag bara en. En vinbutik i Köpenhamn, Millesieme, sålde ut ett lager åt en restaurang 1992-93. Jag ringde in och fick de 6 sista flaskorna till mig och några vänner. Jag gav 450 DKK styck. Kanske mitt livs köp. När jag ett halvår senare kom till Köpenhamn för att hämta flaskorna, erbjöd de mig 800 DKK för varje flaska jag lämnade kvar. Alla fick åka med hem. Jag såg 86:an i en butik i Pauillac för 900€ 2007. Jag skulle aldrig köpa vinet nu. Då skulle jag hellre lägga pengarna på en Sine Qua Non The Raven Syrah som jag fick smaka igår. Otroligt gott vin. De som hade druckit äldre viner tyckte att han förändrat stilen, Manfred Krankl. Jag hade höga förväntningar och de infriades. Riktigt stora viner smakar faktiskt kanon redan som unga, är min uppfattning. En Sassicaia från fat var på många sätt en höjdarupplevelse. Elegansen fanns där redan från början. Rodas Cirsion 2 år var också jättebra trots sin ringa ålder. Ska man vänta 10-20 år eller dricka när det ändå är så himla gott? En Bordeaux ska absolut ligga, tycker jag.

  • Café Rotsunda

    >Ruso,

    Helt klart har Manfred Krankl ändrat stilen, jag har provat allt han har gjort, men med de senaste årgångarna Grenache och Syrah handlar det allra mest om att hans vingårdar i kalla Santa Rita Hills nu ger den frukt som skänker hans viner en större elegans. Provade förra veckan 23 årgångar Guigal La Landonne blint, och det vin som fick högsta snittpoäng av den 13 man starka (och mycket kompetenta) provningsgruppen var provningens dark horse, The Raven Syrah!
    Hade dessutom en fantastisk provning med min kaliforniska vinklubb då vi provade 11 cabernetviner från Napa Valley, årgång 1984. De flesta av dem var ännu inte fullt mogna. Det är en av de tyvärr inte helt kända sanningarna om stora kaliforniska viner – de har en enastående lagringspotential.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers