>Vinveckan som varit – #20

11

>
Huset fullt i helgen; precis som det ska vara. Familjen på besök och lilltjejen var överlycklig – inte minst gjorde två-årspresenterna jobbet. Ny Bamsetallrik, mugg och bestick bland annat. Härliga middagar, bra viner och en helskön film jag totalt missat; Juno.

Roligast vinmässigt var att kunna konstatera Periquita håller 35 år, att Österrike visst kan göra delikat Pinot Noir i rimlig prisklass, Zinfandel inte alltid är syltbomber och att Colares kan vara alldeles underbart ibland! Välkommen läsa veckans vinkrönika.


*


Allt har ett pris även om vissa priser kan uppfattas som märkliga. Bloggvärde lämnar en indikation på din bloggs värde och vem kan motstå kontrollera om man rentutav är potentiell miljonär! Döm om min förvåning när Mise en bouteille anses betinga ett värde av 2078 kronor medan min Madeirablogg, Mad about Madeira, värderas till 7982 kronor!

Inläggsfrekvensen och läsarantalet är på helt olika nivåer på nämnda bloggar så nog kändes det aningen märkligt! För att göra förbryllningen total anses Portugalbloggen, portugisiskt, vara värd 3260 kr och min nyligen startade tyska blogg, Gutsabfüllung, värderas till 2522 kronor.

Där ser man; längst i gemet, flest läsare och en inläggsfrekvens som de andra ur min bloggkvartett inte når upp till är inte tillräckligt. Mise en bouteille är ett uselt namn antagligen och det som avgör det låga värdet. För jag hoppas innerligen inte det är inläggen som kvalitetsgranskas och avgör värdet!

Hmm…kanske det är veckokrönikan som drar ner priset?


*


Ni har säkert redan läst flera av dem, inläggen om förra veckans Zinfandel-drabbning. Ridge vs Seghesio. Tidsbrist och en ständigt växande stapel av potentiella blogginlägg har medfört zin-kampen hamnat långt ner i högen. Dessutom måste jag villigt erkänna jag har svårare skriva om viner jag inte är helt lyrisk överför och även om jag fann några favoriter bland de 12 uppställda Zinvinerna var det även många som gick mig rakt förbi och var ganska ointressanta.

Men en sak var säker innan provningen; jag var övertygad om att jag hörde till Ridgefalangen och att Seghesio inte var min kopp. Tji fick jag! Blindprovningar raderar fördomar av bara farten och jag var mer lyrisk till Seghesio överlag. Särskilt deras 2002 Old Vine var ett läckert vin som först förde mig till Rhonedalen då det visade upp animaliska drag, salami och blommor, för att sedan fortsätta ändra doft och smak under provningen. Kvällens vin och överraskning för min del. Dessutom fullt av vigör fortfarande.

Utöver konstaterandet jag är mer förtjust i Seghesio föll även en annan fördom och det var syltbomben. Inget av de tolv viner vi provade hade en dominerande syltighet. Vissa ingen alls, vissa endast en liten som dock inte var att uppfatta såsom negativ.

Lärorikt, kul och en erfarenhet rikare. Zinfandel kan lagras med behag men bör nog inte överstiga de där 7-8 åren enligt mina smaklökar. Läs mer här, här, här och här!


*


Stackars Chateau Soutard! Värst drabbat av hagelskuren som drog över Saint Emilion nyligen. Man räknar inte med att göra något vin 2009, om än extremt små mängder. Just nu pågår en genomgång av vinmarkerna och oron är väl främst att hagelskuren ska ha gett rankorna men som inte försvunnit med nästa års årgång.

Hoppas de är försäkrade. Om inte kanske de kan höra sig för med skogsbönderna i Sverige hur man gör när försäkring inte finns och en storm dragit fram och orsakat stor skada på din egendom…


*


Den alzheimerramte amerikanske vinguru Robert Parkers har i stigende omfang overdynget châteauneuf med ratings, som er skudt langt, langt over målet.”

Sören Frank var kanske lite väl tuff i sina kommentarer om Cotes-du-Rhone. Inte med sin generalisering att alla smakar sur röv men mer att han i samma mening nämner Alzheimers och Robert Parker. Tydligen har det retat upp många att en vinjournalist tar till sådana ordalag och det är bara till att hålla med.

Man kan ogilla en persons smak men det betyder inte man behöver förolämpa denne, eller komma med insinuationer om att en eventuell sjukdomsbild ska ha att göra med en persons betygsättning av ett områdes viner. Det är inget nytt Parker gillar Chateauneuf-du-Pape – och många med honom, jag själv inkluderad!

Tror att en ursäkt eller oerhört bra förklaring från Frank är på sin plats. Lågt är det hursomhelst.


*


1970 Colares Chitas Reserva Velho. Ett vin som knappast fick motta några insmickrande kommentarer på min Portugalprovning tidigare i år. Gravkammare, avlopp, musselavkok och blomvatten är väl knappast vad man vill sitt rödtjut ska bjussa på och jag var besviken på vinet. Chitas brukar vara bland topparna och just 1970 har ett mycket gott renommé. Tack och lov kom jag över ett par flaskor till som jag och bror delade på.



I helgen provades så 1970:an på nytt och ett helt annat vin uppenbarade sig. Här var det närmast som gammal mogen Barolo med rosor, tjärpapp, botti, röda bär och jord. Smaken var solmogen med syra som en Bourgogne men ändå med ett tydligt Colares-drag över sig. Attans bara den här flaskan inte fick chansen på provningen!


*


Chateau Cheval Blanc prisar sig in i lyxsegmentet enligt brittiska vinhandlare. Kritiken mot Cheval Blanc är på sätt och vis förståelig. När övriga stora slott sänker lanserar Cheval Blanc sin 2008:a för runt £3200-3600 i UK. Detta är snudd på dubbelt upp mot exempelvis vad premier cru-slotten tog initialt.

Såväl Corney & Barrows som Berry Bros & Rudd kritiserar priset och menar Cheval Blanc försöker närma sig Ausone och Petrus i prisklassen. De bägge vinhandlarna informerar vidare att de så här långt sålt 6 lådor respektive 0 i England. BBR har dock lyckats sälja 7 lådor i Hong Kong.

Själv har jag nog slutat ha en åsikt om Cheval Blanc för länge sedan. Visst, 97 Parkerpinnar är inte illa men tyvärr; jag har en ny favorit i området och den kostar mycket mindre…


*


Periquita. Vilken svensk kan ha undgått prova portugisen från Terras do Sado och vinhuset Jose Maria da Fonseca? Ett av Portugals allra första kommersiella bordsviner har säkerligen skänkts i mången glas genom åren eller hamnat i rödvinssåsen! Periquita har ändrat karaktär de senaste åren och är idag mer lättillgänglig från start. Vinet lagras på gigantiska gamla träfat som inte avger någon fatkaraktär mer men för att runda av vinet och anpassa till dagens smak skickas små påsar med träflisor ner i faten.

Periquita har kunnat lagras med behag några år och flera har säkert lagt ner några magnumbuteljer i källaren. Jag har tidigare haft förmånen prova den tio år gammal och då har det varit ett delikat vin men i helgen var det dags för ett riktigt test! Kan en Periquita hålla 35 år?



Vi avslutar helgen hos några vänner vars dotter fyllde två år. Lilltjejerna badar utomhus, har störtkul tillsammans och varvar detta med fortsatta diskussioner kring äganderätten av samtliga leksaker. Efter ett glas av Saint Clair’s 2008 Vicars Choice Sauvignon blanc och en klassisk toast skagen korka jag upp Periquita 1974. Eller korkar upp, barkbiten trillar ner och ger inte bladkorkskruven en chans! Upp i en karaff redo att ackompanjera en grillad entrecôte, färskpotatis och bea.

1974:an är gammal. Det är tobakstoner, torkade frukter och jord. Inte oangenämt – bara typiskt gammalt. Smaken är trevligare och bjuder på fin bärsötma, lakritstobak, jord, totalt avrundade tanniner och en liten flyktig syrlighet. Håller ca 30 minuter innan syrligheten tar överhand.



Flaskan ifråga hade sjunkit en aning och det kan ha påverkat. Men att det höll är inget annat än imponerande. Återstår att se vilket skick min andra lagrade Periquita befinner sig i; en 1963:a!


*


Jag har fått dille på att koka egen kycklingfond. Inget märkvärdigt i sig kanske men med tanke på att det konsumeras en del fjäderfän hemma hos oss bör skroven utnyttjas. Men oj vilken skillnad det är på färdigköpt buljong, eller salt kanske det snarare ska kallas. Alla såser får ett lyft som heter duga och helgens två kycklingar som grillats i ugnen ackompanjerades av sås baserad på min alldeles egna fond. Till det en Pinot Noir från Österrike och Burgenland.



2006 Josef Lentsch för 145 kronor gav massor av jordgubbar, kryddighet, kompost och fint integrerat fat. Syrlig, varm smak med fina fattoner och jordighet var perfekt till kycklingen, den krämiga creme fraiche-såsen och färskpotatisen. Kanske mer likheter med en Nya Zeeländsk Pinot än en burgundisk dito med sin lilla moderna sötma men vad gör det? Det smakar Pinot Noir och det smakar hur bra som helst!

Enda abret är att det smyger sig på en del gröna toner om vinet får stå för länge i glaset. Drick upp snabbt och du slipper det problemet!


*


BoIS börjar bli BaJS. 0:3 hemma mot Ljungskile var ingen höjdare och det svajar betänkligt. Någon mer djuplodande analys behövs knappast.

På tal om andra randiga lag, svartvita vill säga. Newcastle åkte ur Premier League! Borde inte komma som en överraskning med tanke på hur uselt de presterat senaste säsongerna men ändå blir jag paff! Tråkigt se hur laget misskötts och hur man kan driva ett företag av denna storlek så amatörmässigt är svårt förstå. Återstår se hur länge det dröjer för laget ta sig tillbaka eller om man gör en Leeds.


*


Share.
  • Finare Vinare

    >Kul läsning (som vanligt) och vi kan bara instämma om Josef Lentsch PN. Ett trevligt vin, men lite i örtigaste laget när det öppnar upp sig. Ändå god pinot för modest slant.

    Cheval Blanc fixade iaf inte att göra perfekt vin 2003.

    Periquita ’63 låter “spännande” ;-)

  • Niklas Jörgensen

    >Hej F&V!

    Jag fann en del gröna toner efter ett tag men som jag skrev:

    "Enda abret är att det smyger sig på en del gröna toner om vinet får stå för länge i glaset. Drick upp snabbt och du slipper det problemet!"

    Alltså, drick snabbt ;-)

    Cheval 2003 lär aldrig nudda mina läppar tyvärr. Om ingen vänlig själ bjuder såklart!

    Vill ni vara me? På sextiotre? I så fall ha inga allt för högt ställda förhoppningar på vinet :-)

  • Finare Vinare

    >2003 Cheval Blanc var ju hos Hjo. Och Petit Cheval ’00 sparkade storebrorsans stjärt, tyckte vi.

    Periquita ’63 låter väl som något av ett kuriosum. Men ändå väldigt “spännande”. Vi bangar inte ;-)

  • Finare Vinare

    >Ska du prova tysk riesling på onsdag?

  • Niklas Jörgensen

    >2000 Petit hade jag med på en Bordeauxprovning för ett par år sedan och den bankade mer namnkunniga slott! Minns den då kostade ca 450-500 på SB!

    Jag spar 63:an till något kul tillfälle snart då!

  • Niklas Jörgensen

    >Tyvärr. Tösen fyller två så vi firar henne – tack och lov har jag testat en del Riesling senaste veckorna men det hade varit skoj få hälsa på Berres!

  • Finare Vinare

    >Tyvärr är priset på Petit ’00 numera uppgraderat till det tredubbla…

  • Niklas Jörgensen

    >Det var bättre förr… ;-)

  • Café Rotsunda

    >Provade ett par Periquitor från slutet av 50-talet och början av 60-talet för en tid sedan. Allt var inte bättre förr (om man provar gårdagens viner idag, vill säga), blev min kommentar, men ändå måste jag tillstå att dessa billiga viner hade hållt otroligt mycket bättre än förväntat. Gillar man klassisk mognad med skön tobak och lite torra tanniner är nog 1963 en riktigt intressant och kul övning, kanske rent av god!

    Och för övrigt håller jag med om 2000 Petit Cheval – även om Andreas Larsson tyckte den var för ekkryddig när vi drog den blint till en söndagskyckling i somras. Men vad vet han? *skratt*

  • Niklas Jörgensen

    >Hej Michel! För 150,- så är Periquita 1963 värt en chans i alla fall :-)

    Även om jag kanske inte har de allra högsta av förväntningar på vinet.

  • Café Rotsunda

    >Håller helt klart med dig!
    Lycka till med “den gamle”.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers