>Vinveckan som varit – #27-28

>
Semester har fått en ny innebörd för undertecknad. Med en sjuveckors och en två-åring är snarare jobbet att definiera såsom ledighet även om veckan i skärgården bjudit på flertalet minnesvärda ögonblick. Lilltjejen visar smilgroparna och att hon lärt sig rulla över på magen medan stortjejen glatt plaskar vid strandkanten iförd sin brandgula flytväst – dessutom mäkta stolt över att hon fått sitt första metspö och abborre!

Att tvååringen dessutom lär sig innebörden av självplock gör en extra stolt – en gubbe i munnen, en i korgen!

Som nybliven tvåbarnsfamilj är det i sanning en ynnest ha tillgång till ett lantställe. Hustruns familjestuga på Vätö är en räddare i nöden när värmen pockar på och lägenhet i staden är allt annat än charmigt. Nio dagar gör gott för själen, familjelivet och magen inte minst! För visst är det fantastiskt när grannen förser oss med dagsfärska ägg, Söderviks självplock bistår med purfärska gubbar, Roslagspotatis, lök, morötter och baljväxter och naturen i övrigt bjuder på smultron och blåbär!

Å andra sidan är det beklagligt konstatera vilken trist utveckling svensk livsmedelshandel bjuder oss på även om vissa ljuspunkter ändå finns. Ett par resor in till Norrtälje och matbutikerna bjuder på konservburkar, importerade grödor från andra sidan jordklotet och kött från billigaste möjliga kreatursuppfödare, oftast Brasilien, Danmark eller Irland. Det närproducerade finns runt hörnet men lik förbaskat låter allt för många lättjan styra, likgiltigheten över vad som ligger på tallriken härskar och kanske även röda prislappar lockar mer än glädjen över närproducerat?

Veckans vinkrönika är de facto två; ovilja och semestervecka har gjort uppkopplingslusten minimal, och uppehåller sig kring avsaknaden av stolthet för det närproducerade, vår fantastiska skärgård, vin vid solnedgången och manipulativa öl- och vinetiketter.

Välkommen läsa veckans vinkrönikor – #27-28.

Många av oss i Stockholmstrakterna har en koppling till en ö i skärgården. Min heter Vätö. En av de större öarna i arkipelagen och belägen ca tjugo kilometer öster om Norrtälje. Sedan snart femton år tillbaka försedd med broförbindelse och med dryga tusentalet fasta invånare. Här, vid öns sydsida i Håknäs, har familjen huserat dryga nio dagar. Ett tämligen bekymmersfritt liv där valet av strand, kvällsmat och dryck därtill hör till livets högst triviala beslutsvåndor.

Vi beger oss iväg på dagliga självplocksutflykter och sitter där mellan jordgubbsraderna och njuter av de söta solmogna bären som balanseras av en läcker syrlighet! Inget socker behövs här inte. Samma odlare håller sig även med hallon, vinbär och en mängd olika baljväxter, morötter, rödbetor, lerinpackad potatis och små späda lökar. Det är ingalunda dyrt heller och nu när vi har chansen köper vi för dagsbehov så att smakerna förblir dagsfräscha.

Grillen går på högvarv och är tänd varje kväll. Familjen sitter samlad på altanen och njuter av dagens skörd. Stortjejen har lärt sig leta smultron och blåbär och frågan är om inte smultronen är en än större favorit än gubbarna? Ägg ska hon hursomhelst ha på bordet och rekordet ligger på tre om dagen! Kanske det gjorde intryck på henne att själv få hämta äggen hos grannen och dennes höns eller så är det bara som så att de är förbannat goda?

Grannen, som för övrigt flydde storstaden för femton år sedan och aldrig vill återvända, bjuder på en lektion om ägg, deras färskhet och en jämförelse med massproducerade diton. Inte utan man blir smått ledsen över vår livsmedelsindustris utveckling.

De turer vi gör till Norrtälje bekräftar enbart detta och värst är nog vårt besök på Coop Stormarknad och Willys. Två gigantiska varuhus men där antalet närproducerade varor, t o m svenska livsmedel, skriker med sin frånvaro! Vi befinner oss i mitten av juli månad och svenska primörer står som spön i backen. Likväl är all sallad från södra Europa, svenska tomater trängs med holländska, äpplena är från Nya Zeeland och sockerärterna från Kenya! Färsk fisk lyser med sin frånvaro undantaget någon ohyggligt överprissatt norsk lax i storförpackning.

Kött från olika länder men endast de bitar som känns trygga. Ett litet hörn finner jag med varor från mer närbelägna producenter (läs Uppsala) – men där bäst före datumet är allt annat än bäst. Tack och lov når vi till Ica Flygfyren innan jag bryter samman – här finns ett utmärkt urval av traktens lokala ystade produkter, charkuterier och slakterier. Bravo!

Men vad hände egentligen? Vad hände med säsongens kök till förmån för vår rättighet äta färska (?) sockerärter året om? Och varför måste det finnas äpplen årets alla dagar i matbutiken? Hela vägen från Nya Zeeland! Utan att ha ambitionen låta präktig, jag själv köper även importerad mat, förstår jag ändå inte vart en stor del av vår befolknings matambitioner och känsla för smaker tog vägen. Är vi rädd för mat med personlighet, bryr vi oss inte om transporterna eller är det så enkelt att röda prislappar är raka vägen till svenskens mage?

Och ja, svenska primörer är mer än jordgubbar och potatis!

Slottskällans Roslager, ett fylligt, välhumlat helmaltsöl med kraft och karaktär.

Det är åtminstone vad etiketten säger. Missförstå mig inte – det här är en bra trefemma. Riktigt bra. Men varför beskriva sin produkt enligt ovan och sedan direkt under använda sig av de klassiska cirklarna från Systembolaget för att illustrera fyllighet, beska och sötma när dessa på intet vis korrelerar med beskrivningen?

Roslager har enligt bryggeriet en fyllighet på tjugo över, en beska på kvart över och en sötma på kvart över. Att få det till en fyllig och välhumlad öl är sannerligen imponerande även om frågan vad jag ska lita på kvarstår; de vetenskapligt inspirerade cirklarna eller bryggeriets beskrivning i ord?

Nästa etikett redo att slaktas! Ramos Reserva bär Portugals kanske mest kände vinmakares namn, João Ramos. Nu känner säkert inte en majoritet av Sveriges vindrickande befolkning till João’s storhet men utan tvekan är det Portugals motsvarighet till Bordeaux’ Michel Rolland.

Okomplicerat och lättdrucket vin i all ära men varför ge en sextioniokronorsflaska tillägget Reserva? Ett namn som João Ramos borde väl ändå veta bättre, särskilt när vinet är från 2008! Det är ett billigt och unket sätt marknadsföra sin produkt och dra nytta av konsumenters uppfattning om Reserva. Rioja har sin lagstiftning om klassificeringen, Chianti likaså och att Ramos utnyttjar den inhemska lagstiftningens svaghet är ett lågvattenmärke.

Hur ett vin som bjuder på en bukett av ungdom med nyjästa druvor, bångstyriga toner av blåbär och hallon i fronten, är tappat och klart, står på butikshyllorna och som ännu inte nått året, kan tilldelas epitetet Reserva är skamligt och inget annat än falsk marknadsföring. Sluta vilseleda godtrogna vindrickare!

På en av våra utflykter till Roslagens centrum, Norrtälje, stod även ett besök på det lokala Systembolaget på listan. I vår packningshets inför Vätö blev vinbeståndet i underkant och monopolet fick snällt uppsökas. Och än en gång skräms jag av det beklagansvärda utbud som världens bästa butik säger sig ha. Det är dussinviner en masse, en laddning sydafrikaner i samma låga prisintervall att välja mellan, boxar i kopiösa mängder och där står även den obligatoriska Masi fin-amaronen bredvid Musar, Mont-Redon, Beaune de Chateau och den “nya” rikstillgängliga finvinaren Xavier.

Fy fasen vilket bedrövligt utbud svensken som inte bor i storstäderna har när han står där och kikar bland hyllorna – inte ens huvudstadens mer perifera delar har något kvalitativt och spännande över sig. Tydligen ska det dessutom bli sämre då monopolets personal inte klarar dagens logistik. Är verkligen gemene myndig svensk vindrickare nöjd med utbudet? Eller har det majestätiska urvalet boxar gjort befolkningen likgiltiga?

Systembolaget – när kvantitet is the shit. Blä…

Jämförelser har gjorts med likaledes varma 1976 och 1959; årgångar som krävt decennier innan den ultimata mognaden i flaska nåtts. 2003 från Mosel-Saar-Ruwer är en lägerdelare och att det är en atypisk årgång för merparten av Tysklands vindistrikt är det nog inte heller många som ifrågasätter.

Till en början hörde även jag till kritikerskaran, kanske för att min erfarenhet av de förstnämnda årgångarna sträcker sig till en handfull provade flaskor. Men lyssna på kritiker kan vilken idiot som helst – bättre då skapa sin egen åsikt. De senaste åren har jag således med jämna mellanrum öppnat upp nolltreor, främst Spätlese och Auslese, och i synnerhet Mosel. Till en början bjöds det på närmast oljig Riesling och visst var vinerna överlag mulligare än normalt. Mineraliteten var inte lika framträdande och syran svajade – inte samma fräsande fruktsyra som i exempelvis nollfyra.

Jag erkänner att jag sällade mig till de besvikna, eller kritiska, och lät resterande flaskor ligga i hopp om en bättre framtid – även om det var stick i stäv med min övertygelse att ett vin som inte är gott idag är inte gott om fem år. Nolltre fick dock chansen på nytt när värmen stod för dörren och lieblich kändes helt rätt.

Fram med Selbach-Osters Zeltinger Sonnenuhr Auslese och Dr.Wagners Ockfener Bockstein Auslese. En Mosel och en Saar med andra ord. För att citera Markoolio: “Saker och ting börjar röra på sig”. Begynnande bensinmack och behagliga blåmusselskaltoner möter mig i Wagners Bockstein. Det är urläckert och backas upp av fläder som är på väg över i en mer mogen fas. Smakmässigt är syran hög och i fin balans med kroppen som släppt babyfetman. Här finns inga drag reta sig på.

Likadant är det med Selbach’s Zeltinger som bjuder på mer ras i doften och inte nått lika långt i sin dieselton. Men syran är än mer påtaglig här och spritsar till i gommen – något jag inte alls noterat när vinerna provades för några år sedan. Kan det vara så att 2003 är långliggare a la 59 och 76? Jag pratade med ett par producenter om just 2003 vid tyska vindagarna i maj och överlag tycks årgången vara mycket högt skattad av vinmakarna, främst de som gör vin i den sötare skalan. 2003 – kanske rätt och slätt är en fråga om personlig smak och preferens för kvaliteten är där innerst inne i flaskan.

H.M. Borges Verdelho Solera 1915 fick följa med till skärgården. Dess förträfflighet som fördrink åt kocken, ett glas för att avrunda en måltid eller rätt och slätt att njuta av samtidigt som solnedgången bjuder på show har gjort mig lyckligt lottad en hel vecka!

Verdelho brukar packas in bland de halvtorra och hamnar tyvärr allt för oftast i ingenmansland; vad göra med ett halvtorrt vin, fortifierat dessutom? Förutom som inspirationsvin åt kocken digestiv eller kontemplation visade det sig även fungera förvånansvärt fint med de solmogna och syrliga gubbarna, serverade med vispad grädde. Kanske syrorna fann varandra, jag vet inte….störtskönt var det dock att ha en åldring i glaset i kontrast med de nyplockade och purfärska jordgubbarna.

Allt som är gammalt är tyvärr inte gott. En 1970:a från Douro hade länge haft blickarna på sig och fick följa med till arkipelagen. Dock behövdes endast ett smakprov för att inse bäst före datum passerats med dryga decenniet…

Abborrarna är ännu för små – åtminstone för att hamna på grillen. På en halvtimme drog jag och stortjejen upp fem små vid Håknäs brygga. Alla runt ett par hekto så det var bara att kasta ut dem igen.

Nytt försök senare i sommar för vad är godare än en nygrillad abborre? Vackert vitt kött, mjällt och subtilt och till det en dillsås, färsk potatis och gröna ärter. Till och med Kajsa Warg skulle vara stolt över en sådan anrättning!

Till aborren då? 2007 Quinta de Saes från Alvaro Castro ligger på kyl men en lokal Skebo gör sannolikt jobbet lika bra!

Giffarna på bortaplan är något av BoIS mardrömsmotståndare. Men i år då allt tycks upp- och nervänt och Landskrona förlorar hemmamatcherna men vinner de på bortaplan är 1:0 till BoIS fullt logiskt! Cederqvist målade. Densamme har aviserat han inte förlänger sitt utgående kontrakt med BoIS, likaså har ungdomarna Pekalski och Carlsson. Landskrona har gett dem sin fotbollsutbildning och tacken är noll kronor till klubben.

Lojaliteten idag sitter i plånboken och även om det är deras yrke måste en fotbollsspelare förstå att för de trogna fansen gäller andra regler för just bollsparkarna. Förlora fansen och du har förlorat din plånbok.