>Vinveckan som varit – #29

0

>
Lambrusco i välkomstglaset och jag skulle nog undra vart kvällen var på väg hän. Men heter den Grasparossa di Castelvetro och jag smakat en klunk höjer den mina förväntningar på återstoden av middagen för inte visste jag Lambrusco kan vara så pass bra! Underbart är det emellertid när nya upptäckter görs i vinvärlden och får en att inse hur lite man egentligen kan.

Likaledes knäckte två greker mina fördomar om vinlandet och fick mig inse hur förbaskat mångfacetterat vin är – dessutom i ständig förändring och förbättring!

Veckans vinkrönika rör sig kring nygamla bekantskaper, sprit, svenskt vin och bedrägliga rabatter. Välkommen läsa krönika #29!

*

Sugen på Sauternes? En Chateau de Malle kanske? Eller varför inte hela egendomen! Slottet gick ut till försäljning i veckan och prislappen sägs ligga på 68 miljoner Euro. Knappast kattpiss och initierade i slottsbranschen menar också det är orimligt prissatt och jämför med Chateau Guiraud som såldes 2005 för 50 miljoner Euro.

Personligen har jag vansinnigt svårt förstå de summor som nämns. Slott med en tämligen begränsad produktion och relativt få sidoinkomster är i min värld knappast en god investering. Visst, ett showroom i all ära men är ett sådant värt mer än sjuhundra miljoner kronor. Är det inte bättre bara säkra de bästa markerna i området och strunta i byggnaderna som i detta fall driver upp priset avsevärt?

*

Lagerrensning i helgen. Dock ej en vinös sådan utan de skvättar som återstod ur diverse spritflaskor. Nu lyckades vi inte fullfölja tömningen och helt ärligt är de starkare dryckerna inte riktigt min kopp. Men en av dem lär jag sakna!

Trester på Riesling från Willi Schaefer. Sista dropparna avnjöts under gårdagskvällen och den blomsterkaraktär pressresterna bjöd på var förförande. En svag sötma som gav rondör gjorde inte saken sämre. Schaefer kan annat än vin!

Tack och hej var det även till Kees Kräuterbitter. Kees, även han i Mosel, bjuder på en karaktär som påminner om Jägermeister. Tänk dock bort det klistrigt söta och föreställ dig en mer nyanserad kryddighet och du har de 27 spritblandade örterna framför dig. Efter en stadig middag (läs köttfrossa) har jag uppskattat Kees Kräuterbitter och det faktum den är knastorr gör upplevelsen närmast fräsch.

I övrigt sade vi farväl till Springbanks tolvåriga Bourbonlagrade Cask Strength. Destilleriet har varit något av en favorit under de åren jag avsmakat single malt. Elegans och kraft i samma tappning och utan den i mitt tycke rökiga karaktär som ödelägger allt för många Islay. Tyvärr tycks det vara snudd på vedertaget att ju mer rök i en single malt ju bättre. Hur något som fullkomligen bedövar näsan med brandrök kan vara storslaget har jag aldrig kunnat förstå. Men Springbank som ett av de få kvarvarande i Campbeltown har inte den uttalade rökigheten utan visar sin skicklighet och bjuder på subtil whisky.

Avrundningen på Bourbonfat var såväl spännande som delikat och att det var 58,5% i flaskan märks inte. Å andra sidan klarar man sig utmärkt på en-två centiliter…

*

Ett mail från 1855 i inkorgen. 10% rabatt på hela sortimentet i 48 timmar står det. Låter strålande och jag läser genom brevet för att se så inget men, obs, nota bene finns i det finstilta. En hänvisning till de generella bestämmelserna finns men inget annat.

In på hemsidan och några önskade flaskor samlas samman i varukorgen. Vid betalning är ingen rabatt att finna. Efter lite sökande efter mina tio procent ser jag dock; gäller endast ordrar över EUR 295. Detta syns först när man står i kassan och har byggt upp en förväntan över sitt köp och är smålycklig för att frakten delvis äts upp av rabatten.

Märkligt tillvägagångssätt och dessutom är det än fräckare när jag upptäcker de höjt priserna! Eftersom jag besökte 1855 tidigare under dagen i jakt på ett specifikt vin och årgång hade jag noterat priset. Nu var emellertid samma vin tio procent dyrare.

Fy för den lede – mitt konto är nu struket hos 1855 och fransk handel är förflyttad enkom till Millesimes som är inte bara billigare utan även mer sympatiska ha att göra med.

*

Minns ni åttiotalets alla Norgehistorier? I synnerhet en dök återigen upp igår i samband med att min bror utsatte mig för en blindprovning:

Vet ni hur man sänker en norsk u-båt?
Man simmar ner och knackar på!

Vet ni hur man sänker en norsk u-båt en gång till?
Man simmar ner och knackar på varvid de öppnar och säger: -Nej, nej. Den här gången går vi inte på det!


I glaset får jag en ungdomligt röd dryck som doftar Bordeaux lång väg. Jag kan inte se utanför Bordeauxboxen utan koncentrerar mig nu fullt ut på att bestämma strand och dominerande druva. Smaken är ungdomligt sträv men med pigg frukt och bra koncentration vilket får mig att till slut säga 2006. Rätt.

Ok, den där strävheten känns bekant, säger jag till brorsan. Tuffheten som behöver mildras något påminner om Pomerolen Chateau de Valois du bjöd på i våras. Bror blir tagen på sängen och erkänner ganska omgående det var samma vin!

Stolt som en tupp över att inte ha gått på samma ännu en gång och dessutom inte satt en Pomerol i Medoc (något av mitt signum på senare tid). Vinet? Precis lika bra som förra gången men några år till är på sin plats så bångstyrigheten lugnat ner sig.

*

Veckans ögonöppnare 1. När drack du ett grekiskt vin senast? Många svarar säkert vid sitt senaste besök i landet och minns knappast vad som var i glaset. Men tiden står inte still ens i Grekland och även om Retsina-fansen inte behöver oroa sig är moderniseringen av industrin ett faktum.

Efter att ha snöat in på internationella druvsorter är det inhemska återigen på modet. Namn som Assyrtiko, Moschofilero, Robola och Roditis pryder etiketterna och i senaste Decanter återfinns också en genomgång av vita grekiska viner. Läsvärt även om det gått inflation i poängsättningen i Decanter och det är allt för många provares generositet-restriktivitet att hålla reda på.

Så, när det bjuds in till grekisk afton från vänner nyss hemkomna från den grekiska arkipelagen tar jag och beger mig till Fleminggatans monopolbutik för att finna två röda och två vita varav en var förstörd med kåda. Valet av vitt är således enkelt – det blir nyheten 2007 Moschophilero från Mantinia och producenten Sokos.

Den i skalet rosafärgade Moschophilero bjuder på fin arom som påminner om en korsning av Gewurztraminer och bättre Muscat. Rosor, vaxduk och gröna citrustoner passar mig som handen i handsken då jag med åldern upptäckt jag gillar parfymerade druvor! Smaken lurar – det är torrt och fruktsyran kittlar behagligt på tungan. Urgott och en fin ledsagare till de oljeindränkta auberginerna!

Jag skäms en kort stund för att jag negligerat grekiskt vin på fördomar som ej uppdaterats under lång tid. Moscophileron är inget som får mig börja yla fyndstämpel och utdela massor av solar a la svensk vinjournalist men ett förbannat bra och hederligt hantverk är det – för den som gillar blommor i sitt vin.

På rödvinssidan var mitt val också enkelt. Två flaskor fanns att tillgå och då den ena var på Syrah återstod Domaine Gioulis som behagat blanda Agiorgitiko i sin Cabernet Sauvignon. Lokalt är mer spännande helt enkelt och den förstnämnda druvan, Agiorgitiko, har jag endast en handfull anteckningar om.

Till kanelkryddade och grillade kycklingspett är vinet läckert. Cabernet-tonerna är tydliga men en fin och generös fatbehandling mjukar upp och samtidigt misstänker jag det är den lokala druvan som bjuder på de torkade tonerna av jord och örter. Lättdrucket men karaktärsfullt och definitivt ett vin jag skulle bli glad över att få på den lokala tavernan till souvlakin, under olivträden. Elegant, lätt syrligt och med kryddnejlika i den fatiga eftersmaken. Aningen mer traditionell än det vita men med större djup.

Grekland har besökts vid flertalet tillfällen men frågan är om det inte börjar bli dags välja annat än Naoussa Boutari till Souvlakin vid ditt nästa besök på Kreta? Kanske en Assyrtiko skulle göra jobbet bättre?

*

Veckans ögonöppnare 2. Ett glas Lambrusco någon? Förmodligen minns de flesta, åtminstone ni som är i generation med mig (1972) att det var ett av era första inköp vid 20 års ålder och monopolets dörrar var inte mer av det lyckta slaget. Vedervärdigt är ett milt uttryck om Donellis utgåva men vad göra när prislappen var tilltalande och vinbudget som student var antingen som vissa, jäsa sin vinare själv alternativt köpa billigaste pavan.

Mycket har hänt sedan dess men jag har inte druckit en Lambrusco på säkert tio år. Tills i helgen då bror kom på besök och som nyss hemkommen från Bologna hade med sig en finare utgåva av den bubblande rödingen.

Bonezzis Lambrusco Grasparossa di Castelvetro är allt annat än det jag minns från ungdomens dito. Med sin mörka täta färg är det direkt respektingivande och redan vid första sniffen är jag förälskad! Det osar av mörka bär, företrädesvis bittra svarta körsbär, sockerkaka, skumbanan och vanilj. Det första som slår mig är sälta-attacken i gommen. Den varar blott en halv sekund innan smaken vandrar vidare mot bitterhet, körsbär, mandeldroppar, hallon och fin underliggande strävhet. Svag sötma och fin koncentration.

Herre min je, det här var en upptäckt som heter duga! Tack bror för att du fick mig att inse hur bra Lambrusco kan vara – när det är varmt i luften och den kyls lätt är det ett störtskönt glas. Bror berättar om sina dagliga upptäckter på plats av drycken ifråga; i Bologna och Modena främst. Och fortsätter berätta om sina utforskningar av nämnda städer och dessutom Parma och Venedig.

Nu vill jag också resa snart igen – till annan plats än Bryssel!

*

För oss nordvästskåningar är Väla synonymt med ett gigantiskt inköpscentrum utanför Helsingborg. Minns alla familjeutflykter som liten när föräldrarna tog oss till Väla och jag och brorsan kunde längta hela veckan till besöket!


Numer görs det vin i Väla. Inte av inköpscentret bör dock tilläggas. Väl medveten om att svenskt vin för 75 kronor flaskan inte lär bjuda på större vinösa stunder köper jag ändå en; nostalgi ska inte underskattas. Gjort på äpple och smaksatt med fläderblommor är det ändå en överraskande pigg svensk i glaset. Något unkna flädertoner, som när blommorna legat lite för länge i kylen innan proccessade och kanske lite väl dominant, men i övrigt är det förvånansvärt torrt med fräsch smak.

Utmärkt aperitif när man vill busa eller sätta någon så kallad vinexpert på pottkanten. Alltid är det någon som trillar i…

*

Derby borta mot Ängelholm och den snöpliga förlusten hemma i veckan är i färskt minne. BoIS börjar bäst, tar ledningen och ser ut att få sin revansch. Men ÄFF är tydligen svårbesegrade för di randie och kvitteringen kommer. 1:1 och ingen blev lyckligare av det – särskilt inte Ivo Pekalski som utvisades.

BoIS-säsongen 2009 ser ut att bli ännu en mellansäsong…

*

Share.