>Vinveckan som varit – #31

8

>Plötsligt var den borta. Stortjejens feber alltså. All min oro försvinner i en vindpust och ersätts av magont; en smärta som dyker upp som ett brev på posten i det ögonblick man kopplar av. Men säg det som Proviva inte fixar; strax är vi på väg till Skåne och en något försenad semester! Förutom diverse angenäma grillkvällar ska det badas, shoppas vin i dyra Danmark, rökas eget sidfläsk, fiskas i Klagshamn och drickas en och annan av svärfars tyska pilsners!

Välkommen läsa en semesterinspirerad veckans vinkrönika; den 31:a i ordningen.

*

Svinahalsen, eller det desto mer rikssvenskt korrekta fläskkarrén, ligger på grillen. Inspirerad av grillspetten på Madeira är köttet marinerat i citronsaft, olivolja, vitlök och mortlat lagerblad. Örtkryddade potatisklyftor och en mild tomatsås samt tzatsiki ackompanjerar. Vad dricka till om inte portugisiskt! Eller ännu bättre; dags för portugisisk battle!

I ena ringhörnet svenska vinjournalisters tokhyllade Vila Santa från en av landets mest hyllade vinmakare, Joâo Portugal Ramos. Är det så bra som alla etablerade säger? Som sparringpartner ställer Jose Maria da Fonsecas Touriga Nacional från Terras do Sado upp. Tjugo pistoler dyrare – kan det matcha journalistkårens gunstling?

Jodå, inte bara matchar det Vila Santa utan det tokbankar det för mig alltför inställsamma Alentejo-vinet. Vila Santa är ingalunda dåligt. Jag retar mig bara på övertydligt fjäskande med mina smaklökar och sötaktiga fat och frukt. Vinet är mycket välgjort men saknar personlighet, djup och rasig frukt.

Raka motsatsen är det med JMF’s Touriga Nacional som har ett par nyanser mer men är framför allt mer intressant vin. Inte samma inställsamma frukt och fatighet och dessutom ett mer kompakt vin med lagringspotential och sköna riviga tanniner. Terras do Sado-vinet är aningen dyrare men har du bestämt dig för att ändå hosta upp en hundring är en tjuga extra värt besväret. Klasskillnad!

*

På promenad med stortjejen och vi passerar Röda korsets second hand-butik på Lidingö. I fönstret skyltar man med en låda av Den lilla vinkällaren – en gör-det-själv-vinsats som genererar 28 flaskor på blott tre veckor! 75 kronor kostar det och när jag står där och fönstershoppar är det inte utan att jag undrar om Röda Korset borde uppmuntra till dryckenskap och verka för kvantitet före kvalitet?

Om jag köpte lådan? Tja, är du bjuden på blindprovning hemma hos mig inom snar framtid kanske du har svaret…

*

Vissa viner skjuter i höjden prismässigt när Robert Parker avlagt sin dom. Men det förundrar mig ändå att vissa slott som når upp på sina högsta poäng någonsin ändå inte toksticker i pris. För vad är det för skillnad på 2005 Clos Fourtet och 2005 Chateau Pavie – bägge har prickat in 98 parkerpinnar. En kostar tusenlappen, den andra tretusen. Vem avgör tredubbelt pris fast vinerna, enligt allas vår Bordeauxexpert, är lika bra? Eller är de?

*

Pavie var det ja.Det börjar kittla till varje gång jag hör namnet nu. Vertikalen under Gérard Perses ägande närmar sig och förutom 1998-2006 ska det provas Monbousquet vit och röd, Pavie-Decesse och Les Aromes de Pavie, andravinet till Pavie.

Jag erkänner jag är en Pavie-sucker. Skulle jag tvingas till att dricka blott ett rödtjut resten av min vintid skulle det stå Perse på etiketten. Åsikterna om mannens hängivenhet har ifrågasatts, främst av en bitter engelsk vinjournalistkår med Broadbent et al i spetsen. Hur man kan ifrågasätta Pavie med orden ‘för portvinsaktigt’ och sedan tokhylla Cheval Blanc’s 1947:a som just portvinsaktig är inget annat än småsinthet och engelsk avundsjuka över att det är nya vinkritiker som regerar i världen.

Har man ambitionen producera viner som ska mäta sig med 1947, 1961 och 1982 är jag övertygad Perse är på rätt spår. Skulle vara kul veta hur Cheval Blanc 1947 smakade som treåring. Och om Broadbent sågat den lika hårt som Pavie vid samma ålder. Avundsjuka är missklädsamt…

*

Utbankad schnitzel på kalvinnanlår. Stort som ett elefantöra! Till det en österrikare i form av Hiedlers prestige 2006 Weissburgunder Maximum. Herre jäklar vilken kombination men framför allt; vilken Pinot Blanc! Hiedler är i mitt tycke en av de absolut främsta i vinvärlden på druvan och trots de ofta drar uppåt 14-15% i alkohol är det fullpackat med närvaro och elegans.

Stephen Tanzer säger 93 pinnar på just nollsexan och ger ett drickfönster helt till 2017. Min egen erfarenhet av åldrad Pinot Blanc är obefintlig och jag kan varken säga bu eller bä om dess lagringsförmåga. Men att jag blev förförd av de närmast tropiska tonerna tillsammans med mineraltonen var däremot ett faktum. Vilket annat vinland kan leverera samma kvalitet för ca EUR 20 flaskan?

*

Följer ni Eric Asimovs vinblogg i The New York Times? Om inte så se till att så göra för inte bara är det en insiktsfull herre; han är dessutom oerhört uppdaterad och har på inga sätt fastnat i gamla lagrar som allt för många inom vinjournalistkåren. Att det är sympatiskt och välskrivna alster skadar inte det heller…

*

Rosésommaren har så här långt varit ytterst begränsad till Rabls strålande Zweigelt. Dags råda bot på således och varför inte testa ett par från mina favoritländer; Frankrike och Portugal!

Välkända Chateau Bonnet från mellan haven, Entre-deux-Mers är klassisk Clairet. Pigga toner av vinbär, gräs och geléhallon följs upp av en torr och fruktorienterad smak. Det balanserar på gränsen mot tutti-frutti utan att trilla dit. Sympatiskt och lätt ta till sig även om det inte når upp till min österrikiska favorit.

Ett vin som lirar i en högre division är Alvaro Castros Quinta de Saes rosé. Baserad på 90 % Alfrocheiro och resterande andel Touriga Nacional bjuder Castros rosé på en sydfranskinspirerad dryck; såväl färg- som doft- och smakmässigt! Alfrocheiro förresten; hört talas om druvan?

Det är blekt rosa till utseende och doften bjuder på mosade jordgubbar, svag körsbärston och massor av våt sten. Precis som Quinta de Saes vita viner är mineralen högst närvarande. Torr smak med viss kropp och bra bett i syrorna. Lätt körsbärsbitterhet tillsammans med stenarna gör det här till en strålande aperitif. Oj så bra!

*

Sirius borta och Fredrik Ohlssons framgång fortsätter! Två nya mål gav till slut BoIS en 3:0 seger och vi ser ut att gå mot en stabil mittenplacering. Skönt slippa blandas in i bottenträsket; skönt slippa behöva hoppas på Allsvenskan…

*

Share.
  • Vinosapien

    >Hej Niklas,

    Weissburgunder från Österrike har jag bara testat någon enstaka gång. Däremot har jag hyfsad erfarenhet när det gäller Weissburgunder från Baden i Tyskland. Ett av få ställen som tar druvsorten på allvar. Det finns ekade varianter (bla Johner) som känns väl ambitiösa och svulstiga, men så finns det också ett antal producenter som kör helt utan ekfat. Vi har Knab och Michel från Kaiserstühl som lyckas göra riktigt personliga viner på den annars relativt neutrala Weissburgunder. Priset…cirka 15 Euro på plats. Det allra bästa med dessa är at de funkar ruggigt bra till mat. Dominerar inte utan kompletterar.

    Pavie…ska bli lärorikt…och njutbart.

  • Niklas Jörgensen

    >Hej Vinosapien!

    Knab har jag viss erfarenhet av, dock endast de röda där jag provat ett par olika. Gör strålande bra Spätburgunder!

    Har du provat?

  • Vinosapien

    >Jodå, har testat och tycker de är trevliga. Dock aningen dyra med tanke på vad som finns i flaskan.

    När jag hälsar på Knab är det Weissburgunder som står på listan.

  • Niklas Jörgensen

    >Kul. Ska minnas att försöka köpa ett par Weissburgunder från Knab!

  • Vinum Vita Est

    >Weissburgunder görs också med mycket gott resultat i Italien, eller Pinot bianco som italienarna säger. I Alto Adige/Sudtirol utanför Bolzano produceras både mineraldriven PB, likväl som PB med hög syra. Fantastiska till mat. Här kommer ett exempel från området med oerhört goda internationella vitsord. Prisbild 8-25 euro.

    Kolla gärna in – http://www.kellerei-terlan.com/

  • Niklas Jörgensen

    >Vinum vita est; du har så rätt. Norditalienarna kan det där med vitt och Pinot Bianco. Har provat flera fina exemplar men tycker ändå de skiljer sig i stil från den som exempelvis Hiedler representerar; mer finstämmiga helt enkelt – italienarna.

    Btw, vilken trevlig blogg du har! Välskriven och synnerligen informativ! Lägger till dig på bloggrollen. Keep up the good work!

    Niklas J

  • Anonymous

    >Hejsan,

    det görs en del bra pinot blanc i Alsace också. Min favorit är Marc Tempe (Zellenberg), han gör en Pinot Blanc Priegel som borde fungera att lagra länge. Sylvie Spielmann (Bergheim) har en riktigt bra PB Bergheim Reservee, jag fick smaka ur en 20 år gammal flaska – knastertorrt och riktigt gott! Louis Sipp har en PB Ribeauville som är mkt prisvärd.

    /BG

  • Niklas Jörgensen

    >Hej BG, stort tack för tipse! Marc Tempe har jag aldrig hört talas om ens så den är härmed noterad!

    Sipp och Spielmann känner jag till men inte att de producerar bra Pinot blanc!

    Kul!

    Niklas J

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers