>Vinveckan som varit – #32

>
Varje gång jag beträder den skånska myllan vill jag inte hem igen. Jag trivs bra i Stockholm och har ingen anledning återvända övertalar jag mig själv. Hustrun är likadan trots hon blott är semi-skåning. För väl på plats är det egentligen inte svårt förstå när vi pendlar mellan LA och Genarp i början på Österlen. Skåne är fantastiskt!

LA ja, Skånes namne till den välkända förkortningen, får en mer uttömmande recension i veckans krönika och jag slutar egentligen aldrig fascineras av staden. Märkligt osvensk med sin udda arkitektur och alla dofter som mer påminner mig om utlandet. Flyttar jag någonsin åter?

Grillen går på högvarv hos våra familjer som turas om ta emot tvåbarnsfamiljen. Viss övervikt på kategorin grillviner och Skånehyllningar således i veckans krönika som trampar sydsvensk mylla! Välkommen läsa vinveckan som varit – nummer 32 i ordningen.

”Själv sjöng jag blott en liten stund, Sjung för mig evigt, Öresund”

Resan startar här. Om du ska till Ven vill säga. Landskrona – en stad jag älskar och hatar. Den avviker från normen. Inte som andra svenska städer som är rena, prydliga och ordentliga. Nej, här doftar det av Europa, torkad tång och arkitekturen känns på något vis osvensk. Lite engelsk, lite tysk och kanske också något danskt över det hela?

I jourbutikerna kan du finna Sort Guld. Eller gå upp en tidig söndagsmorgon och runtomkring stan ligger samma ölburkar, vinflaskor och sprit tomma. Systembolaget – vad är det?

Här härskade socialdemokrater in i det sista och det i sig var på något sätt en märklig motsägelse mot det osvenska. Nu är varvet nerlagt, Supra likaså och många andra arbetstillfällen kring varvs- och tillverkningsindustrin. Alla känner någon som drabbades. Stadens fotbollslag känner av temperaturen i lokalområdet; går det bra för BoIS går det oftast bra för Landskrona som stad. Titta på lagets tabellplaceringar genom decennierna och du förstår.

Men Landskrona kämpar. Det satsas på kulturen, staden och integration i och med fotbollen som är allenarådande sport i staden; förlåt Hans Chrunak! Och Landskrona är värt stötta så ta er hit och upplev något atypiskt svenskt eller res till Gabriel Jönssons besjungna Ven. För härifrån går färjan till Backafall.

Tyco levde här och förutom dennes Uranienborg var det väl egentligen bara de gula cyklarna som förut lockade till Ven. Naturen är visserligen storslagen och läget magnifikt mitt mellan Landskrona och Köpenhamn. Och Gabriel känner vi alla till;hans dikt Vid vakten tonsattes av Gunnar Turesson och blev rikskänd under namnet Flickan från Backafall. Backafall förresten; branterna på södra delen av ön känns som en blandning av södra England och danska Möns klint.

Idag är Ven multiindustri. Backafallsbyn bjuder på konferenscenter, restaurang, bar, spa, vinbar och whiskydestilleri! Kornet odlas på ön och i väntan på första tappningen får den nyfikne nöja sig med den lokalt framställda spriten i form av gin, brännvin, rom och Calvados. Sockerrören och äpplena som används odlas lokalt och det försigår även försök med druvodlingar; druvor från klassiska Vinifera-stockar! Hur är det möjligt? Tja, Ven är ett unikt mikroklimat och tack vare sitt geografiska läge hettas det upp och möjliggör för andra mer exotiska grödor. Även durumvete odlas och kan inhandlas lokalt.

Backafallsbyn förresten drivs av Henric och Anja Molin. Henric är kemiingenjör och är den som är ansvarig för destillaten. En entusiast som drivs av passion blandat med perfektion. Deras whiskybar i Backafallsbyn är värdig en storstad; mer än femhundra sorter att välja på i baren! Vänta bara dessutom tills deras fyra egna märken är klara för försäljning.

Ibland är det exotiska resmålet närmre än du tror. Ta till Landskrona – och åk en sväng till Ven!

Amerikanskinspirerad rotmusik hörs från citadellområdet. Rag-and-bones med Mats Nilsson lirar. Jag står vid grillen ett par hundra meter bort hos föräldrarna och njuter. Landskrona är Rot- och Ska meckat i Sverige och det finns väl en anledning. På grillen ligger de lokala majskolvarna – bredvid torsken. I glaset Terredoras Aglianico från nollsju. Jag har alltid gillat druvan. Minns fortfarande mitt första möte med en Aglianico del Vulture från D’Angelo och hur jag rycktes med. Känslan sitter kvar och med roten i bakgrunden väcker mitt glas minnen till liv.

Terredora är visserligen mer modernt i sin framtoning men fortfarande bjuder det på värme och rökig mineral. Eken är något dominant i dagsläget med fina drag av kaffesump och lakritspiptobak. Italienska körsbär, viss kryddighet och en svag dadelton gör mig dock lugn. Smaken bjuder på italiensk torrhet; tanninerna och frukten är omisskännliga och jag förstår direkt varför jag redan för femton år sedan föll för det här. Sumpen och flintaröken återkommer, likaså körsbären.

Gott är det hursom och lyckas fånga ett ögonblick av nostalgi för min egen del. Till torsken grillar jag även rökt sidfläsk och serverar allehanda rostade rotfrukter och en mild danablusås. Vinet ackompanjerar klockrent, lätt kylt!

Nästa kväll; t-benssteken ligger på grillen och jag har slungat eget vitlökssmör. I glaset en argentinare vid namn Fabre Montmayou. Malbec från Río Negro i Patagonien. Inget jag skulle slängt i varukorgen och har ej heller gjort. Mor har handlat och hennes fäbless är viner från södra klotet. Men det känns som ett gott val till steken och vi korkar upp – och än en gång får jag på näsan.

Jag vet jag är en inskränkt vindrickare som gärna stannar i Europa. Kanske hör det samman med mitt stora intresse för kontinenten, kanske är jag bara en inskränkt jävel. Fabre Montmayou är dock ett störtskönt glas – särskilt till köttbiten. Och tro det eller ej; banne mig om jag inte finner mineraliga drag i vinet! En argentinsk Malbec!

Kryddhylla, mörka plommon, blomsteräng, våt sten och fat samsas i doften. Kompakt fruktig och rejält sträv tillsammans med mineraltonen ger vinet ett visst djup och gör köttbiten med sitt smör rättvisa. Jag måste snart sluta dricka vin utanför Europa – låta skygglapparna vara på sin plats för min vinvärld är redan allt för stor!

Mortla lagerblad, häll i olivolja, krossa vitlök, pressa ner rikligt med citronsaft och salta peppra lätt. Enklare marinad behövs inte till griskött som ska grillas. Lagerblad är tyvärr alltför underskattat i vår matlagning fast det är en ruggig vinvän – inte minst till våra vänner från Rhonedalen!

Vädrets makter har varit på vår sida. Vi tackar och bockar genom att dricka läskande och alkoholsvag Vinho Verde sent om aftonen! Vinha Real är ingalunda märkvärdig men när det är klistrigt varmt till och med om kvällen är det förbaskat fint med ett fräsande och läskande grönt vin.

Trajadura och Loureiro är druvorna och särskilt den sistnämnda är värt hålla ett extra öga på då det är en druva som kan nå oanade höjder i Minho, något som Quinta do Ameal visar prov på. Här är det Pär Päron i sällskap med flinta och omogna citrusfrukter. I gommen närmast mousserade, så pass fräsig är fruktsyran, och pärontonen återkommer, likaså den sura citronen. Det läskar finfint men bjuder knappast på några minnesvärda upplevelser. 11,5 % är dock befriande skönt ibland…

Är du precis som jag förtjust i portugisiska viner; gamla som nya? Ta dig då en titt på FTLOP – For The Love Of Port. Här finner du likasinnade, forum och allehanda nyheter!

Inspirerad av Finare Vinares genomgång av den låda gamla portugiser jag lurade på dem öppnas en 1957:a från Dão; Vale da Fonte. Färgflagorna är stora som blad och dekantering är ett måste. Färgen är vackert rubinröd och blänker i karaffen. Ingen korkdefekt; lite murket dock när jag doftade efter korken tryckts ner.

I glaset doftar det röda bär; lingon närmast, och torkat läder, stendamm och gamla fat. Inte alls oangenämt. Jag smakar. Tja, det lever men tyvärr har frukten försvunnit och kvar en rejäl tanninslöja. Påminner mig om de gamla Barolis jag provat från Borgogno. Gillar man det är det en hit – tyvärr kräver min gom något mer fruktbetonat.

Första året som gift avverkat! Vi inte bara överlevde det utan fick dessutom påökning i form av en Esther! Tack kära hustru – snart dags för den sista flaskan Gosset rosé som sparades från bröllopet?

Jag önskar jag var totalt ointresserad av fotboll. Tänk om man vuxit upp någonstans där man inte fötts in i fotbollskulturen. Men än värre är nog ändå min passion för Liverpool. Jag har aldrig satt min fot på Anfield men ändå följer jag lagets matcher som vore de av lokalpatriotisk innebörd och jag blir irriterad när de förlorar; som mot Tottenham i premiären. Kanske var det bara tur förra säsongen i och med andraplaceringen men den ingav faktiskt visst hopp. Minns fortfarande det sista ligaguldet 1990, med Hysén i laget. Två år senare startade mitt vinintresse på riktigt allvar. Jag fattar dock fortfarande inte varför jag bryr mig och har så gjort sedan liten knatte. Gerrard tjänar ju mer på ett år än jag gör under en arbetsför livstid; han behöver inte mig och mitt Canal+ abbonemang! Eller det är kanske precis det han gör?

BoIS tar sig an ett Stockholmslag i form av Vasalund i veckan som kommer. Dags för en hemmaskalp?