>Vinveckan som varit – #33

2

>
Vardagslunket är tillbaka. Rutiner tar återigen över. Tråkigt? Ja, om du frågat mig i ett barnlöst stadie av livet men nu är det faktiskt skönt. Ingen liten som sitter uppe och tittar på Tom & Jerry till elva på kvällen eller får för sig sova lunch fem på eftermiddagen!

Magen är säkert också lycklig grillhetsen är över och att köttuggandet nådde sitt crescendo sista semesterveckan. Saknaden efter Skåne är dock kvar och det är bara att erkänna jag njuter av landskapets närhet till kontinenten. Inte utan man ibland känner sig lite ‘utanför’ när man befinner sig i huvudstadsområdet.

Hösten är i antågande och förberedelserna är igång för några minnesvärda provningar i höstmörkret. Bordeaux spänner musklerna mot Kalifornien och Pavie under Perses ägo ska vertikalas! För att bara nämna september! Så, släng hit hösten; jag är redo!

Välkommen läsa veckans vinkrönika. Den 33:e i ordningen.

*


Mitt inne i stan, i Frederiksberg, trängs de. Klasar av Regent. Visst, det är inte någon högklassig druva men de tre år gamla stockarna trivs finfint hos min vän Jesper och har galant fixat le veraison, färgsättningen.

Sommaren i Skåne och på Själland har varit strålande och det syns tydligt på druvorna som klänger upp för husets fasad, inne i centrala Köpenhamn. Kan Wien, Paris och London så ska väl Köpenhamn inte vara sämre? Kanske det är dags börja söka potentiella vinmarker i Skåne för sina barnbarn?

En Glumslövs backar Sonnenuhr, Cuvée Söderåsen, Ven Blanc de Blancs eller en Romele Grosses Gewächs? För någon glädje ska vi väl ändå få utav klimatförändringarna?

*


Färgsättningen var det ja. Det ser fint ut i Bordeaux även om det började illa med hagel som förstörde stora delar i särskilt Graves och Saint Emilion. Men blomningen och bärsättningen gick utav bara farten och sommaren har varit ett stort leende för regionen.

Regn har fallit när så behövts och vinmarkerna har varit befriade från nämnvärda ohyreangrepp. Le veraison startade i slutet av juli, en vecka tidigare än normalt och var avklarat i ett nafs. Givetvis är september månaden som styr och ställer men onekligen ser 2009 oerhört lovande ut även om skörden kan bli stor. En torr och varm september = ny 2005:a i antågande?

*


Tycker faktiskt lite synd om Spanien just nu och tänker på den uppförsbacke som lurendrejarvinet Sierra Carche från Jumilla bjudit på. Vinet som i årgång 2005 fick 96 poäng av Robert Parkers hårt kritiserade utsände Jay Miller var uppenbarligen inte samma vin som slutkonsumenten köpte. Ilskan har i efterhand riktats mot såväl Jay Miller som det märkliga vineriet, om det nu existerar, i Jumilla.

Flaskan såldes för i snitt USD 30-40 och många var det som köpte. För att upptäcka det var ett vin runt 75-80 poäng i flaskan. Hånfullt?

Samma vineri står bakom Pico Madama från Jumilla; ett vin som även det fått höga poäng och som det nu diskuteras vilt kring. Något gott för det hela med sig men tyvärr mer ont. Övriga okända spanjorer har nu rejäl motvind och hur ska man nu locka konsumenten att köpa ett vin från en liten DO?

Vidare är det ett rejält bakslag för vinjournalistiken och särskilt Parkers goda namn får lite svärta på sig. Många är det som förvånas över hur länge han tillåter Jay Miller dra på sig problem och avvika från Parkers kompromisslösa stil. “I pay my own way” tycktes inte gälla advokatens olika medarbetare och det har skapat något av en förtroendekris. Parker har valt att benhårt försvara Miller och huruvida det är rätt eller ej får naturligtvis stå för Parker. Men anställa sina vänner brukar inte vara att rekommendera…

Det positiva är ändå att konsumenten nu fått sig en tankeställare. Ska jag lita på experterna och kan jag lita på att det som dessa provar faktiskt är det samma som jag köper? Det krävs knappast en Einstein för att förstå de bästa fatproverna är de som serveras vid en primeur-provning i Bordeaux och att samma tillvägagångssätt används av andra vinregioner. Samma med tappade flaskor – de bästa faten ser man till vinexperterna får provat.

Nu är det i grund och botten inte provaren som ska ha skäll; naturligtvis är det de skrupellösa vinproducenterna som borde skämmas hela vägen ner i källaren. Men att poängsystem och därmed poänghets fött beteendet råder det nog ingen tvekan om…

*


Den lilla vinkällaren är inte såld än! En titt i Röda Korsets second hand-butik häromkvällen visade Lidingöbornas skepsis till att köpa hemkört av räddningsorganisationen….


*


Faustino I Gran Reserva. Det var inte igår. En kväll kommer dock hustruns morfar upp med en flaska från källaren och då paellan står klar är valet gjutet; dags prova en av vinvärldens fulaste flaskor!

1996:an är mogen. Inget snack om saken; fatet har gjort sitt jobb. Det osar svarta vinbär, fat, vanilj och jord. Inte alls oangenämt. Viss avsaknad av frukt i smaken men ändå fullt njutbart och till och med charmigt på något vis i stilen som är totalt befriad från flörtandet med inställsamhet och söt frukt.

Traditionell Rioja är underskattat men jag väljer nog hellre C.V.N.E. eller La Rioja Alta alla dagar i veckan…

*


Hur lyckas Sandra Tavares da Silva få fram så kalla viner i tokheta Estremadura? Jag förstår det inte men erkänner villigt min beundran för hennes resultat på föräldrarnas egendom, Chocapalha.

Den vita nollsjuan baserad på Chardonnay, Arinto och Viosinho är rasigt elegant med snyggt återhållna fat och jag är aldrig i Portugal när vinet serveras blint för mig. Portugal är i sanning på gång!

*


Rökpremiär! Tunnan fylls med sidfläsk som svärfar först lagt i en saltlag ett par dygn för att sedan injicera varje stycke med den egenskördade honungen och askorbinsyra. Köttbitarna hängs högst uppe i tunnan och vi slänger på vedpinnarna i rännan som leder röken till tunnan.

Temperaturen hålls nere runt 65-70 grader och för att skapa den rätta röken tar svärfar tunnt spån som han blöter och slänger över de brinnande vedpinnarna. På med ett lock över rännan och tunnan – rökutvecklingen är ett faktum!

Där sitter vi. Tittar på temperaturen, luktar på röken och repeterar processen med spån när så behövs. Vinden sveper förbi med sidfläskröken där vi placerat oss, några meter från ett annat av mångsidige svärfars andra projekt; biodlingen. Tre skördar blir det i år. Ytterligare en bit bort för de blivande Mårten gässen oväsen.

Solen värmer oss, Flensburg Pilsner motsatsen. - Så här gör man när man röker, säger svärfar och syftar lika mycket på ljugarbänken som rökningsprocessen. Och visst är det underbart äta fläsk man i timtal själv följt!

*


Torsk mot Åtvidaberg borta även om det såg bra ut för en kort stund. 2:1 blev doh väldigt snabbt 2:4 och den förlustfria sviten var bruten. Ny svit startade dock omgående (?) när Trollhättan slogs tillbaka med 3:1.

Summering: klart godkänd vecka och ingen anledning till oro över risk för inblandning i nedflyttningsstriden.

*

Share.
  • Anonymous

    >Kan intyga att fläsket är gott. Både stekt i skivor och i min surkålsgryta där det fick koka med en rejäl bit fläsk tillsammans med några chorizo, lök, lagerblad och tomatpure.
    Hälsa, och tacka än en gång.
    \\Micke

  • Niklas Jörgensen

    >Kul Micke! Själv äter jag min på en bit danskt fullkornsbröd, lite fransk senap och en rejäl skiva hemmarökt fläsk :-)

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers