>Vinveckan som varit – #40

6

>
Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. Fredagens middagsgäster och deras dotter är i antågande, jag likaså med kvällens tilltänkta gösmiddag i kassarna, när min hustru ringer och säger stortjejen är uppe på 39! Vart i all världen kom febern från; hon som var så pigg under morgonen? Nåväl, gästerna kommer, överlämnar gåva till minstingen och åker hem lika snabbt som de kom.

Alla helgens planer ställs in och min födelsedag som inföll under helgen blir inte riktigt som planerat. Tröttheten segrar och trettiosjuårsdagen firas med hämtpizza och Ben & Jerry’s. Nåväl, trösten är ett strålande glas Rosso di Montepulciano till pizzan.

Stannar det där? Oh nej, syltmackan landar som bekant alltid med sylten nedåt och givetvis är livet i övrigt fyllt med deadlines och resa som kräver uppvaknande i arla morgonstund. Som kronan på verket kvitterar stortjejen dessutom ut en diagnos vi numer är bekanta med; lunginflammation.

Veckans krönika blev inte som jag tänkt mig, signifikativt för min vecka som varit. När jag inte ens kan avsluta med “Vi hade i alla fall tur med vädret” då första snön fallit och det kändes som flygplanet skulle wobbla runt vid landningen i det vindpinade Köpenhamn är det bara en sak som gäller; öppna en extra fino vino och trösta sig med att det värsta i alla fall är över nu!

Välkommen läs veckans vinkrönika – den 40:e i ordningen.

*


“Torsdagen den 15 oktober klockan 10.00 lanseras de sista av årets Bordeauxviner årgång 2006. Vi lanserar dem som tillfälliga nyheter för beställning i alla våra butiker. Målsättningen är att så många kunder som möjligt ska få chansen att köpa dessa eftertraktade viner.”

Eftertraktade är ett intressant ordval. Les Forts de Latour för 2050 kr är min kandidat till årets mest horribla prissättning för ärligt; vem köper ett andravin i en omdiskuterad årgång för hisnande tvåtusen kronor?

Andraviner är ett synnerligen lyckat knep ur marknadssynpunkt från de större slottens sida och även från handlarnas håll som kan håva in på etikettdrickarnas behov ställa rätt flaska på bordet. Ärligt, när såg du senast ett andravin få uppåt 95 poäng av gurun, Robert Parker? Har det någonsin skett? Andravinerna brukar kunna räkna in 88-92 poäng och det är väl inte illa pinkat för de druvor som inte når le grand assemblage.

Men vad är ett sådant vin värt? Givetvis så mycket någon är beredd betala för det men om man leker med tanken och funderar vad man kan finna i övrigt för andravinernas priser så är det lätt bygga upp en krass bild av utnyttjandet av etikettdrickarna. Trehundra-fyrahundra kronor. Det är ett i min värld rimligt pris på andrasorteringen från ett bättre slott, inte ytterligare en nolla….

Sanna vinfantaster vet det finns mängder av bättre viner för 300-400 kronor än Les Forts tvåtusenkronorsflaska! Inte ens om 10 år lär vinet ha genererat annat än negativ ränta om man nu i ett svagt ögonblick trott andravinet är ett spekulationsobjekt. Den siste idioten är inte född än brukar farsan säga…så sant så far!

*


Hösten har inte enbart kommit med kyla. För min del har den även gett mitt italienska vinintresse och innehav en nykick tack vare en uppsjö fantastiska Barolis. När dessutom min nya favorit i den tyska vininternethandeln levererat strålande Dolcetto, Chianti och Vernaccia för att nämna några är det lätt spinna vidare på det italienska äventyret.

Födelsedagspizzan fick sällskap av en producent jag alltid gillat; Poliziano. En 2007 Rossi di Montepulciano korkades upp och serverades lätt kyld. Hyllad i Gambero och 8,95 Euro för en flaska får alla fyndklockor börja klämta, för nollsjuan är strålande! Delikat rostning varvad med fin bärsötma och svag körsbärston. Elegant och omedelbart förförande i gommen; inte utan att tankarna gick till den läckra frukt Rhone uppvisar i årgången för renheten återfinns i Polizianos nollsjua.

Ok, jag fyllde år och satt där med en visserligen ganska pigg sjukling, en snart femmånaders som upptäckt en ny fas och en hustru som höll på att trilla samman av trötthet. Kanske läge prova vinet nästföljande dag och få en mer objektiv bild? Sagt och gjort; halva flaskan sparades och jodå, det fortsatte leverera!

Modern stil och modern producent. Poliziano har vettet använda en syntetkork i vinet då det ska drickas ungt – med frukten i behåll. Hoppet lever – vissa vinproducenter tänker faktiskt!

*


Jag har berört det förr; med åldern har jag noterat en allt större dragning till torr Muscat, Gewurztraminer och blommiga viner i stort. Nej, inga tantaktiga parfymtoner utan diskret blommighet i en torr stil, gärna uppbackad av ungdomlig syra. Främst är det Muscat-familjen som jag fascineras av och de främsta tolkningarna återfinns i Alsace, Tyskland och Österrike.

Gross från Steirische Klassik var senaste upptäckten. En producent som sitter vid gränsen mot Slovenien och som har ett synnerligen gott renommé. Deras 2008 Gelber Muskateller visar hur läcker och nedtonad Muscat kan vara och att det visst finns spritsig syra i druvan. Syrén varvat med färskostkryddighet, våt sten och svag fläder i doften.

Intrycket är att nu vankas det sötma men icke; vinet gör en helomvändning i gommen och tonar ner aromerna, släpper fram grönt äpple och mineralbettet. Syran är mitt i prick! Inget stort vin – bara ett sådant där superpersonligt vin som det finns alltför få av på hemmaplan för någon ska bestämma vad jag ska köpa, och tycka om. 7 Euro i Tyskland…

*


Kan zork vara lösningen? Åtminstone för de enklare vinerna kan nog den australiensiska lösningen vara av intresse. Försluter som en skruvkapsyl men poppar likt en kork vid öppnandet.

I min iver förstå mer kring alternativen till naturkork efter allt för mycket defekter stötte jag på zork som tycks tillgodose behovet många verkar ha av att det ska låta när en vinflaska öppnas. McLaren Vale har agerat försöksområde och erkända namn som d’Arenberg har varit med att prova försluta med zork.

När börjar naturkorkindustrin förstå en hel omvärld tröttnat och söker alternativ? Dags att öka forskningsanslagen och öka takten Portugal?

*


“Port and the Doruo” av Richard Mayson samt “The Oxford Companion to Wine” av Jancis Robinson. Två verk som saknades i samlingen och ja, jag erkänner, Robinsons excellenta uppslagsverk var verkligen efterlängtat!

Mayson specialiserar sig på portugisiska viner och är idag en av de främsta på området. Dennes äventyr i Douro är underhållande läsa och jag hör till dem som älskar vinlitteratur utan en massa bilder. Massivt med text och massor av information ta till sig! Hösten är räddad!

*


Kastrup suger. Samma flaskor på hyllorna, samma skyhöga priser och fynden är lika återkommande som regn i Sahara. Kravet på evighetslång incheckning innan avgång börjar lukta konspiration mellan flygplats och butikerna vid gate. Mitt motvapen? Anlända till flygplatsen med kortast möjliga tidsmarginal så jag inte impulsköper något utav ren tristess och i väntan på flyget!

*


Vissa matcher är ok förlora. Som den mot Norrköping hemma. Ett anrikt lag som IFK hör hemma högt upp och ska inte lira i lägre divisioner på grund av klantigt styre. 2:3 kändes bra och jag hoppas arbetarstadens stolthet klarar sig kvar – för klassiska lag behövs!

*


Share.